Vissa har ett hem, jag har den stora turen att ha två. Det var med blandade känslor jag lämnade Karlskrona bakom mig igår efter några dagar med strålande solsken på sommarön.
Resan till Karlskrona var inte planerad, det är de där resorna sällan nuförtiden. Min mamma har några tuffa dagar bakom sig och jag ville hem till henne. Efter att min pappa dog i cancer för tre månader sedan har jag knappt orkat tänka tanken på att det snart kan vara mammas tur. Den insikten går bara inte att ta in. (Min mamma har också cancer och står under palliativ vård, eller vård i livets slutskede som det så fint heter.) Livet går sin gilla gång men ibland, som förra veckan, händer saker som gör att oron kommer krypande igen. Jag kände ett extra stort behov av att åka söderut och i torsdags lämnade jag alltså Tobias och barnen i Nynäshamn för att ta tåget ner till Karlskrona. Trots att läget är som det är tankar jag alltid ny kraft där nere. Hemma.
Ett hem med oslagbar utsikt över Östersjön.
Långhelgen har gått åt till att bara vara. Inga måsten, inga krav. Spendera tid med mamma, äta glass(ar), gå barfota på gräsmattan, laga goda måltider, ha fotosession med min systerdotter Elina – och inte minst njuta av Sturkös solnedgångar. Under de senaste dagarna har jag, som så ofta den senaste tiden, gråtit och skrattat om vartannat. Jag försöker lära mig att släppa katastroftankarna för att istället ta tillvara på den här tiden vi faktiskt får tillsammans med mamma. Ofta lyckas jag riktigt bra. Ibland går det inte alls.
Igår kväll kom jag tillbaka till Nynäshamn sent på kvällen och möttes av minstingen Nelly som hoppade upp i min famn och kramade mig länge och hårt. Ett hem är bytt mot ett annat och ordningen är återställd, i alla fall en liten stund. Så ser mitt liv ut just nu. Hur är ditt?
Foto nr 2: Elina Bernpaintner.
5 comments
Dras med i-landsproblem som att jag är i en kraftig jobbdipp sedan ett tag, skulle behöva längre ledighet för att fundera på var jag vill landa. Och hur. Lagom kaosigt i huvudet. Har inte haft någon sammanhängande ledighet att tala om sedan i somras och det börjar märkas. Skulle kunna plocka ut mina 43 semesterdagar direkt. Typ nu.
Å andra sidan. Jag och vi är friska så det känns futtigt att klaga efter att jag läst det här inlägget. :/
Å tredje sidan. Karlskrona ser så jäkla fint ut!
Jobbdipp – been there, done that. Ska bli spännande att se vad som händer med dig framöver. Och hjälpes, 43 semesterdagar!? Läge att få in din jorden runt-resa!? (Och ja, Karlskrona ÄR ”jäkla fint” ska du veta…)
Tack för din kommentar! <3
Allt blir så futtigt i jämförelse mot det du och din familj går igenom.
Tänker ang. två ”hemma” ofta att det är fantastiskt att ha just två för att man kan få det bästa av två världar. Det är skönare att tänka så än att man aldrig kan få riktigt 100% på något av dem.
Kram <3
Jag har vänt och vridit på vad jag vill skriva här. Vill liksom lämna ett litet avtryck, säga hej och skicka lite styrka. Jag vet (tyvärr) vad du går igenom just nu, men som så ofta när stora känslor är inblandade är orden alltid för små. Nöjer mig med ett <3 och gör vågen för ett, ytterligare, fint inlägg signerat dig om livets ljusa och mörka sidor.
Jag är så glad för avtryck, det betyder mycket. Stora kramar!