Jag, skidliften och utförsåkningen – hur gick det till slut?

Jag fick avsluta 2018 på bästa sätt, med en känsla att ha vunnit över mig själv. Eller ja, i vart fall över en av mina rädslor – som har funnits där så länge att jag knappt vet något annat.

För ganska exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om rädslor att övervinna på mina framtida resor, där utförsåkning fanns med som en av punkterna jag aktivt ville arbeta med framöver:

Jag har gett skidbackarna många försök och kan på riktigt bli alldeles gråtfärdig när jag tänker att jag måste klämma ner fötterna i ett par pjäxor och åka med en skidlift upp till toppen av ett berg. På min allra första skidresa i åttonde klass fastnade jag i ankarliften med min jacka och släpades med i liften tills någon tryckte på nödstopp. En skoter kom upp i full fart för att titta till mig och sedan dess är jag paranoid för både backar och liftar.

Det där med att börja gråta är ingen överdrift, under vinterresan till Åre för två år sedan blev jag så frustrerad av pjäxstrul och allmän motvilja att åka skidor att tårarna började rinna. (Det slutade med att jag lät pjäxorna ligga och istället tog en promenad medan mina kompisar åkte utan mig.) Den där förlamande känslan har gnagt i mig sedan i högstadiet och i förlängningen blev den ett hinder, framför allt när det vankades skidresor med familj och vänner. För ett år sedan bestämde jag mig för att det fick vara nog, jag ville inte låta rädslan vinna över mig. Jag hade egentligen ingen tidsplan för när det skulle ske, bara att det skulle ske. När Visit Dalarna några månader senare hörde av sig om ett samarbete med fokus på vintertema såg jag det som ett tecken på att det var dags för mig att ta itu med utförsåkningen en gång för alla. Och så blev det!

Jag, skidliften och utförsåkningen – hur gick det till slut?

När jag skrev mitt inlägg för ett år sedan fick jag mycket igenkännande kommentarer, men också viktiga tankeställare som exempelvis “Du ska inte göra något för någon annan anledning att du verkligen önskar det!” För min del behövde jag verkligen tänka igenom varför det kändes så viktigt att utsätta mig för något jag egentligen inte alls behöver utsätta mig för. För min skull? För familjens skull? För omgivningens skull?

Det går såklart alldeles utmärkt att åka på vintersemester utan en enda millisekund i liftar och skidbackar, dagarna fylls ändå med hjälp av härliga långpromenader, glittrande längdspår, pulkaåkning och så vidare. I svenska vintersällskap finns det precis hur mycket som helst att göra för personer som inte åker utför. Men vet ni – i slutändan hägrade ändå en målbild av att stå där, på toppen av skidbacken, och dela upplevelsen och stunden tillsammans med min familj. Jag var så trött på att vara rädd! 

Så hur gick det då till slut, med mig, skidliften och utförsåkningen? Förutsättningarna var bästa möjliga. Orsa Grönklitt i Dalarna är familjevänligt, småskaligt och har bra nybörjarbackar. Efter att ha testat mig fram i barnbacken fick jag möjlighet att åka tillsammans med en pedagogisk instruktör som peppade fram mig. För varje åk kände jag mig mer bekväm med både skidutrustning, liftar och skidbackar, och innan dagen var slut lirkade resten av familjen upp mig i stolsliften eftersom de ville visa mig backarna “Trollskogen” och “Blåbärsskogen”. Den här gången behövde jag inte säga nej, eller hitta på någon konstig ursäkt – jag följde med ändå.

Jag kommer aldrig att bli den som åker snabbast eller snyggast. Jag kommer inte att bli den som älskar svarta backar eller ens skidliften, och jag kommer heller inte att vara den som längtar efter offpist. Det var heller aldrig mina mål. Målen handlade istället om att ta mig nerför en skidbacke utan att känna mig förlamad av rädsla – och att stå på toppen av en skidbacke tillsammans med min familj och känna mig bekväm med det. I Orsa Grönklitt hände det till slut och det är en oerhört stor bedrift för mig efter alla dessa år.

Nu går jag in i 2019 med en känsla av att heller inte fega ur när det gäller att köra bil (eller i mitt fall skoter) på vägarna i Thailand, trots vänstertrafik. Det är en fin känsla ska ni veta!

Det var så befriande att se min fyraåring stå på ett par skidor, och ta sikte på skidliften, som att det vore den mest naturliga sak i hela världen. Tänk om jag hade kunnat få med mig lite av hennes syn på livet upp i vuxen ålder?

Läs mer om våra dagar i Orsa Grönklitt och Dalarna:

• Orsa Grönklitt: familjevänlig vintervistelse i Dalarna
• Jullov i Dalarna (och vidare till Göteborg)
• Resfredag med hälsning från Dalarna
• Tomteland i Mora: sagovärld bland tomtar, troll och häxor

Vistelsen i Orsa Grönklitt gjordes i samarbete med Visit Dalarna. Gilla gärna Resfredag på Facebook för att få del av mer reseinspiration framöver.