Min “reseblogg” är inte traditionell i den bemärkelsen att ni bara får läsa om destinationer, topplistor och konkreta resetips. Här har ni under de senaste åren också fått en inblick i en annan slags resa – den att förlora sina föräldrar med allt vad det innebär.
Jag har med jämna mellanrum frågat mig om den här bloggen verkligen är rätt forum att skriva om min livsresa. Men å andra sidan skulle det ha känts konstigare att inte skriva om allt som har hänt. Mammas cancerdiagnos och anledningen till alla resor mellan Stockholm och Karlskrona, med en ständig känsla av sorg och olust i kroppen. Sedan, när vi precis hade insett allvaret i mammas diagnos, dog Far utan att vi riktigt hann förstå vad som hände. Helgen innan han gick bort bestämde jag mig för att säga upp juristtjänsten för att skapa mer frihet och tid tillsammans med nära och kära. Det blev en fin sommar och en jobbig höst – och den här tiden på året kommer alla minnen tillbaka med full kraft.
Livet går vidare (det gör ju faktiskt det)
Jag spenderade mycket tid på Sturkö förra året, i synnerhet under november månad. Mamma blev snabbt sämre och vi satte upp julpyntet redan i början på november. Vi bakade lussekatter, lyssnade på julmusik och hade julklappsutdelning, allt för att mamma skulle få njuta av sin absoluta favorittid på året. Jag och mina syskon bytte av varandra vid mammas säng – vi skrattade och grät om vartannat. Hemtjänsten och det palliativa teamet var guld värda, likaså vänner och släktingar som kom och gick. De dagarna var, mitt i allt det tuffa, några av de finaste i mitt liv. Starka syskonrelationer stärktes ytterligare, barndomsminnena flödade, och ja, mammas fina vardagsrum var varmt av både stearinljus och kärlek.
Den femte december tog min mamma sitt sista andetag och igår, på allhelgona, gick jag till minneslunden här i Nynäshamn för att tända varsitt ljus för mina föräldrar. Ungefär samtidigt gick mina Blekingesyskon och tände ljus och la kransar vid mina föräldrars respektive minnesplatser. Ett ljus i Fars skog där vi spred hans aska, och ett ljus vid mammas fina gravsten på Sturkö kyrkogård.
Och så går dagarna, veckorna och månaderna. För livet går vidare, det gör ju faktiskt det. Men jag är inte som förut, det blir jag aldrig. Allt som nu ligger bakom mig har omdefinierat mig, mitt liv och mina prioriteringar. Jag grät igår, men inte av sorg, utan av saknad. Det är en milsvida skillnad ska ni veta.
För ett tag sedan delade Kristin Kaspersen (jag började följa henne i samband med att hon förlorade sin mamma och känner igen mig i många av de reflekterande texterna) en bild på Instagram med några tomma stolar. Bildtexten och liknelsen med de tomma stolarna gjorde stort intryck på mig. Kristin frågar sig vilka hon vill se på de tomma stolarna, vilka som ger henne positiv energi och vilka vänner som tar emot den energi som hon har och vill dela med sig av. I samband med att mina föräldrar gick bort gick jag igenom mitt livs största kris av naturliga skäl. Hela livet ställdes bokstavligen talat på sin spets, vilket bland annat innebar att jag såg saker, personer och situationer i ett annat ljus. För mig blev Kristins instagrampost en tydlig påminnelse om att jag vill fylla mina stolar med personer som lyfter mig och som inspirerar mig – det gäller i alla delar av livet, inklusive vilka forum jag hänger i på nätet. Det är lättare sagt än gjort, men under november månad är ambitionen att bli bättre på just det. Att fylla mina stolar med god energi!
Så fint! Tack. ❤️
Tack själv, inte minst för årets bild på björkarna!
Tack för för dina tankar. Gick rakt i hjärtat.♥️🌷
Fint att höra Eva, tack!
Så fint skrivet, stor kram!
Kram tillbaka, och tack för din kommentar.
Som alltid, du skrivet så att det griper tag i det innersta. Och du har så rätt, det är milsvidd skillnad på sorg och på saknad. Båda gör vansinnigt ont men på olika sätt. Många tror att sorgen är det värsta. Och jag minns sorgen när brorsan dog, men mer som just ett minne än att jag kan KÄNNA den. Så som jag MINNS den, var den vansinnigt rivande, brutalt krossande, ont så att jag nästan tappande andan. Jag fasar för om jag tvingas utstå den känslan igen.
Saknaden gör ont på annat sätt och den kan jag fortfarande känna. Jag känner den i maggropen och i hjärtat. Den tacklar mig inte på samma sätt, men den gör att tårarna sakta rinner nerför kinderna utan att jag kan stoppa dem. Saknad gör ont.
Tänker på dig fina fina Annika ❤️
Och som alltid kommenterar du med tänkvärda ord, tack Rosita. Ser fram emot att snart hälsa på dig på jobbet!
Jag blir så rörd av det du skriver om julpysslet och allt ni gjorde för er mamma. Och jag minns det precis så, att mina finaste stunder faktiskt kommer från den hemska sista tiden med min mamma. Kontrasterna var så starka.
Visst är det fint ändå, att livet går vidare, till och med till den där punkten att man kan reta sig på småsaker. Men det går vidare med nya insikter och större värde, i alla fall för mig. Det är häftigt och enligt mig det bästa sättet att hylla livet och de som vi saknar, att faktiskt gå vidare, uppskatta det och göra det vi kan med det vi har.
Visst ligger det något speciellt i kontrasterna. Tack för fina ord Katta. Uppskattar mycket!
Du sätter ord på känslor som jag också bär. Tankar jag också har. Men jag har inte styrkan att dela dem som du gör. När jag förlorade far, mormor och morfar inom fyra månader prioriterade jag om. Värderade om. Nu i höst hade vi en riktigt “scare” med mamma, vilket ledde till att jag åter prioriterade om. Bland annat SM. Jag gick ur jättemånga grupper och minimerade tiden på SM. Och det har gjort gott. Stor kram och tack för att du delar med dig❣
Tack själv för fina ord Daniela, du vet alldeles för väl vad jag går igenom. <3 SÅ nyttigt att "rensa" ibland, både på nätet och hemma i skåpen. Det gör gott på alla plan. Kram!
Så fint! Och helt klart gör du helt rätt i att skriva om även det här, det är ju det som är det fina med personliga bloggar, resebloggar eller andra kategorier, annars kan jag ju läsa en katalog…. men så får man ju välja vad man vill vara personlig med men spara privat och där är vi väl alla olika. Men så himla klokt mål för november! Jag har haft ett liknande under året och får påminna mig ibland, fast det vore så självklart.
Ja, det är också en avvägning mellan personligt och privat – gäller att hitta den gränsen för sig själv. Och yes, så nöjd med mitt mål – funkar förvånansvärt bra och jag mår så mkt bättre av det. Kram!