Vår familj är ganska vana att dela upp sig i olika konstellationer. Jag och Tobias introducerade tidigt konceptet med ”din” och ”min” semestervecka. Vi intalar oss att det nog hjälpte till att klara småbarnsåren (och äktenskapet) med vettet i behåll. Ju äldre barnen blev, desto längre tid kunde vi dela upp oss. När barnen var små ville jag till exempel spendera massor av tid på släktstället, medan Tobias tycket det var lagom med någon vecka här och där. Klart att jag drog själv ner till ön med barnen då! Ju fler barn jag fick, desto modigare blev jag och ju längre blev resorna, både tids- och avståndsmässigt.
Att hålla på att dela upp sig så här är med andra ord inga konstigheter för oss. Då och då ser jag Facebook-trådar med tjejer (framför allt tjejer) som hyllar andra tjejer för att de är såååå modiga och självständiga som reser ENSAMMA utan partner eller kompis. Förlåt, men då ler jag lite överseende och känner att min egen definition på mod är en annan. Kalla mig översittare för all del! I min värld skulle det dock ringa varningsklockor av att ha en partner som inte tillåter, eller uppmuntrar, mig att resa iväg ensam (eller med ett/flera barn).
Detta förutsätter givetvis att alla inblandade INTE lider av diverse katastroftankar och nojor. Sådana verkar nämligen bli både fler och vanligare för min del ju äldre jag blir. Skrev ett helt inlägg om det för några år sedan som fortfarande känns högaktuellt.
Läs mer: Rädd för att resa – om katastroftankar och nojor
Förra året var första gången jag och Tobias i anledning av en resa delade upp familjen under en längre period – alltså längre än typ en månad som varit max tidigare. Det innebar i praktiken att både han och jag spenderade sex veckor var i Thailand utan att träffa de stora barnen (dock inte samma period, vilket innebar att de ”bara” behövde vara själva hemma tre veckor utan en av oss på hemmaplan). Jag såg förstås alla möjliga katastrofscenarios framför mig – men allt gick bra i slutändan. Så pass bra att vi bestämde oss för ungefär samma upplägg det här året…
…vilket innebär att jag och Nelly nu spenderar tre veckor på Koh Lanta för oss själva.
Jag har massor av nojor, det har jag alltid. Tänk om en av oss blir sjuka? Alltså jättesjuka? Tänk om något annat orimligt händer? TÄNK OM DET BLIR KRIG!? Orimligt, eller hur? Så tänkte jag tills det började bombas över alla möjliga platser och tja, här sitter vi nu med flygbiljetter hem via Dubai av alla ställen. Jag försöker att inte hetsa upp mig. Det är ju flera dagar tills vi ska åka hem! Det löser sig nog på ett eller annat sätt, även om jag just nu hemskt gärna skulle teleportera mig och Nelly hem till resten av familjen.
Tidigare idag träffade jag en bekant som egentligen skulle ha åkt hem från Koh Lanta via Indien inatt. När han kom till flygplatsen visade sig att hans flyg var avbokat utan någon endaste liten information varken digitalt eller fysiskt på flygplatsen. Min bekant har nu suttit i fem timmar för att försöka boka andra flyg (han måste hem och jobba), men det är tydligen lite som en Mission Impossible-film. De biljetter som finns tillgängliga kostar 50.000 SEK enkel resa, men verkar ändå inte existera när man väl kommer fram till bokningssidan. Alltså jag förstår att det är kaos, överallt är det kaos, och att flygbolagen gör sitt yttersta för att lösa det här. Allt det här är såklart sekundärt givet allt ”äkta” kaos och lidande för alla inblandade (ska jag ens behöva skriva en disclaimer här!?), men hjälp vilken sårbar värld vi lever i när saker och ting inte fungerar som vi förväntar oss att de ska.
Som sagt. Att dela upp sig på resan går bra tills det inte gör det längre! Och med det sagt påminner jag alla som är ute på vift just nu att ladda ner appen UD Resklar (och godkänna pushnotiser) för att hålla sig uppdaterad om världsläget. UD uppmanar även alla som befinner sig utomlands att anmäla sig till Svensklistan.
Hur tänker du om att dela upp sig på resan och framför allt, hur mår du just nu?
Här kan ni läsa om våra tidigare långvistelser i Thailand. Omslagsbild: Muu National Park, Koh Lanta. Författare: Annika Myhre/Resfredag.se
4 comments
Bra inlägg och bra tankar. Jag tror disclaimern behövs för vi behöver alltid påminna oss om att exakt allt alltid är relativt.
Tack Linda, x 2!
Kloka tankar som du förmedlar. Givetvis måste man agera på egen hand för att ta sig hem och se hur detta ev. kan vara möjligt. Skönt i alla fall att ni är kvar på Koh Lanta och hoppas och håller tummarna för att ni ska kunna hitta ett (flera flyg) som kan ta er till Europa.
Kram och många tankar till dig och Nelly.
Tack snälla Ditte. Jag lyckades till slut köpa biljetter till Helsingfors om 1,5 vecka, håller tummarna att det går vägen!