Min resa mot Stockholm marathon

Det gäller att inte ropa hej förrän man är över bäcken, eller i det här fallet sprungit över Stockholms broar, men ändå. Anmälningsavgiften är betald och målbilden tydlig: den 1 juni ska jag springa Stockholm marathon.

Min resa mot Stockholm marathon

Långt innan jag föddes tävlade min far i löpning. Jag minns att jag brukade titta på svartvita foton från hans tävlingar och känna mig stolt som en tupp. Jag blev själv aldrig bäst i klassen på gympan, men valde ändå idrott som extra tillval och lyckades knipa familjens enda MVG i ämnet.

Löpning passar mig, men jag började egentligen inte att springa regelbundet förrän jag fick mitt första barn. Det var smidigt och tidseffektivt att dra på mig ett par gympaskor och dra iväg, utan planering, utan packning och utan träningsprogram. Under 2013, det året Julia fyllde tre, var jag i bra löparform. Jag sprang lopp efter lopp och kände mig riktigt stark, men vågade aldrig riktigt testa gränserna och utmanade mig aldrig mer än till Lidingöloppet 1,5 mil. Sedan blev jag gravid med Nelly och ja, tog en paus.

Sedan några år tillbaka har jag funderat allt mer på att genomföra ett marathon – helst i kombination med en längre resa. New York, Hawaii, Nya Zeeland, alternativen var många men peppen att faktiskt börja träna seriöst fanns inte riktigt där. Under 2017, när mina föräldrar dog, orkade jag knappt träna alls…

… men förra året blev tvärtom löpningen viktigare än någonsin. Dels för att komma ut i dagsljuset och dels för att undvika hemmakontorstristessen. Jag snittade minst två löppass i veckan, ofta tre. Långa var de inte, inte alls. Jag låg och skvalpade på fem kilometer, ibland sju-åtta. Men ändå. Jag sprang, och jag gjorde det regelbundet. När sedan min f.d. PT hörde av sig på nyårsdagen och frågade om jag var sugen på att haka på och springa Stockholm marathon tackade jag ja utan att tveka. Det här var sparken i baken jag behövde – och dessutom får jag springa på hemmaplan!

Sedan nyårsdagen har jag med andra ord följt ett träningsupplägg och successivt ökat distanserna. Det har varit tufft att löpträna i 30 grader plus, men när alternativet är broddar och isgata i vinter-Sverige har jag inget att klaga på.

För ett par veckor sedan sprang jag min första halvmara här på Koh Lanta och efteråt kände mig ungefär lika lycklig som om jag hade vunnit OS-guld. Några dagar senare… skrapade jag upp högerbenet rejält och har nu haft två veckors uppehåll från löpningen. Det känns så surt, och samtidigt så skönt att känna en fysisk längtan efter att gå ut och springa igen. Löpningen har kommit att bli en stunds meditation och en stund då jag stundtals känner mig alldeles hög på livet. Endorfiner och dopamin är inget påhitt!

Trailrunning?

Under resan till Myanmar lärde jag känna en tjej som är insnöad på trailrunning, det vill säga löpning på naturstigar. Efter hennes redogörelser om sporten är jag helt såld – ska det här bli nästa grej efter Stockholm marathon? Å andra sidan är jag kass på kartor och har noll lokalsinne. Risken är att jag skulle springa ut i skogen och aldrig hitta hem.

Nu ska jag först och främst vänta in att såren på mitt ben läker – därefter ska jag äntligen få komma ut och springa på stranden igen. Hurra!

Fler inlägg om träning finns under kategorin Vagabondform. Vad har du för tankar om löpning? Älskar, hatar eller någonstans mittemellan? (Omslagsbild på mig och Lisa/Let’s go exlore från Mariebergsskogen i Karlstad, perfekt för löpning!)