Koh Lanta och en annan typ av vardag i vårt andra hem.

Vår familj skulle egentligen ha varit i full gång att förbereda oss nu, inför en fjärde långvistelse på Koh Lanta i Thailand. Vi längtade alla efter det vi fick mersmak av redan 2011. En annan typ av vardag, i ett annat typ av hem.

För några månader sedan ville, och vågade, jag inte ens längta – än mindre hoppas. Nu kan jag ändå ana en strimma av hopp, och min sinnesstämning har gått från nattsvart till något som snarare kan beskrivas som “försiktigt positiv” trots att det som beskrivs som den andra vågen pågår i skrivande stund. Jag är väl medveten om att UD å ena sidan har förlängt avrådan för resor utanför Europa några månader till, och att Thailand å andra sidan kommer med förslag om karantänhotell, nya visumregler, uttalanden om lågriskland vs högriskland, försäkringsintyg och annan pappersexercis – som säkert hinner ändra sig x antal gånger innan det är dags att ens tänka tanken på en resa. (Jag följer nitiskt uppdateringarna om läget i Facebookgruppen “Vi älskar Koh Lanta“. Gå med där om du vill ha aktuell information!) Det är svårt att planera en resa till Koh Lanta i nuläget, men ingen kan i alla fall ta ifrån mig drömmarna. Men vad är det då som jag – och så många med mig – drömmer om och längtar efter? Ungefär det här, om du frågar mig.

En annan typ av vardag, i ett annat typ av hem – om att längta till Koh Lanta.

Jag saknar marknadsdagarna, fulla med liv och rörelse. En blandning av välbekanta dofter (och för all del odörer!), färgglada frukter och organiserat kaos.

Jag längtar efter att packa min shoppingbag full med purfärska grönsaker och kilovis med frukt. Det är en ofantlig lyx att gnaga i sig krispig vattenmelon till frukost, lunch och middag. Och inte vilken melon som helst, utan sådan som faktiskt smakar melon snarare än vatten.

Jag ser fram emot måndags- och fredagssamlingen vid skolan, för att småprata med andra föräldrar och se barnen hissa Thailands flagga och tillsammans sjunga den thailändska nationalsången. Barnen längtar också…

… och pratar fortfarande om idrotten på stranden, engagerade lärare, fruktstund i klassrummet och utflykter till munkklostret.

Vi drömmer oss bort till färgglada måltider, med mängder av frukt och grönt. Perfekt Pad Thai, rätter med kokosmjölk i oändliga mängder och svalkande fruktshakes i solnedgången.

På frågan om vi inte tröttnar på den förhållandevis lilla ön är svaret nej, vi väljer ju att återvända av en anledning! På ön finns utflykter så att det räcker och blir över, och vi upptäcker och upplever något nytt under varje resa. Djungelmiljön med dess täta och fuktiga grönska varvas med…

… strandliv för hela familjen.

Men visst längtar vi även efter dagsutflykterna från Koh Lanta, det finns många paradisvyer att välja på i närområdet…

… även om det är alltid skönt att komma “hem” till ön igen. Under våra vistelser på Koh Lanta slukar jag böcker i samma takt som jag knaprar i mig vattenmelon. Dagarna går sin gilla gång, och lugnet som infinner sig passar vår familj alldeles perfekt.

Och hur mycket jag än älskar havsbrisen från Östersjön så är den “avlägsna kusinen” Andamanhavet något helt annat. Tiden jag spenderar nere vid stranden för mig själv, tidig morgon eller sen eftermiddag, den känns nästan helig. Det är min egen stund, en stund för eftertanke och reflektion då jag allra helst är ensam.

Eftertanke och reflektion är för övrigt en röd tråd som genomsyrar mina vistelser på ön. Jag kommer till insikter som där och då känns självklara och glasklara – men som i slutändan tenderar att blekna bort i samma takt som fräknarna på näsan försvinner när jag kommer hem. Jag längtar efter lugn och ro att kunna meditera, efter lust att gå på yogakurser…

… och att göra mitt bästa för att ta tillvara på alla de där insikterna jag brukar samla på mig.

Jag ser fram emot att se mina barn hänga på stranden efter skolan, att se dem i gäng som spelar beachvolleyboll utan en enda mobiltelefon i sikte. Bekymmersfritt, skärmfritt.

Och så solnedgångarna, åh vad saknar det speciella ljuset och färgerna som bäddar in ön när solen sakta sänker sig över havet.

Jag ser fram emot att åter igen ta med barnen på “storhandling” (allt blir relativt på en ö!) inne i Saladan…

… och att åka ner till Old Town på Laanta Lanta Festival för att lyssna på livemusik, botanisera bland marknadsstånd och stanna för att köpa något ätbart i nästan varenda gaturhörn.

Och ja, jag längtar också efter vårt fysiska hem såklart – lägenheten på Slow Down.

Jag kan till och med romantisera alla återkommande strömavbrott med tillhörande sagoläsning i skenet av en mobiltelefon (även om jag blir lika frustrerad varje gång det händer!).

För att inte nämna barnens timslånga poolbad, resturangmiddagar, möten med nya människor och gamla bekantskaper. Jag längtar efter att säsongsbo på Koh Lanta, och att fortsätta låta ön blir en naturlig del av våra barns uppväxt. En annan typ av vardag, i ett annat typ av hem. Och ja, jag vet att vi är privilegierade! Det här är min och Tobias gemensamma dröm som vi har kämpat för under många år för att uppfylla och förverkliga.

Det finns såklart en annan dimension på våra långvistelser, genom alla de som faktiskt möjliggör vår vardag på Koh Lanta. Jag tänker ofta på alla hotell, butiker, restauranger, tvätterier, skolorna och andra verksamheter på ön vars ägare och personal har lagt all sin tid, energi och pengar på att bygga upp en fungerande affärsverksamhet. Vilka kommer klara av att “hålla i och hålla ut”, och vilka kommer att vara borta när turister och långtidsboende så småningom kommer tillbaka?

Det går inte att ta någonting för givet – ännu mindre efter den här pandemin – och vår familj är evigt tacksamma för varenda sekund som vi hittills har fått äran att spendera i den här delen av världen.

Tack Koh Lanta för alla fina minnen. Jag tror och hoppas att vi så småningom får uppleva allt det här igen! Fram till dess får vi fortsätta längta, drömma och fantisera…

Läs mer: Planera longstay i Thailand – checklista och tips för thaimout

Här hittar ni alla inlägg samlade om våra långvistelser på Koh Lanta i Thailand.