The Effort Phenomenon – har du hört talas om begreppet förut? Jag stötte på det för första gången i podden ”The Diary Of a CEO”, men tycker mig uppleva själva principen/fenomenet nästan varje dag numera. Begreppet innebär i stora drag att vi människor kopplar ihop ansträngning i form av exempelvis tid eller energi med ett större värde jämfört med om någon får typ samma resultat fast utan någon större ansträngning.
Vi är med andra ord beredda att betala mycket mer för en diamant som har skapats på naturlig väg under miljontals år än en syntetisk variant som har framställts på ett labb. Detsamma verkar numera gälla AI-genererade texter. Jag upplever personligen en enorm trötthet och kanske också irritation på ”labb-texter” á la Linkedin och nyhetsbrev. Fy sjutton så tråkiga många av dem är.
Att INTE vara en i mängden är numera din största styrka
När jag var liten var jag rädd för ganska mycket. Ett hårstrå i halsen, att mina föräldrar skulle skilja sig, för krig och för sopbilens skopa (ja, jag drömde ofta mardrömmar om den). Och så fanns det ytterligare en sak som skrämde livet ur mig. Att sticka ut från mängden. Att vara annorlunda.
Det senare var jag ganska bra på. Jag var ett av sju barn, hade en mamma som stundtals valde att vara hemmafru, ärvde i princip alla mina kläder av äldre syskon (eller barmhärtiga släktingar) och växte dessutom upp i ett hem där mamma tog med oss barn till kyrkan varje söndag. Åren gick och så småningom fick jag höra att det SÄMSTA man kan göra för att skapa ett personligt varumärke är att vara en i mängden. Generiskt är trist. Intetsägande. Och här kommer alltså AI in i bilden.
AI HÅLLER NÄMLIGEN PÅ ATT STÖPA OSS I EN OCH SAMMA MALL!? Influencers jag tidigare har beundrat lägger plötsligt ut Instagram-uppdateringar som helt uppenbart har skapats av AI. Linkedin ska vi inte ens tala om, jag pallar knappt gå in där längre. Vem vill ens läsa ”personliga” texter skrivna av en robot? Och vem vill läsa en reseblogg där texten och bilderna har exakt noll personlig vinkel och noll erfarenhet av att ha besökt platsen i fråga?
Det enda vi kommer att ha kvar är vår unika röst, vår personliga prägel och våra egna erfarenheter. Varför ger vi bort dessa dyrbarheter så lättvindigt? Den frågan ställer jag mig varje dag. Gör du?
Omslagsbild från stadsmuseet i Helsingfors. Författare: Annika Myhre/Resfredag.se
5 comments
Ja! Uppskattar verkligen att läsa dina egenskapade texter. Drunknar snart i skräptexternas svallvågor.
Den sista meningen sammanfattar nog exakt min känsla just nu. Tack!
The botten är inte nådd, men vi närmar oss. Vi kommer nog att lära oss leva med AI också, precis som med all annan teknik vi plockat upp under tiden. Under tiden som ”vi” (mänskligheten) gör det fortsätter jag skriva och skriva och skriva för att inte förlora förmågan. Måtte jag aldrig falla i fällan att hoppa i den generiska formen! Tack för en bra text!
AI är fantastiskt på så många sätt, men jag ser fram emot någon slags AI-märkning så att jag kan hoppa över texter/filmer/foton som får mig osäker på vem som eg är upphovsman.
Ibland funderar jag på om jag ska återuppta Linkan men… då hoppar jag det. 🙂 900 dagar utloggad and counting!