Det är söndag och dags för en traditionsenlig veckoavstämning med thaimout-tema. Hur trivs vi, hur mår vi, vad gör vi egentligen hela dagarna, känns det lika bra som vi hade hoppats på och trivs barnen i skolan? Vi tar det från början!
Bilden ovan knäppte jag vid vårt boendeområde några dagar in på vår Koh Lanta-vistelse. Vi bor alltså på ”Slow Down”, som ligger vid stranden Klong Dao, på behagligt avstånd från barnens skola. Familjen Isaksson, som har byggt upp detta ställe/community under många års tid, har lyckats skapa ett ställe dit vi är många som gärna återvänder. Tobias och barnen hade nyss hoppat i poolen för ett svalkade dopp efter att ha spelat beachvolleyboll, medan jag var på väg ner mot stranden för en promenad. Jag stannade upp en stund och fångade ögonblicket med mobilen. Just exakt den här vyn på just exakt den här platsen – så fint att få uppleva allting igen!
Den här veckan har jag gått eller sprungit längs stranden nästan varje morgon och kväll. Ingen solnedgång är den andra lik, och beroende på vilken tid på dygnet jag knatar är det nästan folktomt. I början lyssnade jag på poddar och musik, men ganska snart plockade jag bort hörlurarna. Jag vill kunna höra vågbruset, men också mina egna tankar och intryck istället för andras.
Häromkvällen började jag läsa Pigge Werkelins bok om tsunamin: ”Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak.” Jag läste och läste, sov några timmar, för att sedan läsa klart boken på morgonen. På ett ögonblick förlorade Pigge hela familjen till havet. Frun Ulrika och sönerna Charlie och Max skulle aldrig komma till liv igen. I boken berättar Pigge i stora drag om de sex veckor han är på plats här i Thailand för att leta efter kropparna. Vi får följa med längs byråkratins snåriga vägar, höra om både hopp och tvivel och allt däremellan. Boken kom ut 2005, och många år har runnit iväg sedan dess. Pigge gifte om sig med Monica, de har två gemensamma döttrar och bor periodvis här på Slow Down. Pigge är, med sina många funderingar om hur livet ska levas, en man som inspirerar. Boken berörde mig djupt – har du möjlighet att läsa den så gör det!
(Jag intervjuade för övrigt Pigge och Monika om deras syn på thaimout för några år sedan. Läs mer: Longstay i Thailand – inspiration inför thaimout)
Ett annat par vi har lärt känna i krokarna är Mia och Mattias som vi hyrde radhus av under vår första långvistelse i Thailand. De har under de senaste åren byggt upp Malee Highlands här på Koh Lanta…
… ett boendeområde med otrolig utsikt över ön. Jag och Tobias åkte dit och hälsade på i veckan, och fick möjlighet att spela på områdets fina padelbana. Det var megasvårt att spela i tryckande värme, men eftersom det fanns både fläktar och tak kan jag förmodligen inte bara skylla på värmen.
I övrigt har jag haft en ganska seg start den här vistelsen. Det tar tid att komma in i ”lunken”, och jag tycker tidsomställningen har varit lurigare än vanligt. Jag kände mig heller inte ”hemma” direkt, det märks att det var länge sedan vi var här. Å andra sidan behövde jag inte känna mig vilsen särskilt länge. Efter några dagar på plats började jag prata med en trevlig tjej vid receptionen. Innan samtalet avslutats hade hon hunnit bjuda med mig på en middag tillsammans med ett antal andra tjejer på området. Jag känner exakt noll stycken i den där skaran, och tackade faktiskt nej först. Efter att ha funderat en stund ångrade jag mig…
… och tur var det! Vi mötts upp ett helt gäng och åkte till restaurangen ”Laughing Bird” längre ner på ön. Utsikt och solnedgång var finfin, maten god och sällskapet urtrevligt! Vi fortsatte sedan till Freedom Bar vid stranden Klong Khong – och när kvällen var slut hade jag en hel drös med nya bekantskaper. Det är väl en av grejerna jag gillar så mycket här nere = det finns både tid och förhoppningsvis lust att lära känna nytt folk.
I fredags var det avslutning efter vår första skolvecka på plats. I vanlig ordning samlades vi i skolans sala för uppträdanden och presentationer innan föräldrar, skolbarn och personal sjöng thailändska nationalsången samtidigt som flaggan hissades ner inför helgen. Våra barn har haft mer eller mindre lätt att komma in i hela skolgrejen. Det är tufft att komma till en ny klass, och tufft med allt från nya rutiner och värme till ”konstig” mat och osäkerhet över allt möjligt. Vi tar det dag för dag, tillsammans, lite i taget.
På kvällen åkte vi in till Ban Saladan (vår närmaste ”huvudort”, det är också dit turistfärjorna kommer in) för att göra ärenden och äta middag. Matvagnarna stod på rad, redo med diverse ätbara godsaker. Färgerna, dofterna, trafiken och människorna, det är gott att vara tilllbaka.
Efter varsin kycklingkebab följt av friterade potatissnurror var det dags för veckans storhandling på Lanta Mart. (Det märks att priserna har gått upp här också, får skriva mer om det framöver!)
Min man Tobias behöver jag inte vara bekymrad för. Han klev i princip rakt ut från flygplatsen in till volleybollplanen, som han varvar med padelbanorna på ön. Igår var 3/5 familjemedlemmar med i en familjeturnering i beachvolleyboll. (Jodå, de gick faktiskt och vann den också). En stund senare började ett av barnen må illa, och tja, resten av dagen och natten förflöt i en blandning av feberfrossa, blixtrande huvudvärk, ledvärk och en molande mage. Vi hade en jättetuff start med sjukdomar förra gången vi var här – och hoppas nu innerligt att vi har fått vår beskärda del av sjuka.
Imorse mötte vi upp padelvänner från Sverige, och efter en heldag med lek, bad, snack, häng och spel har det blivit dags att göra kväll efter vår första ”riktiga” vecka på plats. Jag njuter av vetskapen att dagarna framför oss är många, och att vi faktiskt inte behöver ha bråttom med någonting alls. (Tydligen inte med att packa upp systemkameran heller, med tanke på att jag hittills bara har fotat med mobilen.)
Omslagsbild från Slow Down, området där vi bor. Här kan ni läsa fler inlägg om Koh Lanta och här specifikt om vår Thaimout 2022.
Vad fint ni har det, så roligt att få hänga med på Thaimouten här. Kram!
Kul att du hänger med! Förresten dina kallbadsbilder!? Sjukt att du lyckas locka mig – som egentligen blir rädd av blotta tanken på iskallt vatten runt kroppen. Är trygg i vetskapen om att jag inte behöver utsätta mig för det än på ett tag. Förra årets första bad gjordes dock i Vättern, under en utflykt till Visingsö. Det var iofs i maj, så räknas väl knappat som kallbad då eller!?? 🙂
Så härligt det ser ut där!
Ja, här har vi det fint. Hoppas allt är bra med dig!