Snart är det två månader sedan du dog. Jag har fortfarande kvar ditt nummer i min mobiltelefon – jag kan inte förmå mig att radera det. Du, som var min och resten av familjens trygghet, skulle ju alltid finnas där.
När jag satt bredvid dig på sjukhuset den där iskalla onsdagskvällen i februari efter min livs längsta bilresa från Nynäs till Karlskrona var det jag som tryckte din hand. Din sista natt i livet var det du som tryckte min. Ända in i slutet var det du som tröstade mig, inte tvärtom. Tre sista andetag, och sedan en tystnad som aldrig går att beskriva i ord. Älskade, älskade Far – som jag saknar dig!
Foto: H.K.
Den sista resan: om cancer, saknad och magont
Hösten och vintern var tuff för dig, för oss alla. Ständigt nya läkarbesök och ständigt magont hos mig. Jag var förundrad över att du ändå kunde hålla geisten uppe. Du sa att du var tacksam för varje dag du fick. Till slut insåg både vi och du att de där dagarna snart var ganska lätträknade. Du började säga farväl till dina vänner. Du satt uppe och pratade hela nätterna med mamma. Det känns fint att du fick tillräckligt med tid för att göra något slags bokslut över ditt liv. Det som gjorde mig mest ont var inte det faktum att du faktiskt var på väg att försvinna från oss, det var att se hur ont du hade. Att få se din starka kropp sakta men säkert ge upp.
När Monna ringde hem mig den där märkliga onsdagen hade jag redan börjat packa min väska. Jag kände på mig att det var dags. I bilen på väg ner till Karlskrona satt jag och Tobias ganska tysta. Jag visste att det var sista gången jag åkte hem till dig. När jag hade tagit mig igenom de där oändligt långa sjukhuskulvertarna för att äntligen krama om dig sa du att du var stolt över mig. Att jag är starkare än vad jag tror. Att ingenting kan stoppa mig. De följande dagarna och nätterna på sjukhuset var de absolut tyngsta i mitt liv, och samtidigt de finaste. Vi skrattade och vi grät tillsammans med dig. Sista natten vräkte snön ner, det var som att hela naturen ville visa sin vackraste sida och hylla dig i all sin vinterprakt innan du tog de där sista andetagen.
Dagarna går, och de säger att tiden läker alla sår. Och visst är den här dagen lättare än den igår. Tänk, det enda vi någonsin kan vara helt säkra på är att vi föds och att vi dör. Ändå kom det som en chock när du faktiskt lämnade oss. Det är ganska konstigt ändå, visst är det?
Det är tomt utan dig ska du veta. Fast det där med att livets sista slutstation är döden, det tror jag faktiskt inte på. För mig kommer du aldrig att dö. Du lever vidare genom tallskogen, genom solljuset, genom mina syskons skratt, genom en glittrande regndroppe, genom solrosorna i trädgårdslandet. Jag känner mig trygg och säker i vetskapen om att du alltid kommer att finnas där med mig på mina äventyr genom livet. Jag längtar efter att med egna ögon få se alla de där djuren, platserna och vidderna som vi tittade på tillsammans framför naturprogrammen som du gillade så mycket. Isbjörnarna på Arktis, girafferna på den afrikanska savannen och den hoppande laxen i Kanada – en dag ska jag dit, Far!
Jag är glad över att jag hann få iväg det där brevet jag så länge hade tänkt skriva innan det var för sent. Det är fortfarande så jag minns, och kommer att minnas, dig.
Till Far:
Jag tänker på dina valkiga händer, hur hårt de har arbetat för oss – dag efter dag, månad efter månad, år ut och år in.
Jag tänker på dina ord varje kväll innan jag skulle sova: ”Tack för att du har varit så snäll och duktig idag”.
Jag tänker de tioliters gröna hinkar fyllda av blåbär, hallon, jordgubbar och vinbär som du bar hem.
Jag tänker på din polismotorcykel som knäppte i sommarvärmen på Sturkö.
Jag tänker på hur du skjutsade mig till skolan i polisbilen och hur jag önskade att hela skolan skulle få se när jag steg ur bilen.
Jag tänker på Skogsrundan med knarrande snö under en stjärnklar himmel, när du åter igen berättade historien om gravstenen och skräddaren som la sig under granen för att dö.
Jag tänker på frukostarna du gjorde till oss på morgonen – havregrynsgröt med russin och tjocka brödskivor med smör och alldeles för mycket honung.
Jag tänker på buketterna med liljekonvaljer som du kom hem med till mamma – en kärleksförklaring som betydde mer än alla köpeblommor i hela världen.
Jag tänker på böckerna du läste om och om igen med oss barn i den gröna soffan.
Jag tänker på alla nätter du kom hem från nattskiftet från polisjobbet och jag kastade mig upp i din famn.
Jag tänker på flanellskjorta, nyrakade kinder, bruna manchesterbyxor och doften av Brut.
Jag tänker på en kalender där du skrev upp alla viktiga telefonnummer med snirkliga bokstäver.
Jag tänker på en orange skyddshjälm med uppfyllt visir, gröna arbetsstövlar, motorsågen i högsta hugg och ditt finurliga leende.
Jag tänker på höga tallar som sträcker sig upp till skyn vid ditt älskade Klackamåla.
Men allra mest tänker jag på att jag inte kan föreställa mig ett liv utan dig.
Far, jag älskar dig. Tack för att du har varit så snäll och duktig inte bara idag – utan alla dagar.
PS: Peter har fixat startmotorn på din traktor. Den är provstartad och går tydligen som en klocka. Men i år blir det han som får plöja istället för dig, nu är det hans tur att ta sig an “aukern”. DS.
39 comments
När man gråter så axlarna skakar… ?
Ja, det händer ju både nu och då… Tack för att du alltid finns där!
Kära Annika. Jag sitter på t-banan nu och mina ögon tåras redan när jag har läst några rader. Därför ska jag läsa din text senare.
Finaste Annika, jag förstår att det gör ont. Djävulskt ont, och det kommer det tyvärr fortsätta att göra länge. Men det lättar ibland. Och tids nog får du lite längre tid av lättnad.
Jag tänker på dig.
Kram Rosita
Tack fina, fina Rosita. Du är och har varit ett stort stöd i det här. Kram!
Annika du skriver såå fantastiskt vackert. Kärlek är det jag känner. ❤❤❤
Men åh, tack Challe. Det är skönt att få ner alla känslor på pränt, jag mår bättre av det.
Jag funderar på att koppla på plogen imorgon…
Det tror jag det! <3
Ivar bad mig hjälpa honom att få Elin att slå ner på takten… Det var typ det första han sa till mig… Det slog mig direkt där o då att så talar en äkta man, en äkta make som älskar sin fru..Jag har inte träffat så många såna.. Så jag kom att respektera den där polisen som råkade vara gift m min älskade vän o extramamma. O jag har försökt genom åren att finnas för min kära Elin…Det var det jag lovade mig själv o det jag fortsatte lova vid Ivars kista.
Nu har sjukdomen gett sig på min extramamma och hon kan inget annat göra än att lyssna på sin kropp till sist. Jag är glad åt hennes förtröstan och kärlek. Hon är alltid trygghet för mig.
Och jag är glad att jag fick lära känna Ivar o hans torra speciella humor. Han var en mycket rolig man, Ivar. Det har han passerat vidare genom sina gener till er… O sin stora kärlek till naturen, kulturen och livet.
Jag blir alldeles varm av att läsa vad du har skrivit Pia. Tack, det betyder mycket. Stora kramar!
Så fint skrivet.
Har fortfarande pappas telefonnummer i min mobil.
Han lämnade mig/oss i november 2011.
Samma eländiga sjukdom som din pappa.
89 år blev han , också för alltid saknad.
Kramar Titti
Jag förstår – som det känns nu kommer jag aldrig att kunna ta bort det. Stor kram till dig Titti!
Tog mig med nöd och näppe igenom inlägget här där jag sitter på en restaurang i Little Italy. Du skriver fint. Mycket fint.
Tack snälla. Hoppas att ni får njuta av en härlig resa med familjen!
Tårögd läser jag din vackra text. Den får mig att verkligen känna din smärta och saknad. Måtte man hitta botemedlet för den där avskyvärda sjukdomen snart!
Kram
Ja, saknaden försvinner nog aldrig. Kram!
Din förmåga att skriva Annika är kompetens som blir tydligare för varje inlägg du gör. Det ska bli så roligt att följa ditt år när du är din egen chef och din far är upp över öronen stolt över dig redan nu, han kommer spricka efter att det här året gått. Kram och kärlek till dig och lycko din paps som fått ha dig som dotter! <3
Åh, så fina ord. Tack, de gör mig väldigt, väldigt glad!
Vad vackert och fint skrivet! Dock läker inte tiden alla sår men man lär sig leva med dem. Miste själv min mamma när jag var i tonåren, men ibland känns det som om det vore igår.
Ta hand om dig!
Måste varit så tufft att förlora din mamma då, under den perioden är allt tufft som det är. Tack smälla för att du tar dig tid att kommentera.
Åh vad fin text. Han sitter nog där uppe på ett fluffigt moln, rofylld och stolt över sin dotter. Kanske är han nu din skyddsängel och vakar över dig? Så brukar jag tänka om min farmor som jag förlorade när jag var 14 år. Jag saknar henne fortfarande ibland.
Jag tror verkligen att han finns nära mig! Tack och kram.
Så fint du skriver. Och vackert att du kunde ta farväl. Jag har fortfarande mammas nummer i telefonen förstås, alla meddelanden. Det sista meddelandet på facebook som jag inte öppnade förrän efter det att mamma åkt in på sjukhuset, en sån där sticker, en räv i ett hjärta som vinkar och så flyger det en massa hjärtan över skärmen. Det gör det fortfarande. Hon skickade det den 8 November, den 14 November när hon akut åkt in på operation öppnade jag det meddelandet och skickade ett tillbaka, det meddelandet fick mamma aldrig se. Jag önskar jag hade kunnat skriva ett sådant fint brev som du gjorde till din pappa. Nu blev det inte så. Istället fick vi en massa fina stunder nu i somras, då jag precis flyttat från Alaska till Wisconsin och fortfarande var arbetslös. Vi satt för det mesta i flera timmar på facetime, och bara var, jag kanske städade eller lagade mat, eller letade jobb, mamma på andra sidan världen men precis där på facetime med ett korsord i handen, eller pillandes på små miniatyrer som hon gjorde. Det är det jag minns 🙂 Nu senast blev jag insnöad på Kents sista låt, Den Sista Sången, det är min mamma låt just nu. Så märkligt att musik kanbetyda så mycket och så olika för olika personer.
Stor Kram
Så fint att du delar med dig av dina minnen från din mamma! Så lever våra älskade vidare, genom att vi pratar om dem. Kram
♡♡♡
De som säger att smärtan blir lättare med tiden har rätt. Men saknaden förvinner nog aldrig.
Så är det nog… kram på dig.
Vad fint skrivet, vilken värme och kärlek det verkar ha funnits mellan er❤️ Kram
Ja, som jag saknar honom! Tack och kram tillbaka.
Åh så vackert beskrivet. Så sorgligt men så värmande också. Som det är.
Har just kommit fram till köket i Särna, där så många jag saknar finns i alla vrår och hörn. Så läste jag dina ord och blev så varm i hjärtat över alla de där små minnena. Såna som inte har med storslagna äventyr att göra, utan små bevis på kärlek och på tid.
Tack för en text som gjorde allt så nära och öppnade kranarna. Att känna så mycket saknad och sorg är jobbigt men det är också ett sätt att vara nära.
Stor kram till dig <3
Så fint att få höra dina tankar. Glad att jag hittade dig och din blogg! Kram