Close
Uppladdning inför Stockholm marathon

Uppladdning inför Stockholm marathon

… eller ska jag skriva urladdning? Med mindre än tre veckor kvar innan jag ska sega mig fram på Stockholms gator är det dags för en avstämning, även om ett maraton känns väldigt långt borta just idag. Under de senaste två veckorna, ungefär sedan jag sprang Tjejmilen 21K, har jag bara lyckats få in två träningspass. Jag ramlade och slog i höften och knät i Karlskrona och därefter har jag dragits med en seg förkylning och känt mig allmänt depp. Idag var första dagen jag kände mig lite hoppfull igen, och det är väl tur det med tanke på att jag ska springa nästa halvmaraton nu på söndag. Jag behöver all tänkbar uppladdning inför Stockholm marathon!

När en sådan här svacka kommer börjar djävulen på min axel att skrika högt att jag faktiskt inte är en “riktig” löpare, om hur lite jag har tränat och framför allt om hur värdelös jag är. Juristen i mig börjar istället förhandla – “Men så illa är det väl inte?” “Jag har ju i alla fall sprungit regelbundet i över ett år?“… och så håller det på. För att få lite perspektiv är det dags med en lägesrapport om hur allt började, vad som väntar innan jag ställer mig i startfållan den 1 juni – och allt harvande däremellan.

Uppladdning inför Stockholm marathon

Min officiella uppladdning inför Stockholm marathon började dagen före nyårsafton, när jag fick en fråga av min kompis/PT om jag ville haka på hennes satsning på maran. Inom en timme hade jag betalat in anmälningsavgiften, och på nyårsdagen snörde jag på mig mina gympaskor och sprang 13 km. Det var med andra ord hårda bud från början!

Läs mer: Min resa mot Stockholm marathon

#1. Regelbunden löpning under 2018

vagabondform Dresden
Springturism i Dresden. Foto: Lisa Fahlåker (som också har tagit omslagsbilden).

Att springa 13 kilometer som förstapass hade jag förstås inte kunnat göra om det inte fanns en stabil grund att stå på. Under i princip hela 2018 sprang jag regelbundet. Inte snabbt, inte långt, men regelbundet – typ 3 pass i veckan. Jag sprang på semestern, på jobbresor, på lunchraster och kom in i det berömda flowet.

#2. Hårdträning i Thailand

träna i thailand

I början av året reste jag och familjen till Thailand för en tre månaders lång vistelse. Det kunde inte ha blivit bättre, tänk att få tillbringa löpårets absolut värsta månader januari, februari och mars i ett varmt land. Inga hala spår, ingen snö, ingen is, men likväl andra utmaningar i form av värme, intensiv trafik och hög luftfuktighet. Jag satsade på tidiga morgnar eller sena eftermiddagar, och kombinerade löppassen med att gå till gymmet. Det var en vinnande kombo och ett lysande koncept… fram tills att jag var välte med moppen och skadorna gjorde att jag inte kunde springa på nästan en månad. Surt, sa räven, och grät av både smärta och prestationsångest.

#3. Mellanmjölkslöpning i Sverige

knapellskär vagabondform

I slutet av mars landade vi hemma i Sverige igen. Jag fortsatte springa, men kylan och våren som kom av sig gav inte de bästa förutsättningarna. Det var okej, men inte mer. Tänk mellanmjölk i träningsform.

#4. Tjejmilen 21 k

Tjemilen vagabondform

Min hittills största milstolpe, bokstavligen talat, blev Tjejmilen 21K på Djurgården den 27 april. Jag hade äran att springa för Plan Sverige, och fick en rejäl skjuts vad gäller både motivation och syfte av att springa för flickors rättigheter i världen. Med en sluttid på strax över två timmar kändes det dessutom som att jag fick ett kvitto för alla mil i benen under det senaste året.

Läs mer: En halvmara i Stockholm (och känslor all over the place)

#5. Löpcoach i Uppsala

tips om Uppsala

Efter att förkylning och knästrul äntligen verkar ha gett med sig ser jag nu framemot att träffa en löpcoach i Uppsala på torsdag (inom ramen för ett jobbuppdrag med Destination Uppsala). Jag och Lisa kommer att möta upp Linda Lövqvist, Löpcoach & Fysioterapeut, som driver plattformen I’m a Runner och ett Instagramkonto med samma namn. Jag hoppas och tror att jag kommer att få med mig grymma tips att ta mig vidare till helgen, då jag ska springa en…

#6. Halvmara i Riga!

tet riga marathon

Ja, alltså nu händer det faktiskt – nästa helg ska jag springa mitt första lopp utomlands under ett jobbuppdrag i Riga. Jag ser Tet Riga Marathon, där jag alltså springer halvmara-distansen, som en perfekt kombo för mig just nu, av flera olika anledningar. 1) en chans att uppleva Rigas gator genom springturism 2) få med mig ett välbehövligt distanspass med skön stämning och 3), som grädde på moset få uppleva festligheterna med vänner och familj. Filmerna från tidigare lopp på hemsidan gör mig både pirrig och förväntansfull, jag återkommer med rapport!


I helgen gick ett annat drömlopp av stapeln i Berlin, där löparna under 25 km får springa genom Brandenburger Tor, förbi Potsdamer Platz, Zoo, Gedächtniskirche och Kudamm – men också inne på Olympiastadion och genom Marathontunneln som annars är stängd för allmänheten. Det där loppet SKA jag springa någon gång! Har du något lopp du drömmer om framöver? 

2 comments

  1. Sprang Riga för några år sedan. Också halvmaran. Gillade verkligen banan. Hade ett härligt lopp trots att regnet vräkte ner hela rundan. Blandning mellan gammalt och nytt, mycket att se på och fick tänka på kontraster i en stad. Du har en härlig löptur framför dig där då. Riga gillade jag också.

    Du kommer klara maran galant. Vem vet, kanske dyker upp på startlinjen jag med om jag får feeling. 3 mil fixar du. 4e milen är pain in the ass för alla och där gäller pannbenet framför kondisen. Dessutom väntar världens godaste glas coca cola när det är ca 8-9 km kvar vid Stadshuset.

    1. Åh, tack för din pepp. Känns lovande att läsa din upplevelse av halvmaran i Riga! Gissar att vi möts på startlinjen i Stockholm om några veckor, känner jag dig rätt kommer du inte kunna hålla dig undan… haha! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Close