Jag (hat)älskar min mobil och min laptop, och bloggen har verkligen blivit min egen bubbla i cyberspace. I övrigt är jag väldigt analog av mig. Jag bär alltid med mig papper och penna, jag skriver fortfarande dagbok, jag skriver som regel ut alla biljetter och bekräftelser och jag älskar att bläddra i riktiga fotoalbum. När jag och min tekniska stjärna till poddkollega Lisa går på möten är det en klassiker att hon fotar av visitkorten, och sedan ger själva kortet till Analoga Annikas samling.
Analoga Annika och PANIKEN när saker försvinner
Igår kunde jag uppgivet konstatera att två av mina viktigaste jobbprylar var borta. Den portabla hårddisken, som innehåller alla foton sedan ett år tillbaka, har jag i och för sig inte sett röken av sedan vi kom hem från Thailand. Jag har letat överallt, men faktiskt inte ens vågat tänka tanken att den är borta på riktigt. Igår letade jag på det sista ”gömstället” – utan att hitta den.
Kalendern, min fysiska, låg inte i ryggsäcken när jag kom hem från biblioteket. Där har jag sammanfattat ungefär hela sommarens jobb och aktiviteter, nedklottrade efter diverse mejlkonversationer, FB-chattar och telefonsamtal. Efter att ha konstaterat fakta började jag grina och känna mig allmänt värdelös, men fick också en rejäl spark i baken till att ta itu med mitt (digitala) liv.
Fredagskvällen gick därför åt till följande:
- Samla ihop kvitton till bokföringen, vilka ska fotas och mejlas in till till mitt bokföringssystem Fortnox.
- Lokalisera dokumenten från läkarbesöken från Thailand, för att äntligen begära ersättning från försäkringsbolaget Vardia. Vardia var helt med i matchen, anmälan gjordes digitalt och kvitton/dokumentation fotades av för att mejlas som bilagor.
- Fakturera utestående jobb i Fortnox.
- Föra över Lisas och mina anteckningar om Att resa-poddens planering framöver till ett delat dokument i Drive.
- Skapa ett nytt delat dokument på Drive, och fylla på med reseplanering inför sommarens resa till England. Boendeförslag, aktiviteter och resrutt, den här listan räknar jag med att Tobias fyller på.
- Leta upp gamla visitkort från resemässor och rensa ut högarna. De flesta har hunnit byta tjänst både en och två gånger sedan jag sprang på event som oftast.
- Installera appen Trello (digital att göra-lista).
- Aktivera ”skärmtid tid” på min mobiltelefon mellan kl 17-20 varje dag. Jag vet att det kanske är motsägelsefullt att å ena sidan digitalisera mitt liv med fler appar och å andra sidan aktivera skärmfri tid. Oavsett vilket behöver jag verkligen se över mina scroll-vanor på Instagram och FB.
- Installera en app där jag kan ha koll på menscykeln. I sann analog anda har jag sporadiskt skrivit upp det i dagboken, vilket gör att jag aldrig har koll på vilken dag mensen ska komma. Ironin i att jag började gråta av en borttappad kalender fick för övrigt sin förklaring när nämnda app visade att mensen är på gång vilken dag som helst.
Däremellan hann jag trösta sjukling med krupphosta, laga middag, boka av helgens efterlängtade släktmiddag (så surt!), handla tyck-synd-om-mig-själv-godis och cykla till Julias kompis för att lämna av övernattningsgrejer för en spontan sleep-over.
Så, hur slutade historien? I min panikrensning hittade jag hårddisken undangömd längst in i en kökslåda, halleluja! Kalendern är fortfarande spårlöst försvunnen, trots att jag till och med ringde biblioteket och frågade om de hade sett den. Nästa steg kommer bli att ladda upp mina foton i molnet – och med all sannolikhet också köpa en ny kalender. Analoga Annika finns kvar, men uppenbarligen i en mer digital utformning!?
Vem är du? ”Analoga Annika”, ”Digitala Lisa” eller någonstans mittemellan?
