Två år.

Vad konstigt det är med sorg, och att sörja. Klockan 21:25 är det två år sedan mamma tog sitt sista andetag hemma i sin säng på Sturkö. Hur märkligt det än känns att säga det var det en fin, och fridfull, stund. Hon fick somna in till tindrande juleljus, men också doften av nybakade semlor och en barrande julgran – omgiven av mig och mina syskon. Helt plötsligt var hon borta, bara så där.

Och vårt liv, det fortsatte – och fortsätter. För några veckor sedan använde jag det sista av hennes silverschampo, från den lila flaskan. Det tog ganska lång tid innan jag ställde fram flaskan i duschen, det var som att jag var rädd för att öppna korken. Som att minnena av mamma skulle försvinna i takt med att jag använde upp de där dyrbara dropparna från hennes schampoflaska. Mina rutiga pyjamasbyxor, som jag fick av mamma en av de sista jularna, har jag använt så mycket att de nästan börjar falla isär. Kanske är det ett tecken på att jag börjar känna mig ganska klar nu. Med sorgen. Det är verkligen dags att släppa taget på riktigt. För några veckor sedan var jag nere på Sturkö och jag kunde nästan fysiskt känna hur jag kom tillbaka till Nynäshamn som en lättare person. Som att jag var glad på riktigt, hoppfull liksom!

Läs mer: Vinden har vänt

Ikväll blickar jag tillbaka på fina minnen från mammas sista tid i livet, och på andra varma minnen som vi fick tillsammans under alla de där åren.

Den här julen kommer min familj, alltså jag, Tobias och barnen, att fira jul helt själva för första gången sedan jag och Tobias blev ett par. Det känns så fint att skapa egna traditioner, och samtidigt krydda dem med det bästa av våra barndoms jular. Senare ikväll kommer min syster hit med sin familj från Karlskrona, och vi ska ägna hela helgen åt att julmysa tillsammans i sann mamma-anda.

Två år alltså. Det känns som en sekund och en hel världsrymd på en och samma gång. Ikväll tänder vi ett ljus för dig mamma. Tack för allt! Nu vänder det, eller hur? (Och ja, vi ses igen någon gång, någonstans. Det är jag säker på.)

Läs mer:

• 365 dagar
• Att förlora en anhörig och sorgens faser
• Livet går vidare (det gör ju faktiskt det)

Igår tipsade min vän Helena Olmås på Facebook om en betydelsefull julklapp i form av en kurs för sorgebearbetning. Den här kursen hade jag själv anmält mig till om jag hade fått vetskap om den tidigare. (Jag vet dessvärre inte vad den kostar, men värt att kolla upp om du själv eller någon annan behöver hjälp att bearbeta sorg. Det behöver såklart inte bara handla om dödsfall, det nämns också förluster som skilsmässor, separationer och jobb.)