För fem veckor hade jag aldrig sprungit ett arrangerat lopp över 1,5 mil. Nu, fem veckor senare, har jag genomfört två halvmaror (Tjejmilen 21K och Riga Tet Marathon) och Stockholm marathon 2019. Alltså. Det kanske inte är så konstigt att jag känner mig lite mör i kroppen? Det kanske inte heller är så konstigt att jag går runt och känner mig lite… stolt?
Målbilden har varit stark genom alla sega träningsmil – jag ska springa in på Stockholms stadion för att haffa den där åtråvärda medaljen. Och ja. Så blev det!
Stockholm marathon 2019
Jag har knappt vågat titta på bansträckningen inför Stockholm marathon, men blev så illa tvungen i lördags morse. Jag behövde veta hur många vätske- och fikastationer det fanns längs banan för att planera eventuella inköp. Pulsen gick på riktigt upp av att bara titta på själva kartan. Fyra komma två mil är så sjukt långt!
Förberedelser inför Stockholm marathon 2019
Vi hade besök av släktingar hela långhelgen, så mina förberedelser inför Stockholm marathon bestod mest av utflykter och fika, men också…
… en superlyxig massage med kokosolja och Tigerbalsam! Min svägerska har en massageutbildning bakom sig och gjorde i ordning en spontan massagebänk på matbordet i vardagsrummet. Jag misstyckte ICKE!
Jag har känt mig riktigt stel i vaderna och har även haft känningar i båda mina knän efter mina halvmaror, men svägerskans knådande gjorde underverk. Så lyxigt!
På lördagen gick jag också och shoppade vaselin (efter tips från proffslöpare att förebygga skav, funkade toppen!), druvsocker och salta nappar (kom väl till pass) och energigel samt sporttejp (användes inte, hittade Compeed i en väska och använde det i stället).
Som förberedelse hade det såklart varit smart att hämta ut nummerlappen i EXPO:n på torsdagen eller fredagen för att undvika extra stresspåslag…
… men det hinner jag inte. Jag får därför ta sikte på ett tidigare tåg på lördagen för att hinna hämta lappen innan EXPO:n stänger en timme innan start. Jag hinner i god tid, och utlämnandet är precis hur smidigt som helst. Startlapparna skrivs ut på plats av en skrivare – det finns alltså inget fysiskt startbevis som ligger och väntar. Jag får också ett chip att sätta på skosnörena.
Efter att ha träffat ett gäng med löpare som också ska springa tillsammans med Italienska Statens Turistbyrå (jag springer alltså i Italiens färger det här loppet!)…
…börjar väntan fram tills det är dags att ta sig till starten tillsammans med tusentals andra löpare. Grötfrukosten hemifrån kompletteras med en medhavd dubbelmacka en timme före start. Jag slänger också i mig en banan, en energibar och sportdryck. En rutinerad fransos framför mig i toa-kön ser väldigt skeptiskt på mig när jag gnager i mig en bar drygt en kvart före start. Det där hade jag aldrig klarat att äta strax före start – du måste ha en stark mage!? Eh, det var inte precis det jag behövde höra för att bli mindre nervös.
Min race report, Stockholm Marathon 2019
Väntan inför loppet är lika delar underbar och jobbig. Det är häftigt att stå bland ett gäng likasinnade och räkna ner, men också lite stressigt. Första milen är det ganska tjockt med folk på gatorna (här Odengatan) och jag springer på ganska snabbt. Jag håller mig bakom ballongerna för 4:30 och känner mig stark och pigg i kroppen: ”Det här kan gå!”
Vid två mil får jag hejarop från mina syskon på mobilen (de följer mig via Stockholm marathon-appen) och jag har energi nog att skicka iväg en selfie på språng med meddelandet ”Halvvägs!”.
Här gör jag också min första toapaus (orkar inte stå i kö, så springer in bakom en buske). Vid det här laget har jag sprungit en halvmara och njuter ganska bra av den vetskapen, men också av de vackra omgivningarna på Djurgården. Vid två mil belönar jag mig också med att lyssna på musik och ett avsnitt av Träningspodden, fram tills dess har jag sprungit utan lurar i öronen. Strax därefter… är det roliga slut.
Från typ 2,2-2,3 mil och framåt är det så väldigt, väldigt jobbigt. Nu börjar det till råga på allt att regna – och regnet rinner ner i mina ögon tillsammans med mascara och svettdroppar. Det svider, jag blir snurrig, jag känner mig totalt slut och jag börjar gråta. Nu tar jag mina första gångsteg och så fortsätter det ett tag. Mellan 2,9 och 3 mil är det katastroftrist. När jag ser 3-milsmarkeringen närma sig får jag ny energi (har också mina salta nappar som livräddare). Jag sätter också ”Fight song” på repeat, och tänker att jag om inte annat måste ta mig i kragen med mantrat #springförterese.
På något märkligt sätt får jag en massa ny energi och ökar takten. Jag inser att jag faktiskt kommer att klara det ändå, om jag så ska krypa in i mål. När jag ser Stadion närmar sig blir jag tårögd igen, inte av frustration – utan av lycka. Med bara några meter kvar innan jag ska springa in på Stadion kommer en före detta kollega upp vid min sida, kramar mig och ger en massa pepp. Om jag börjar gråta igen? Det kan jag lova!
Vid upploppet plockar jag upp kameran för att filma målgången – och jag lyckas faktiskt kräma ut det sista av benen…
… och så springer jag i mål (till höger om målgest-göraren)!
Ingen medalj har varit mer efterlängtad än den här. Jag har sprungit freaking Stockholm marathon 2019!
Tiden då? Jag bestämde mig tidigt för att inte låta tidspress förstöra upplevelsen för mig. Särskilt inte med tanke på att jag har skadat mig ett par gånger i vår och därmed inte riktigt har fått den träningen jag skulle ha behövt för att maxa. Mitt önsketänkande var nog ändå under fem timmar, men jag är nöjd ändå. Jag har helt enkelt inte tränat tillräckligt för att förvänta mig ett annat resultat än det här. Stolt är jag i alla fall ska ni veta. Väldigt stolt!
Det är en konstig känsla som infinner sig nu i efterhand. Lite tom på något sätt. Jag har tränat så länge inför den här dagen, och poff är den slut och förbi!
Hur känns kroppen nu då, två dagar efter den Stora Prestationen? Förvånansvärt pigg faktiskt. Jag hade väldigt svårt att somna i lördags kväll eftersom jag hade så ont i benen och knäna, men efter några smörjningar med Voltarensalva kändes det snart bättre. Igår hade jag inte mycket mer ont än efter ett vanligt millopp, och idag har jag gått nästan en mil och även cyklat en sväng utan att känna mycket mer än att jag är ganska stel i kroppen. Fem veckor, två halvmaror och ett maraton senare. JAG KLARADE DET! Det här är värt att fira.
(Och, som svar på en tidigare fråga, halvmarorna anmälde jag mig till ganska spontant. Jag såg det som utmärkta tillfällen att köra långpass, fast i en betydligt roligare form.)
Läs mer:
Ett extra tack till min ex-kollega Helena och min bloggkompis Pernilla / Runwaytoadventures för alla hejarop längs banan, det betydde mycket ska ni veta! Också tack till Sarah-Ida som fick mig att anmäla mig från första början, och även gav mig träningsprogram och pepp. Jag får också tack Italienska Statens Turistbyrå för att jag fick springa i ert namn och i er tröja!
Så fin prestation, du är verkligen grym! Så inspirerad och imponerad. Grattis!
TACK! Så glad ändå, har redan tänkt tanken på att kanske, kanske… eller inte. Haha!
Du är så bra Annika och väl värd din medalj! Känner igen känslan att bli helt tårögd när man når målet. Har lyckats bli det i stort sett varje mara. GRATTIS igen!
Tusen tack igen för ditt stöd längs banan, det betydde oerhört mycket! <3
Jag borde få medalj för hur stolt jag är över din prestation! Det här är så nära ett maraton jag någonsin kommer att komma…
Hahaha, ska se om jag kan fixa en medalj åt dig när du kommer hit nästa gång. 🙂
Om du ska vara stolt? OM du ska vara stolt! Vilka veckor ändå och vilken avslutning med maran! Grattis till alltihop, jag är imponerad. 🙂 När springer du nästa gång?
Tack snälla! Ja, vilka veckor… oförglömliga! Nästa gång? Well. Fråga igen om en vecka eller så, kanske har jag mentalt återhämtat mig då. 🙂
Nu har det gått en vecka. 😛