Igår, exakt en månad efter jag sprang Stockholm marathon, snörade jag på mig löparskorna. Det tog alltså en hel månad innan jag kände mig redo att springa igen efter den där urladdningen. Jag hade en veckas inplanerad vila efter loppet, men den där veckan blev tydligen vääääldigt lång.
En månad senare och en välbehövlig paus
Det är märkligt det där, hur jag fungerar. Jag har tränat så målmedvetet under så lång tid och sedan var det som att luften bara gick ur. Jag tappade sugen totalt. Knäna strulade, vaderna värkte, ryggen betedde sig märkligt – och blotta tanken på att springa ett enda steg till kändes främmande. Kroppen, och knoppen, var helt enkelt inte med mig efter alla timmars löpning.
Det är inte så att jag har legat på soffan en hel månad, den (tränings)tid som blivit över efter jobb och familjepyssel har jag istället lagt på cykling, vandring och paddling. Men springa? Nej tack.
Igår fick jag skjuta på en inplanerad jobbresa på grund av dåligt väder, vilket gav mig några “gratis” mellandagar att fylla här i Nynäshamn. Strandvägen lockade, och med sommarprat i lurarna längtade jag plötsligt efter en skön löprunda längs med havet. Att det hann bli 1 juli innan löpsuget kom tillbaka blev symboliskt, en månad efter maran var jag redo att springa igen! Det var många tankebanor som hann flyga under rundan – flera gånger tänkte jag på min bloggkollega Terese som nyligen gick bort i cancer. Hennes öde har påverkat mig och många andra på djupet – det är så sorgligt allting. Hashtaggen #springförterese har spridit sig i rekordfart, och i skrivande stund återstår bara 5000+ kr tills insamlingen “Spring för Terese”, som initierades av Helena Olmås, har nått målet 1 miljon kronor. (Kanske blir du en av dem som bidrar till de sista kronorna för att nå målet? Länken till insamlingen via Cancerfonden finns här: Spring för Terese)
Det var skönt att springa igår – det välbekanta ruset i kroppen är aldrig fel. Nu kommer löpargrejerna, och kameran, att vara det första jag packar ner i väskan inför våra många veckor ute på rull i sommar-Sverige. För att motivera mig har jag som vanligt ett par lopp inplanerade – nu närmast väntar Tjejmilen i början av september. Några veckor senare har mina kusiner lockat (lurat?) med mig att köra Runneby Backyard Ultra, men det är en annan historia…
Läs mer:
- Stockholm marathon 2019: Lyckorus och förtvivlan
- Att springa lopp utomlands: Tet Riga Marathon
- En halvmara i Stockholm (och känslor all over the place)
Omslagbilden på min löprunda i Uppsala är tagen av Lisa Fahlåker. Är det någon annan som känner igen sig i fenomenet att tappa bort sig helt efter en sån här träningsgrej? Berätta gärna!
