Igår kväll sprang jag ner till vattnet för att komma närmare solnedgången – det var som om himlen brann! Fler utflykter än så behöver jag inte just nu.
Cancer, ovisshet och riktigt fina sommardagar mellan varven
De senaste veckorna har jag haft noll lust att lämna ön. Det har varit en tung vår och nu behöver jag verkligen landa. Lite känns det som att allt börjar om igen, fast på ett sätt inte. Att förlora en förälder är tufft, att förbereda sig för att förlora två är inget annat än overkligt. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, och tar verkligen till vara på tiden tillsammans med mamma och resten av familjen. Hon har bra dagar, hon har riktigt dåliga dagar, och däremellan fortsätter livet som vanligt – vad det nu innebär. Jag antar att det vanliga består i att mat ska lagas, blommor ska vattnas, barn ska lekas med, löprundor ska springas och solnedgångar där det ser ut som om himlen brann ska avnjutas. Barnen ja. De har den bästa tiden i sina liv just nu! De älskar att vara här ute på Sturkö tillsammans med kusinerna. De har 16 (!) kusiner på min sida – och trots att ingen av dem bor här på sommarstället finns det nästan alltid någon av dem på plats. Sommarminnen skapas på löpande band, ena dagen är det tävlingar, andra dagen kojprojekt. Det är onekligen speciellt att se dem leka på samma platser som jag själv lekte på när jag var liten. Cirkeln är liksom sluten!
Om några dagar åker Tobias tillbaka till Stockholm med barnen, jag stannar här nere ytterligare några dagar. Vi möts sedan (i vanlig ordning) upp i Göteborg i början av augusti för att göra vårt obligatoriska sommarstopp på Västkusten. Det här med rutiner är inte så dumt trots allt! Dessutom har vi några lediga dagar kvar att ta tillvara på i Nynäshamn innan skola och jobb drar igång igen. Vår hemstad gör sig väldigt bra i sommarskrud och det ska vi se till att utnyttja. När sommaren börjar övergå i höst får vi i familjen ta dagarna som de kommer. Jag har några efterlängtade resor inbokade i augusti och september, men å andra sidan är jag beredd att släppa allt på en sekund om det behövs. Ovissheten, det är den som är värst. Men nu är nu, och nu är jag här hos mamma som för övrigt precis har fått en rullstol. Vi har redan bestämt att vi ska försöka lufta den i Kristianopel någon gång under nästa vecka, håll tummarna för att hon är pigg nog att ge sig ut på äventyr!
Foto 1 + 6-7: Elina Bernpaintner.
9 comments
Varma tankar, verkligen en utmaning att “fånga dagarna och stunderna” så gott det går i det läget… Kram!
Tack snälla Camilla. Det är en utmaning, men samtidigt så himla fint att kunna vara här och se barnen obekymrat leka som att det inte fanns några problem i hela världen. Kram
Åh nej, hvor trist. Også varme tanker her fra en ven i Danmark ?
<3 Tack Bettina.
Det låter tufft! Svårt att säga något bra, men ni gör ju det ända rätta, att vara tillsammans och njuta av ert fina Sturkö! Fantastiskt fina bilder!
Ja, det är verkligen fint att kunna vara här. Tack!
Tänker så mycket på er och vad jag håller med Freedomtravel – att vara tillsammans så är ovärderligt. Livets kontraster, så tuffa ibland. Ert Sturkö och kärleken till den platsen går verkligen igenom – jag känner igen känslorna för mitt Särna. Så vackert och speciellt verkar det vara, säkert mycket pga er stora, fina familj!
Ja, Särna verkar också fantastiskt på en massa olika sätt. Stor kram och tack snälla.