Close
Att förlora en anhörig och sorgens faser

Att förlora en anhörig och sorgens faser

Och så kom den igen, Mors dag. Jag blev firad med teckningar och paket imorse och det blev så påtagligt att livet går sin gilla gång. Nuförtiden går det dagar och kanske till och med veckor utan att jag tänker på mina föräldrar. Men så kommer en sång, en doft, en plats – eller en högtid som den här. Att förlora en anhörig är att åka en berg- och dalbana som aldrig riktigt stannar helt.

I veckan scrollade jag igenom några av alla de hundratals utkast till blogginlägg som jag har påbörjat och inte avslutat. Flera av rubrikerna skrev jag under tiden mina föräldrar var som sjukast och efter de hade dött. Nu är det över 2 år sedan min far dog, och drygt 1,5 år sedan mamma gick efter. Jag har hunnit gå igenom hela känsloregistret och börjat om igen. Jag har känt frustration, rastlöshet, sorg, hopplöshet, ilska och likgiltighet – men också glädje, tillförsikt och framtidshopp. Det är först efteråt jag har förstått att sorgen kan delas upp i olika faser, och det är väldigt intressant att från ett psykologiskt perspektiv se tillbaka och förstå varför jag kände som jag gjorde. De kursiverade texterna nedan har jag tagit från Psykologiguiden och Cancerfonden.

Att förlora en anhörig och sorgens faser

sturkö

#1. Chockfasen

chockfasen misstror vi informationen vi får eller det våra sinnen registrerar. Vi stänger av. ”Det här händer inte mig!” Vi befinner oss i en bubbla dit inga starka känslor når. Psyket skyddar sig, avvaktar och rustar sig inför smärtan som kommer. Den här fasen varar hos de flesta en kort stund i upp till några dagar medan somliga kan uppleva en längre period av avstängdhet.

När jag ser tillbaka på “chockfasen” upplevde jag inte alls samma för mamma som för min far. Mamma hade kämpat länge med sin cancer, hon fick palliativ vård och vi visste att det inte fanns någon utväg. Hon var helt enkelt dödsdömd, och vi kunde bara vänta. När hon väl somnade in kom det inte som en chock, jag kände mer en lättnad för hennes skull. Inget mer lidande, det var dags att “komma hem” som hon själv uttryckte det. När min far dog blev allt bara mörkt. Jag ville inte, kunde inte, förstå vad som hände.

Läs mer: När världen får vänta och Alla hjärtans dag

#2. Reaktionsfasen

Reaktionsfasen kommer sedan med starka humörsvängningar: ledsenhet, tårar och ilska kan blandas med känslor av tomhet och apati. Ett ungefärligt riktmärke på hur länge reaktionsfasen varar är en månad, men stora skillnader inom det tidsspannet kan förekomma.

Den här fasen höll i sig länge, och håller till viss del i sig fortfarande. Jag har aldrig varit en person av stora känsloyttringar, eller, i vart fall inte innan jag fick barn. Efter mina föräldrar dog, och genom att förlora en anhörig, har jag sett nya sidor av mig själv – på gott och ont. Humörsvängningarna är numera en del av vardagen.

Läs mer: En tisdag i mars

#3. Bearbetningsfasen

Så småningom kommer vi till fasen där vi börjar bearbeta. Vi tar in vad som hänt, vi accepterar det gradvis och sörjer det. Vi är fortfarande ledsna, arga och frustrerade men inte på samma intensiva och dramatiska sätt som tidigare.
 
Tröttheten, uppgivenheten och oron inför hur framtiden ska gestalta sig kan i den här fasen vara stor. Vi upplever en svidande, tung och plågsam ledsenhet och saknad efter den vi förlorat.

Trött, uppgiven och orolig – dessa ord sammanfattar så väl de känslor jag har haft med mig under de senaste två åren. Oron har tilltagit enormt mycket, och jag har stundtals känt mig väldigt begränsad av katastroftankar. Jag är rädd att folk i min omgivning ska bli sjuka, jag är rädd att jag själv ska dö och tja, jag gissar att min lott i bearbetningsfasen är en oro som tycks växa istället för att fasa ut.

Läs mer: Livet går vidare, det gör ju faktiskt det

#4. Nyorienteringsfasen

Sista fasen är nyorientering då vi börjar blicka framåt igen. Vi kan gå vidare och vi tänker mer sällan på vår förlust. Man börjar överlag se en ljusare framtid och sig själv i den framtiden.

Här befinner jag mig just nu – fast egentligen satte hela sjukdomsprocessen igång en nyorienteringsfas redan innan mina föräldrar faktiskt dog. Jag sade upp mig från min juristtjänst bara några dagar innan min far dog, eftersom jag blev så smärtsamt påmind om att livet inte är för evigt. Det kändes också så oerhört skönt att få mina föräldrars input på och “godkännande av” min nya framtid – de stöttade mig till hundra procent i mitt beslut.

Jag fick mer tid för mig själv, för min familj – och passade samtidigt på att satsa på drömmen om att bli min egen. Det har inte gått snabbt och jag har inte haft bråttom. Det har varit avgörande att jag har fått jobba på i min egen takt – utan press och stress från en chef och en anställning.

När jag nu tänker på mina föräldrar gör jag det allra oftast med tacksamhet istället för sorg. Tacksamhet över allt de gav mig och mina syskon. Tacksamhet över alla fina minnen och för all tid vi fick tillsammans. Och så är jag angelägen om att inte låta livet gå mig förbi. Jag vill fylla det med goda relationer, men också med upplevelser. Jag vill aldrig någonsin bli bitter och jag vill aldrig ångra att jag inte vågade prova.

… men livet blir aldrig blir det samma igen

Jag har förstått att nedstämdhet och ängslan är vanliga reaktioner efter ett dödsfall, men även oföretagsamhet och ointresse för allt som händer i ens omgivning. Jag har inte varit den bästa vännen, frun eller mamman under de senaste åren. Och så får det vara! Allt har sin tid. En sak jag känner av extra tydligt är koncentrationssvårigheter. Dessa får också sin förklaring när jag läser på olika sajter om reaktioner efter att förlora en anhörig. Jag har fortfarande väldigt svårt att koncentrera mig längre perioder. Det tar lång tid att skriva texter, och jag upplever också att jag har svårt att ta till mig information. Jag vet att personer som har varit utmattade upplever samma sak. Det är som att min hjärna går lite i slow motion – och just nu undrar jag om det någonsin kommer att bli “som vanligt” igen!?

En annan känsla jag bär med mig är ensamhet, eller snarare ett behov av att vara ensam. Under våra månader i Thailand ville jag inget hellre än att gå mina strandpromenader i min ensamhet – stora folksamlingar och större sammanhang är inte alls intressant längre.

Ensamhetskänsla präglar starkt den vanliga sorgebilden. Den kan vara länge och kanske aldrig upphöra.

Att förlora en anhörig är tufft, men alla kommer att behöva gå igenom det förr eller senare. Det är liksom en del av dealen med det här livet. Hur vi reagerar, och agerar, är väldigt individuellt – och det här var ett utdrag över hur jag har upplevt det att förlora en anhörig. Eller ja, två, inom loppet av nio månader.

Så, tack mamma. För allt. Jag saknar dig och tänker extra mycket på dig i denna ljuvliga period mellan hägg och syren. Som du älskade den!

(Och på tal om mammor, det här är en artikel jag redan har hunnit gråta över idag. Läs den: Erik Niva om mammorna bakom spelarna)


Läs mer om mina tankar att förlora en anhörig under kategorin cancer.

3 comments

  1. Sorgens faser, stämmer så bra.
    Något det flesta av oss får uppleva, ja troligtvis alla.
    Vilken otroligt bra artikel om fotbollskillarna och deras mammor.

    1. Tack Titti. Ja, men visst är det en bra artikel – så fint att få läsa om allt jobb som görs “bakom kulisserna”… Och när den ena mamman berättar om sin flykt, det går nästan inte att ta in de hemskheter hon har fått utstå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Close