Att springa lopp utomlands: Tet Riga Marathon

Jag möter honom i hotellhissen på Wellton Riverside Hotel i Riga. En äldre man med yvig mustasch och lätt böjd rygg, iklädd korta, röda shorts och ett löst sittande sportlinne med en grön nummerlapp fastnålad på bröstet. Jag vet inte vilket land han kommer från, men det spelar egentligen ingen roll. Vi kollar på varandras nummerlappar, nickar och ler tyst mot varandra. Det behövs inga ord. Vi tillhör samma sort, han och jag. Vi är löpare, och ska snart ställa oss i startfållan för att springa fram på Rigas gator. Jag vet inte riktigt när det hände, i vilken sekund jag faktiskt började identifiera mig som en löpare, men här i Riga blir det helt plötsligt på riktigt. Jag har, för första gången i mitt snart fyrtioåriga liv, åkt till ett annat land för att springa lopp utomlands! Förstår ni hur stort det känns?

En del av nervositeten har redan hunnit rinna av mig under familjeloppet, som går av stapeln dagen min halvmara. Jag springer då delar av banan tillsammans med min fyraåring Nelly, min kompis Charlotta och hennes dotter Milla – och får ett litet smakprov på vad som komma skall. Men ja. Visst är jag nervös, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Och förväntansfull, såklart.

Här kommer mitt första renodlade blogginlägg om att springa lopp utomlands, som jag har längtat efter att någon gång få skriva den här rubriken!

Att springa lopp utomlands

#1. Tet Riga Marathon (Half marathon)

Jag sover dåligt natten innan loppet. Nelly ligger bredvid mig i hotellsängen och hostar halva natten, jag är full av nya intryck efter en heldag i Riga – och ju mer jag försöker somna, desto mindre vill min kropp sova. När klockan ringer på morgonen känner jag mig irriterad, trött och tung i kroppen. Efter en stadig hotellfrukost känns det bättre – och när jag ställer mig i hissen bredvid den äldre mannen påminns jag om anledningen till att jag faktiskt anmälde mig till loppet. Jag är ju här för att uppleva, inte prestera!

Min vän Charlotta är en klippa och har koll på småtjejerna – gänget följer med mig bort till starten för att peppa och önska lycka till.

Jag ställer mig i en blandad startfålla med både gröna och oranga nummerlappar, vi halvmara-löpare startar samtidigt som hard core-gänget som ska fullgöra ett helt maraton. Jag hamnar bredvid en man som ska springa med en ananas på huvudet, och tänker att det här nog blir ganska kul ändå.

Och så går startskottet, med första sträckan längs floden Daugava. Det är riktigt trångt vid starten och jag joggar fram för att känna hur kroppen svarar. Med Tjejmilen 21K färskt i minnet känns det ovanligt bra i kroppen (där kände jag mig trött redan vid 3-4 km!)…

… och efter tre kilometer tar jag mig tid att fota den första maffiga vyn vid Vansu Bridge.

Mobilkameran kommer väl till pass uppe på bron, vem kan motstå att fota en Stormtrooper!? Inte jag i alla fall.

Min strategi är att köra samma upplägg som Tjejmilen 21K, dvs ingen musik under första halvan av loppet – för att sedan “belöna” mig själv med musik och ett nerladdat podcastavsnitt av Träningspodden när det är drygt en mil kvar att springa. Den strategin håller inte alls, för vid fyra kilometersträcket…

… springer den här killen, Olof från Varberg, upp vid min sida och frågar om jag möjligtvis är från Sverige (min t-shirt från Plan Sverige avslöjar mig, precis som jag hade hoppats). Från den stunden pratar vi non-stop nästan hela loppet. Olof läser första terminen av läkarlinjen i Riga, och svarar snällt på alla frågor jag har om livet i Lettland. Han berättar att det finns 300 läkarstudenter i Riga, om att professorerna är mycket strängare än i Sverige (ja, det lär finnas en kvinnlig professor som faktiskt daskar till eleverna med linjal om de inte pluggat tillräckligt!), om hur det går att plugga lettiska, om tryggheten i att handla på Rimi och hitta snabbmakaroner från ICA, om krånglet att ta sig in på stadsbiblioteket – och att Riga är en stad på dagen och en annan på natten (båda härliga på sitt sätt).

Jag ser kilometerskylt efter kilometerskylt passera allt eftersom vi pratar på. Det är varmt, riktigt varmt, och vi är noga med att dricka vid varje vätskestation (särskilt Olof, som ska springa en hel maraton). Redan efter några kilometer ser jag de första löparna ligga vid vägkanten och kippa efter andan – vissa med vårdpersonal bredvid sig, andra får hjälp av publiken. De flesta vi ser är män i äldre medelåldern, som förmodligen överskattat sin förmåga och springer på gamla meriter. Det, i kombination med riktigt varmt väder, kan uppenbarligen sluta lite hur som helst.

Loppets absolut tråkigaste, och tyngsta, sträcka börjar vid Mukusalas iela – ungefär 15 km in i loppet. Här springer vi på en själsdödande raksträcka längs vattnet, utan någon publik alls. Det här är den enda gången under loppet vi är helt tysta, Olof och jag, sträckan är verkligen urtrist. Efter att ha korsat floden igen ser jag 19 kilometersskylten, och benen blir betydligt lättare när vi springer vi in på Krasta iela. Nu är vi nästan framme – och plötsligt blir jag alldeles lyckorusig. Jag konstaterar att jag har sprungit mig igenom en halvmara i snacktempo, lärt mig precis hur mycket som helst om Riga, njutit av publikfesten och fortfarande känner mig pigg! Vid målgången vinkar jag hej då till Olof, önskar honom lycka till och tackar mig själv över att jag inte behöver springa ett varv till just idag.

Efter att ha slängt en tid på klockan vid målgången gissar jag på en tid närmare 2:30, men den officiella tiden visar 2:23:54. Med tanke på att jag sprang Tjejmilen 21K på strax över 2 timmar är det knappast någon tid som går till historien. Men ändå. Jag är nöjd, glad och så löjligt stolt över min prestation! Det här var ett upplevelselopp från början till slut.

Under tiden när jag har sprungit mig igenom Riga har min kompis Charlotta i sin tur underhållit småtjejerna vid startområdet…

… och även lekt loss vid de aktiviteter som riktar sig till de yngre besökarna. Som sagt, det är ett väldigt familjevänligt lopp! Efteråt att ha inkasserat medalj och goodiebag med lite frukt och dricka möter jag upp mitt lilla gäng vid hotellet. Lyckoruset sitter i resten av resan (och för att vara ärlig idag också). Att springa ett lopp utomlands, och inte vilket lopp som helst utan det här loppet, blev den bästa uppladdningen jag kunde få inför Stockholm marathon den 1 juni!

#2. Tet Riga Marathon: Family Run (Rimi Kid’s Day)

En riktigt bra grej med Tet Riga Marathon är att det är så familjevänligt. Dagen före de “stora” loppen genomfördes i år Tet Riga Marathon “Rimi Kid’s Day” för femte året i rad.

Efter familjeloppet genomförs ett gäng mindre lopp, både 200 m och 400 m, men också olika sprinttävlingar. Alla aktiviteter är samlade kring området vid “11 November Embankment”.

Vår svenska kvartett är anmälda som “The Swedish Team” till Family Run, ett 4,2 kilometer långt lopp som delvis går samma sträcka som de stora loppen.

Nelly och hennes kompis Milla är supertaggade inför loppet…

… och det är en riktigt skön stämning på plats!

Vätskepaus…

… och teamkänsla!

För min del blir det en riktigt rolig uppladdning inför min egen halvmara…

… men även ett sätt att få en bra översikt över Riga inför vår sightseeing senare under dagen. Det här är springturism i sin bästa form!

När orken inte riktigt räcker till kommer sulkyn väl till pass. 4,2 km att springa är långt, och extra långt för en fyraåring. Vi är knappast ensamma med vagnar under loppet, det vimlar av dem.

Efter en stolt målgång väntar både medalj och “finisher bags” med fika. Jag har sällan sett Nelly så nöjd med sig själv!

#3. Att springa lopp utomlands: mina 5 tips

• Bär en tröja som visar att du kommer från Sverige. För mig gjorde det hela skillnaden det här loppet!
• Satsa inte på PB – njut av loppet. Jag hade inte ens en klocka på mig, utan bestämde mig för att strunta i allt vad tider heter för att istället ge mig själv det stora nöjet av att njuta av upplevelsen på plats.
• Ge dig tid att stanna och fota: Det är väldigt roligt att ha bilder som minne av att springa lopp utomlands – du kommer förmodligen att ångra dig om du kommer hem utan ett enda foto.
• Bo nära starten! För egen del var jag nervös som det var, utan att behöva tänka på risken att komma för sent till starten. Vi bodde på ett hotell som låg bara fem minuters promenad från startplatsen, det sparade mig mycket oro.
• Ha koll på praktiska detaljer: Det hänger ihop med punkten ovan, men se till att planera väl. Jag insåg kvällen innan halvmaran att tiden för utcheckningen låg mitt i min extremt välbehövliga efter-loppet-dusch, och fick snällt gå och be hotellpersonalen att skjuta på tiden en timme. Jag fick en timme extra, men hade annars behövt betala 15 euro för sen utcheckning (det hade det lätt varit värt).

Video från Tet Riga Marathon 2019 och att springa lopp utomlands:

Resan till Riga gjordes i samarbete med Magnetic Latvia. Läs mer om resan och att springa lopp utomlands under kategorin Lettland.