För några dagar sedan (på kvällen utanför ordinarie öppettider såklart, varför händer de jobbiga grejerna alltid precis exakt just då!?) behövde jag få tag i en läkare. Dottern hade börjat känna sig hängig under dagen och blev snabbt sämre. Jag tog fram den svarta pärmen med viktig information från bokhyllan och bläddrade fumligt fram numret till Dr Pads Emergency Number. Ni vet, den där pärmen jag aldrig hoppades få användning av. ”Vi kommer inom fem minuter”, sa tjejen på andra sidan luren på knagglig engelska. Tack och lov, tänkte jag och försökte andas i fyrkant. Istället sitta på ett flyg på väg hem till Sverige skulle vi alltså sätta oss i en bil på väg till läkare. Vilka är oddsen?
Hela proceduren på Dr Pad Clinic fungerade felfritt. Personalen stod och väntade på oss utanför kliniken och ledde snabbt in N till undersökningsrummet. Själv stannade jag vid receptionen för att ta hand om det nödvändiga pappersarbetet. Dags att ringa ännu ett akutnummer, den här gången till vårt försäkringsbolag Gjensidige. De jag för övrigt haft kontakt med tidigare i veckan över en helt annan anledning, nämligen den att vara fast i Thailand på grund av ett krig utan att komma hem. Jag kände mig förvånansvärt lugn faktiskt, men när kvinnan (Karin tror jag!?) som tog emot mitt samtal lät så trygg och omhändertagande började jag snart att storgråta. Över situationen, över att vara ensam med min dotter på andra sidan jorden, över att vi egentligen skulle suttit på ett plan tillbaka till Sverige, över mig själv som kommit på den dumma idén att dela upp familjen. Personalen på Gjensidige lär kunna söka jobb som utbildade psykologer hela bunten.
Vi blev väl omhändertagna och dottern fick alla möjliga mediciner och dropp. Läkaren bedömde att vi skulle stanna över natten så det gjorde vi – och blev väl omhändertagna.
Efter ett dygn var vi hemma igen. Hemma som i lägenheten på Koh Lanta i Thailand, väldigt väldigt långt bort från resten av familjen hemma i Sverige. Mina nerver är ärligt talat på helspänn och jag funderar på hur alla som påstår att strandsatta svenskar ska sluta klaga EFTERSOM DET ABSOLUT INTE ÄR SYND OM DEM är funtade i huvudet? Att läsa kommentarsfälten på nyhetssajterna är ett skämt. Vid närmare eftertanke känns ärligt talat hela världen som ett skämt just nu.
Med vänlig hälsning, blivande 46-åring med PMS, katastroftankar och hemlängtan.
Här kan ni läsa om våra tidigare långvistelser i Thailand. Omslagsbild: korallhjärta på Koh Lanta. Författare: Annika Myhre/Resfredag.se
14 comments
Oj , oj . All sympati och varma tankar till dig och dottern
Tack snälla. Nu är vi på gång igen!
Hoppas allt löser sig till det bästa och att ni snart är åter i Sverige med övriga familjen.
Kramar.
Tack snälla Titti! Allt känns bättre nu – men det blev liksom för mycket på en gång.
Först och främst – skönt att dottern är pigg och att allt gick fint! 🙏
Men, för några dagar sedan raljerande du över människor som tycker det är läskigt att resa själva.
Vi har alla våra olika rädslor.
Att vara fast i Thailand (vilket jag också är) är inget som ger mig ångestpåslag. Och jag tycker inte synd om oss som är ”fast”. Från min synvinkel måste man vara beredd på att när man reser så är man en del av världen därute – och den kan förändras. Vad jag vill säga att det som är en rädsla eller noja för någon annan är kanske inte det för dig och vice versa. Ödmjukhet för andras bagage och upplevelser är fint.
Tack för omtanken Erika. Fick läsa mitt inlägg igen för att se vad jag skrivit! Mina nojor blir fler och fler, rädslorna likaså. Försöker nog mest övertyga mig själv att inte vara rädd – men det går ju sämre för varje år som går. Ledsen om det uppfattades raljerande – försökte skriva mot bakgrund av att alla inblandade (dvs de som reser ensamma och deras närstående) inte lider av diverse katastroftankar och nojor. /Annika
Jisses, det där var ju bara en grej för mycket. Skönt att ni fick hjälp. Skickar stora kramar och hoppas verkligen ni ”kommer loss” från Thailand utan fadäser.
Det blir nog bra till slut!
Usch vad jobbigt! Hoppas ni får komma hem snart! ❤️
Ja, det var konstiga dagar. Om allt går som det ska är vi hemma om en vecka!! Ser fram emot att titta till våren på Sturkö. <3
Oj! Så illa! Skönt med bra läkarvård och personal på försäkringsbolaget som kunde ge adekvat stöd och hjälp- Så viktigt. Hoppas ni snart är hemma igen. Vet ju att du letar alternativa resvägar och önskar att ni kan hitta något flyg snart.
Varm kram
Tack Ditte! Jag har hittat en bra rutt nu – hoppas den håller hela vägen. Flera olika flygbolag inblandade, så det blir spännande. Tack igen.
Fy så hemskt för er! Skönt att Nellie mår bra igen. Hoppas hoppas att du snart hittar en väg hem. Jag hade sannerligen inte varit kaxig någonstans i din situation. Men you’ve got this med alla års resande och erfarenheter. Heja dig! Snart löser det sig.
Stora kramar till er!❤️
Tusen tack fina Helena. Det värmer!