En veckas fullt ös bland lemurer, regnskog och bush camps

För en vecka sedan satt jag på flygplatsen i Paris, ivrigt väntande på att boarda flyget till Antananarivo, Madagaskar. Handbagaget var minutiöst planerat, eurosedlarna prydligt ihopvikta, kläderna rena och håret nytvättat.

En vecka senare halvligger jag på en solstol med en avundsvärd vy bestående av vit sandstrand, vajande planer och turkosblått vatten – ett värdigt avslut på den här resan. Myggbetten kliar, kroppen värker efter de senaste dagarnas strapatser, ryggsäcken är full med smutstvätt, jag känner mig lätt yr och magen totalstrejkar.

Jag funderar över hur jag på något sätt ska försöka knyta ihop säcken efter den här resan. Jag har inte haft varken tid, eller möjlighet att uppdatera er med löpande rapporter under resans gång, men idag har jag både internet och lite tid över innan det är dags att packa ihop väskorna.

När vissa resmål känns ouppnåeliga

Vissa resmål har känts ouppnåeliga för mig i det här stadiet av livet. Galapagosöarna, Påskön, Madagaskar och Mongoliet är destinationer som har lockat, men mitt uppe i småbarnslivet har det aldrig varit aktuellt. Det stannade istället vid en diffus dröm och flyktiga tankar om att “kanske någon dag…”

Någon dag inföll sig betydligt snabbare än vad jag hade kunnat föreställa mig och jag känner mig otroligt priviligerad och tacksam över det har jag fått uppleva de senaste dagarna. Jag har hajkat genom frodig regnskog och försiktigt tagit mig fram genom otroliga klippformationer. Jag har krupit igenom trånga grottväggar och cyklat fram på roströd sand genom småbyarna. Jag har sett fladdermöss gömma sig i klippskrevor och fascinerat följt de svarta lemurerna som svingar sig fram genom trädkronorna. Jag har snorklat i badrumsvarmt vatten för att några timmar senare studsa fram i en båt på hårda vågor genom tunga regnskurar och åskoväder. Jag har besökt småbyar och glatt mig över gemenskapen och sammanhållningen dess invånare utstrålar, men jag har också rynkat på pannan över de stora mängder kat jag har sett folk tugga som att det vore tuggummi. Jag är helt överväldigad av de intryck jag har samlat på mig under den här resan och ser fram emot att löpande försöka sammanställa dem här på bloggen framöver.

Verkligheten i Sverige har känts milsvida bort, inte minst eftersom jag inte har haft tillgång till internet under större delen av resan. Det har i ärlighetens namn varit riktigt skönt, men Luciadagen kändes lite deppig när jag inte fick möjlighet att ringa familjen på FaceTime och se Nellys luciatåg på förskolan. Det kändes lite bättre när jag fick en present från en av mina nyfunna vänner här på Madagaskar – när hon hörde om våra luciatraditioner gav hon mig en snäcka som de kallar Eye of Saint Lucia. Kontrasterna!

Madagaskar är ett stort land och världens fjärde största ö om man ser till landytan. Avstånden är mycket större än vad jag hade kunnat tro, inte minst på grund av att vägarna är i extremt dåligt skick. Vi har fokuserat på den norra delen av landet, vilket innebar att vi fick ta inrikesflyget ca 2 h för att komma upp till norra spetsen innan vi sakta började ta oss söderut. Sista dagen spenderar vi på Nosy Be, en närliggande paradisö som tro det eller ej även är en charterdestination för italienare. Vi hade flera utflykter på schemat idag (ända in kaklet!), men igår kväll sa min kropp ifrån på skarpen. Det höga tempot i kombination med värmen, malariatabletterna, dålig sömn, magproblem och insikten om att mamma verkligen är borta på riktigt tog ut sin rätt. Nu är det sängläge som gäller ett par timmar innan vi sätter oss på inrikesflyget till Antananarivo igen.

Resan till Madagaskar är en pressresa arrangerad av CBI som jag till viss del betalar själv.