365 dagar

8760 timmar, 365 dagar, 52 veckor eller ett år. Tänk att det redan har gått ett år.

I förra veckan gick en väns pappa bort i cancer. En annan nära vän till familjen går snart samma oundvikliga väg till mötes. Det är tydligen något med den här tiden på året, de sista skälvande dagarna i den sista månaden. Löven har fallit av träden, det är mörkt och kallt – och under just december månad tvivlar många på om ljuset någonsin kommer tillbaka. Bokstavligen. Symboliken mellan årstiden och den sista tiden i livet är talande.

Inläggen om mina föräldrar blir allt glesare här på bloggen och det är väl egentligen det bästa tecknet på att allt är nästan som det ska. Livet går som bekant vidare. Men så kommer de där Dagarna. Och ja, idag är en sådan dag, en dag då det råkar vara exakt ett år sedan mamma dog. Ett år! Det är oundvikligt att minnena kommer tillbaka, jobbiga såväl som fina. I helgen var jag i Karlskrona tillsammans med nästan hela familjen. Jag fick se mammas gravsten på plats för första gången, vilket på något konstigt sätt blev den sista pusselbiten jag behövde för att kunna säga hej då. Resten av helgen var fylld av tacksamhet rakt igenom över att vi är helt gäng barn, barnbarn och ingifta som gillar att ses. Tänk – det var den känslan mina föräldrar lämnade efter sig!

Så ja mamma, vi har det bra! I söndags tände vi det första advents-ljuset hemma hos Mimmi, medan “din” risgrynsgröt stod och puttrade på spisen. Barnbarnet du aldrig hann träffa var i centrum för allas uppmärksamhet – om du visste vad lik Hans han är! Allt blev bra till slut.