“Vart bär nästa resa av?!” Frågan kommer med jämna mellanrum och jag förstår att folk undrar. Det här är trots allt en blogg om resor. Men i bland får livet ta en paus, på alla plan. Cancereländet rår nämligen ingen på.
Den här bilden tog jag på Bungenäs, Gotland, i somras. Jag skrattade gott åt skylten som leder till vänster: “TOMORROW”. Vi gick till höger istället, med tydliga anvisningar om att vi där skulle nå både Kalkladan och Nyströms. Lite så känns livet just nu, som en korsning med alla möjliga skyltar som pekar mot olika håll. Vad som väntar imorgon har jag ingen aning om. Men vem vet det egentligen?
Jag har tidigare skrivit här på bloggen om mina föräldrar som är svårt sjuka i cancer, samtidigt. Jag skulle kunna fortsätta blogga om långväga resmål och härliga weekenddestinationer, vilket jag också kommer att göra, men ibland måste andra känslor också få komma på pränt. Känslor som gör att jag just nu inte kan boka in en enda resa av rädsla av att något kommer att hända mina föräldrar när jag är borta. Att befinna mig här i Stockholm när de är åker in och ut på sjukhuset i Karlskrona är svårt nog, men vardagen fortsätter ju. Det går inte att trycka på paus från allt – även om jag hemskt gärna skulle vilja.
Men jag står inte ensam i det här. Överallt finns människor i min närhet som fångar upp, stöttar, tröstar och hjälper på olika sätt. Familj, vänner, kollegor och ytligt bekanta, och inte minst alla mina syskon som är utspridda både i Sverige och utomlands. Familjechatten på Facebook är min livlina och jag går inte många steg utan ett hårt grepp om telefonen. Teknikens under får mig att känna mig delaktig i allt som händer: allt från ökade doser av smärtstillande och omfattande undersökningar till jobbiga besked om nyupptäckta metastaser. Jag vill veta allt.
Så ni som frågar mig vart nästa resa går? Med all säkerhet Karlskrona igen. När cancereländet härjar får världen vänta. Allt har sin tid.
67 comments
Åh.
Kram <3
Kram och tack.
Har varit där, bamsekram❤️
Tack snälla. Och kram tillbaka, tråkigt att höra att du också har varit där…
Ja världen finns ju kvar och ibland måste resandet stå på paus.
Tråkigt med sjukdomar.
Alla drabbas vi någon gång på ett eller annat sätt.
Varma kramar från Titti
Tack Titti, ibland är pausknappen nödvändig. Kram
Njut av de stunder som är värda att njutas av mitt bland all skit och gläds åt det som verkar vara fina och starka band inom familjen. Du och ni har mina sympatier. Jävla skitsjukdom.
Ja, utan min familj hade jag gått under. De betyder allt. Tack snälla.
Massor av kramar!!!
Hela världen finns ju kvar!!!
Men njut av dagar med dina nära och kära. Oavsett världen så betyder ju dem mest!!!
Kram på dig!!!!
Ja, världen ligger verkligen kvar. Kram!
Väldigt sorgligt att läsa…. dock
🙁
Mera kramar!!!
Tack, varje kram betyder mycket – även i cybersammanhang!
Kramar till dig och familjen!!
Tack snälla Pilla.
Åh Annika! Jag känner igen mig i varje ord och det är en märklig känsla att sätta sitt egna liv på paus. Det gör man ju mer än gärna men är man van att göra många resor, både jobb och privat, så blir det en saknad som är viktig att prata om.
Skickar en stor och varm kram <3
Saknaden finns där, saknaden efter ett “normalt” liv – utan ovisshet, oro och rädsla. Tänker på dig. Kram!
Du har rätt, världen kan vänta lite. Jag vet hur det känns när när ens egen värld liksom stannar upp och man ser folk runtomkring fortsätta som om inget hänt. Det var både provocerande och tröstande att livet utanför mig rullar på “som om ingenting har hänt” men ack så märklig känsla <3
Kram Linnea
Men eller hur, precis så är det! Tack för fina ord.
Jag sänder böner och mycket kärlek till dig och din familj ❤
Means the world to me. Tack.
Usch fy sjutton. Det är jobbigt. Men det är häftigt vad man klarar av när man måste. Kram på dig. /Linda
Ja, någonstans går ju livet vidare på något märkligt vänster. Kram!
Det hände oss 2014. En jorden runt resa var planerat för våren 2014 men sen fick vi beskedet julen 2013 att min svärmor hade cancer. Resan kändes inte livsviktig längre! Min man slutade jobba för att ta hand om henne. Halva pengarna för resan gick åt det…men pengarna kändes inte viktig. Hon gick bort sommaren och vi trots allt åkte senare på hösten. Men jag vet att vi skulle ha varit vid hennes sida om det krävdes år och år! Men JA när det var som svårast drömde jag mig bort…jag reste mkt i mina tankar och det var det som hjälpte mig mkt!
Jag önskar dig och din familj all styrka i världen!!
Oj vilken historia Dawan, tack för att du delar. Allt ordnar sig till slut, även om det inte blir så som man har tänkt. Kram
Åh, hemska cancer.
Världen finns kvar att upptäcka när du är redo.
Cyber-styrke-kram till dig.
<3 <3 <3
Jag tänker att ens närmaste familj egentligen är hela ens värld, och när den skakar finns inte plats för något annat.
Mina tankar är hos er. Kramar!
Huvudet på spiken Lisa, som alltid. Klart att det är så. Kram!
Ja. Denna jävla cancer.
Världen får vänta. Helt klart.
Helt klart. Tack för ditt stöd.
Kram <3 världen finns alltid kvar
På något sätt gör det ju det. Tack!
♡♡♡
Så glad för alla hjärtan och kärlek genom cyberrymden, tack Daniela!
Kära kära du. Världen kommer vänta och finnas kvar och du fortsätter inspirera gång på gång trots allt elände och djävulskap!
Men åh. Tack fina!
Styrkekram. Jag har varit där.. Livet här och nu.. Är det viktigaste i livet. Allt har sin tid. Kärleken,livet, vänner och familjer är det viktigaste. Man blir svag och trött men någonstans i allt blir man starkare och blir bättre på att prioritera vad som är viktigast. Sänder dig styrkekramar.
Åh, ja, någonstans får man nya perspektiv på allt. Kram.
Ja denna avskyvärda och brutala sjukdom! Tänk om den skulle gå att utrota. Tänker på dig.
Kram
Tack! <3
Kram fina du. Världen väntar såklart. Du gör det viktigaste nu. Å självklart lockar inte ens den värld som faktiskt inte är “hela världen” när ens mest kära liv och tillika värld (som Lisa beskriver så klokt) ruskar om. Det är så ofattbart grymt det ni – hela er stora och fina familj – tvingas genomlida. Ord fattas mig …
Kram fina fina Annika
Dina ord betyder alltid mycket. Kram!!!!
Miljoner kramar! <3
Miljoner tack.
Styrkekram!
Det känns in i hjärtat, det du skriver. Den egna världen är ju liksom den största, och viktigaste.
Utan att känna dig mer än genom dina ord så har jag förstått att familjen är helt central i ditt liv, vilket jag känner igen mig så väl i. Och när något rubbas/ändras/skakar där, ja då stannar tillvaron upp. Det vet jag också, och tror mig kunna förstå i alla fall en del av det du går igenom.
Jag vill egentligen bara skicka iväg en varm tanke. Önskar dig stunder av vila och ro i allt som är.
Kram Ida
Ida, TACK för dina värmande ord. Så fint!Kramar
Vad tråkigt med dina föräldrar… styrkekramar
Tack för omtanken Mika!
Fy vad tråkigt att höra. Jäkla skitsjukdom! Vi har också haft cancer i nära familjen och det är verkligen pest. Kram
Ja usch Annelie, så fruktansvärt på alla sätt och vis. Tack för kram.
Tusen kramar!!
Tusen tack.
Cancer är ett jävla helvete och jag gråter så mycket när jag läser ditt blogginlägg. Jag tänker på dig och familjen. <3 Kärlek till dig! <3
Åh tack fina Angelica! <3
Så fryktelig trist! Den viktigste verdenen er den som består av de menneskene som står en nærmest, og når denne verdenen forandres så brutalt, er det som om det verdensbildet man har må skapes på nytt. Resten av verden er ikke like viktig. Den venter til du er rede til å ta steget ut i den igjen. Sender varme tanker din vei!
Så glad över dina ord, de värmer. Tack!
Åh nej. Kan bara hålla med Dryden. Jävla, jävla sjukdom. Jag hoppas att ni får många av de där fina, varma stunderna som kommer i livets kontraster. Och jag önskar dig och hela familjen all kraft ni kan få. Jag hoppas allt går bra. Stor kram <3
Tack för ditt stöd! <3
Ibland behöver man paus från allt. Att samla på sig krafter och energi. Jag vet.
J***A cancer!! Ta hand om dig×××
Tack snälla.