Om några veckor fyller jag 45 år. Jag har ålderskrisat ungefär så länge jag kan minnas och måste försöka sluta med den ovanan. Min mamma var 44 och ett halvt när hon blev mamma för sjunde gången. Det var början till en helt ny livsepok! Inte för att jag funderar på en sladdis eller så (även om tanken absolut slagit mig under de senaste åren!), men jag brukar ändå ha mamma som en måttstock för mitt eget liv. Hon blev mer självsäker ju äldre hon blev och på många sätt och vis började en ny fas i hennes liv när hon var lika gammal som jag är nu. Fint och hoppfullt!
Jag läser just nu boken ”Ät mig” av Agnès Desarthe…
… och fastnade för den här sidan, som jag genast skärmdumpade och skickade vidare i en chatt där vi dagligen pratar om livet på alla plan. Jag gillar liknelsen om att ”vila på pedalerna” för att studera landskapet och njuta av dofterna. Jag vilar och njuter mer av livet än tidigare – kanske av den enkla anledningen att jag tar, och ges, mer tid.
I just det här skedet av livet (och just den här platsen där jag nu befinner mig) funderar jag en hel del på min yrkeskarriär, men också allt omkring. Är jag nöjd med livet hittills eller borde jag ha gjort annorlunda? Vad vill jag göra framöver som jag aldrig har gjort? Och när jag ser tillbaka på livet om tio år – vad kommer jag önska att jag borde ha gjort precis exakt just nu? Den tanken väcktes när jag nyligen läste Sara Rönnes inlägg För 10 år sedan skulle jag aldrig gjort detta. Och faktum är att för drygt tio år sedan gjorde jag… japp, exakt det jag gör just nu. Eller ja. Det är väl sanning med modifikation. Vår familj befann oss på samma plats som jag och Nelly är på idag. Vi bodde fem personer på 25 kvadrat och spenderade vintern på Slow Down, Koh Lanta:
Den gråtande flickan går numera i fjärde klass på en av öns två skolor och chansen är ganska stor att hon väljer att följa med oss hit igen en liten sväng om sisådär tio år.
Det verkar nämligen som att traditionen är här för att stanna?
Omslagsbild från Koh Lanta 2016.
4 comments
Om tio år fyller jag 65. Jag vill bara fylla mitt liv med allt gott tills dess!
Crazy bananas, du kommer vara den yngsta 65-åringen jag känner. Ser fram emot att fylla det tillsammans med dig. Hurra för livet och åren!
Så spännande. Jag kände också att Lanta gav möjlighet till reflektion. Jag fick tid, plats och rum till att fundera på hur jag vill leva mitt liv. Jag blev en bättre version av mig själv där på ön. Både jag och min man kände samma. Vi kommer komma tillbaka, och denna gång längre. Planerna smids för fullt. Vi har ledsnat på vädret i Sverige och den vardag vi har här. Det finns ett annat sätt att leva 😉
Berätta gärna mer om hur du känner för det där med karriär. Det kan jag relatera till. Jag fyller 40 nästa år (oceaner av tid bort) och en del av mig känner att jag nog skulle gjort mer nu. Klättrat högre på karriärstegen. Nu verkade det inte bli så. Är det en sorg eller möjlighet? Jag försöker bekanta mig med tankarna och låta dem komma.
Tack för all pepp och inspiration. Utan dig inget Thailand för mig 🙂
Jadu, här finns så många livshistorier och öden att ta del av – det går liksom inte att gå oberörd efter en längre tid på ön. Så fint att höra om din/era upplevelser av vistelsen, vad fint att det blev av – och att jag kunde inspirera. Det gör mig väldigt glad att höra.
Jag får klura vidare på det där med karriär – har fortfarande inte riktigt landat i mina egna tankar. Återkommer säkert i bloggform inom några veckor. 🙂