Under mina resor utomlands är det ofta ett ämne som återkommer i diskussioner om det svenska samhället. Ett ämne som fascinerar och väcker nyfikenhet, men till viss del också provocerar. Jag pratar förstås om kollektivet vs individen. Grundtanken i Sverige tycks vara att var och en helst bör sköta sig själv. Det passar ju bra, med tanke på att cirka två miljoner hushåll består av en person som bor själv utan barn.
Sveriges drygt tio miljoner invånare lever i knappt fem miljoner hushåll. Mer än två miljoner hushåll består av en person som bor själv utan barn.
Om man nu inte klarar av att sköta sig själv bör Någon Annan ställa upp. Inte nödvändigtvis släkt, vänner och familj, inte alls faktiskt. Den som bör kliva in är istället Den Svenska Staten. Såklart – vad betalar vi annars all den här skatten till!? Rätt eller fel? Fel eller rätt? Vad tycker du spontant?
Kollektivet vs individen: ett återkommande ämne under mina resor
Jag har suttit i många diskussioner som handlat om kollektivet vs individen, nu senast i höstas under en resa till Uzbekistan. En av våra guider ville veta mer om hur samhället är uppbyggt i Sverige, om det stämmer att vi är så individualistiska som han har hört. Tja, vad innebär det egentligen att vara individualistisk? I Sverige åker mor- och farföräldrar in på ålderdomshem och få verkar reagera på att det skulle vara något konstigt med det. Många önskar nog att de hade tid och ork att hjälpa sina åldrande släktingar lite mer, ”men det är ju inte så samhället är uppbyggt”.
För vår guide är det däremot just en självklarhet att äldre föräldrar bor tillsammans med barn och barnbarn. ”Dina föräldrar har ju tagit hand om dig hela livet, nu är det din tur att ta hand om dem.” Allt annat är ju bara konstigt! Eller? Finns det ens några fel och rätt i den här diskussionen – eller handlar det helt enkelt om att vi har skilda uppfattningar om hur saker och ting ska skötas i den här lilla världen?
Mot bakgrund av Sveriges placering på World Value Surveys Kulturkarta om värderingar (detta baserat på undersökningar i drygt 100 länder) är det kanske inte så konstigt att vi svenskar upplever saker och ting ”lite” olika i jämförelse med tex folk i Uzbekistan. Min kompis Linda har skrivit mer om kartan och sitt besök på Nyhetsmorgon med temat kulturkrockar här:
Läs mer: Kulturkrockar i Nyhetsmorgon – charm eller skav med att resa
Själv har jag en äldre syster som i samband med att båda våra föräldrar fick varsitt cancerbesked flyttade hem till Sverige från USA för att ta hand om dem på heltid. Vi andra syskon hjälpte till på vårt lilla sätt, men hon hade huvudansvaret. Faktum att hon gjorde det valet ledde till en artikel i lokaltidningen. I Uzbekistan kanske det hade blivit en nyhet om hon INTE flyttat hem!?
Jag och mina syskon kommer att vara vår äldsta syster för evigt tacksam över beslutet hon fattade att flytta hem för att vårda mina föräldrar. Hade jag själv gjort samma val? Jag tror faktiskt inte det och den insikten gör mig på ett sätt både ledsen och bekymrad. Självförverkligande vs självutplånande (?), individ vs kollektiv. Var går egentligen gränsen och hur hamnade vi här? Det är frågor jag ofta funderar över, inte minst under mina resor.
Hur går dina tankar om kollektivet vs individen, har du själv haft några spännande diskussioner om ämnet under dina resor? (Omslagsbild: Uzbekistan).
4 comments
Tack för fint och tänkvärt inlägg! Tänkte senast idag på att i mina yngre dagar fanns det många statliga verk som tog hand om många saker, men efterträddes av ”valfrihet ”, vilket betyder att man själv får det ibland väldigt svårt och att allt tar längre tid för medborgare i Sverige… Bara en tanke…
Ja, vi befinner oss nu någonstans i limboland där varken det ena eller det andra tycks fungera. Får ofta konstatera att ”man måste vara väldigt frisk för att vara sjuk” i Sverige för att orka ta sig igenom all byråkrati, snåriga vägar och parallella spår mellan privatägt och statligt…
Underbara foton från Uzbekistan! 🙂 Väldigt fint gjort av din syster, och förstås ett fint val att göra när man får välja själv. Men så är det ju många gånger säkert inte … Vi träffade en ung kvinna i Grekland som flyttat hem till ön, och övergett sin karriär utomlands, av samma anledning. Besöket där skavde i oss, det kändes som att hon tappert försökte hitta positiva saker i att ha flyttat hem, men det kändes starkt att det var en väldigt tung uppoffring, och en sorg för henne … Jag är i huvudsak väldigt tacksam för att leva i ett individualiserat land, där man får leva sitt eget liv, men, det finns ju verkligen baksidor med detta också. Många äldre är ensamma och det är ett stort problem. Jag vet inte riktigt vad som är den bästa lösningen? Önskar dig och familjen en riktigt God Jul!
Nej, lätt är det inte. Många saker att ta i beaktande – och hur min syster kände och känner för hela situationen kan bara hon svara på.
God jul! <3