Close
Rädslor att övervinna på mina framtida resor

Rädslor att övervinna på mina framtida resor

Jag får ganska ofta höra att jag är modig. Modig som reser så mycket, modig som vågade säga upp mig från en fast tjänst och satsa på eget, modig som flyttade ut på landet och modig som hoppade fallskärm. Men vet ni, egentligen är jag nog ganska feg av mig när jag tänker efter – i vart fall när det kommer till vissa saker.

Till att börja med vill jag förtydliga att begreppet “mod” för mig innebär så mycket mer än att öka adrenalinhalten i kroppen och göra våghalsiga saker. Jag beundrar mod som i att stå upp för sin egen åsikt, som i att våga gå mot strömmen, som att våga följa sitt hjärta och som i att överhuvudtaget gå utanför sin personliga bekvämlighetszon, hur den än må se ut. I mitt fall finns det vissa rädslor att övervinna som gör att jag känner mig begränsad under mina resor. Någon gång, på något sätt, hoppas jag kunna övervinna dem. Jag lovar att återkomma med rapport om och när det händer!

Rädslor att övervinna på mina framtida resor

#1. Bilkörning utomlands

hyra bil på balkan

Jag vill inte påstå att jag älskar att köra överhuvudtaget, vilket är lite märkligt med tanke på att min pappa under stora delar av min uppväxt var motorcykel/trafikpolis. Vi barn fick övningsköra på en snöklädd åker vid hans föräldrahem från det att vi knappt nådde upp till ratten och han uppmuntrade oss alltid att köra när helst det gavs tillfälle. Trots det kände jag mig alltid obekväm bakom ratten, och lyckades dessutom kugga på första uppkörningen i hemstaden (trots i princip obefintlig trafik på vägarna). Jag flyttade till Stockholm dagen efter jag kuggade och lät sedan bli att titta på en bil fram till tidsgränsen för teoriprovet började rinna ut – då blev jag så illa tvungen att övningsköra igen så att jag grejade uppkörningen i Stockholm. Jag klarade mig fint, men lät ändå bli att köra. Jag skyllde på att jag inte hade tillgång till bil i huvudstaden och paxade sedan passagerarsätet varje gång jag var nere i Blekinge. Åren gick, jag träffade Tobias och lyckades smyga mig ner i passagerarsätet i ungefär 99 gånger av 100. Att köra utomlands kändes inte som något alternativ alls, fram tills en dag när jag blev så illa tvungen på en resa till Italien 2015:

Tanken på att hyra och köra bil utomlands kändes ungefär lika ouppnåelig för mig som att boka en resa till månen.

I slutändan klarade jag körningen alldeles utmärkt, men kort därefter var jag tillbaka i gamla tankebanor. Har jag kört någon gång utomlands sedan dess? Nope. Nej. Nix. Alltså, förstår ni vilken begränsning det här är? Jag vet att svaret ni kommer ge är “att bara göra det”, men så enkelt är det inte i min värld. Jag behöver en bilpsykolog!

#2. Utförsåkning
rädslor att övervinna
Foto: Lisa Fahlåker/Livet från den ljusa sidan

I mina drömmar står jag tillsammans med mitt tjejgäng högst upp i en skidbacke, typ som Lisas bild ovan. I verkligheten börjar mina ben att skaka vid blotta tanken. Jag har gett skidbackarna många försök och kan på riktigt bli alldeles gråtfärdig när jag tänker att jag måste klämma ner fötterna i ett par pjäxor och åka med en skidlift upp till toppen av ett berg. På min allra första skidresa i åttonde klass fastnade jag i ankarliften med min jacka och släpades med i liften tills någon tryckte på nödstopp. En skoter kom upp i full fart för att titta till mig och sedan dess är jag paranoid för både backar och liftar. Inser ni vilken ironi det är att jag och min man senare blev tillsammans på en skidresa? Jag minns att jag tvingade honom att lämna mig ensam inför mitt första åk, men nu i efterhand har jag förstått att han stod kvar och tjuvkikade. (Jag vill minnas att jag satte mig på rumpan och “åkte” första biten.) Fram tills nu har jag alltid kunnat skylla på graviditeter och/eller småbarn att ta hand om under våra gemensamma familjeskidresor, men nu börjar argumenten ta slut. Allvarligt talat, jag behöver hjälp.

#3. Dykning

dyka

Med tanke på att jag älskar havet och dessutom har jobbat som badvakt är det märkligt att jag samtidigt är rädd för vatten. Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med att dyka ner i vattnet och ännu mindre med att faktiskt dyka på riktigt. När jag snorklar har jag full kontroll på läget precis vid vattenytan, men de få gånger jag faktiskt har provdykt (i Australien) kände jag mig rädd nästan hela tiden. “Tänk om något händer, tänk om luften tar slut, tänk om jag fastnar i något, tänk om… ” Jag kan inte tänka mig något värre sätt att dö än att drunkna och har dessutom en återkommande dröm om att jag sitter inlåst i en bil som tippar över kajkanten. Tänk, två av mina värsta rädslor att övervinna i en och samma dröm – bilar och vatten. Det fattas bara att jag skulle ha på mig ett par skidor i drömmen också.


Har ni några specifika rädslor att övervinna framöver, eller har ni rent av redan övervunnit någon? Dela gärna med er i kommentarsfältet. 

19 comments

  1. Jag kör heller inte bil utomlands…. samma m mig… sen jag träffade P för snart 12 år sedan har han alltid kört bilen förutom under mina graviditeter när jag varit chaufför några ggr!

    Skidåkning älskar jag och är uppvuxen med!

    Men dykning nja… dök på Korfu mär jag jobbade som reseledare 2001…. tyckte det var lite läskigt… så inget mer dyk sen dess… borde ju….

    Stor kram

    1. Det där med bil alltså, dags att ta itu med det snart – eller hur? Vi får göra en gemensam insats.

  2. När jag blir pensionär och har tid att jobba som dykinstruktör igen så lovar jag att lära dig dyka. Men jag tycker verkligen att du ska göra ett försök innan dess. Så mycket vacker natur och fantastiska djur alla missar som bara håller sig på land eller som de får en glimt av vid snorkling. Vill du inte dyka i Sverige så läs teorin och gör poolövningarna här hemma i lugn och ro, så kan du göra utedyken på nästa resa till varmare vatten. Bara anmäl dig! 😉

    1. Haha, jag väntar gärna in dig… 🙂 Tack för peppen.

  3. Livrädd att köra bil och det mesta annat med motor som ska köras. Det har begränsat hela mitt liv tyvärr… inget körkort = nolla! Det känns att alla tycker det. Alla har åsikter om hur lätt jag tar körkort och bla bla. Det är inte det utan min fobi och rädsla. körde moped en sommar till mitt sommarjobb. Mådde så dåligt att va så rädd. Det gick inte över även om alla sa det gör det.

    1. Ja, alla kommer ha åsikter, men ingen kommer heller förstå hur du känner! Jag tror mig kunna förstå dig till en viss del, det är inte roligt att vara så rädd så att man mår dåligt…

      1. Åh, jag kan känna igen det där. Jag har heller inte tagit körkort, har aldrig ens övningskört. Körde aldrig moppe när jag var liten och har nog aldrig kört något med motor nu när jag tänker efter. Jag har varit totalt ointresserad och känner mig sjukt obekväm med tanken. Till min rallykörande pappas stora besvikelse haha.
        Tanken på att skaffa körkort nu ger mig verkligen ångest, men jag har inte gått runt och mått dåligt över det..jag har nog kunnat lägga dom tankarna helt åt sidan. Nu bor jag i en större stad så jag behöver inte körkort och vi har valt bort bil av miljöskäl så nu känns det ju ännu mer omotiverande.. (Jag älskar roadtrips dock…..) Jag har däremot klarat mig ifrån dom värsta fördomarna, jag tycker det har varit ganska många runt om mig som inte haft körkort och jag har aldrig känt att någon idiotförklarat mig eller sett mig som en nolla….tack och lov, det måste ju vara jättejobbigt att känna så utöver bil-ångesten 🙁

        1. Mitt intryck är att allt färre tar körkort i storstäderna. Vi kanske förresten inte behöver oroa oss överhuvudtaget, framöver finns det väl självkörande elbilar överallt. Då är bara att hoppa in och åka… eller!? 🙂

          1. Ja det känns absolut som det stämmer. Jag är född ute på vischan i Jämtland och även om inte alla där har körkort så är det väldigt få som inte har det. I nynäs + gbg där jag också bott/bor är det betydligt fler som skippat körkort. Haha, ja men precis 😀 Och innan det kan man luta sig mot att man är miljömedveten 😉

        2. Ja vänner från dom större städerna bryr sig inte att jag inte har Körkort, tror dom glömt det i nästa andetag. Tyvärr bor jag i en småhåla där bilen nästan är självklar. Fast det finns jobb här som tur är så än kan man gå till jobbet.

  4. En bra triggar för mig att prova/göra saker är att jag vill vara en modig jämställd mamma för mina barn, och en som säger ja, det hjälper mig att i vissa lägen våga göra saker utanför min confortzone som att köra i vänstertrafik, klättra höghöjdsbanor oCh liknande. Lycka till med dina utmaningar och var nöjd med dig själv hur du än väljer att göra i framtiden!

    1. Tack snälla för att du delar med dig, det är onekligen en bra infallsvinkel! Jag vill ju vara den där modiga mamman… älskar det du skriver om att “var nöjd med dig själv…” i slutet – så bra påminnelse.

  5. Jag gillar visserligen att köra bil här hemma i Sverige, även om jag inte gör det så ofta numera då vi inte har bil. Men jag vill absolut inte köra bil utomlands. Har kört några mil i Kalifornien för många år sedan och tyckte det var riktigt obehagligt. Problemet är att min sambo inte heller vill köra bil utomlands…. Jag får väl hoppas att sonen vågar när han skaffar körkort om sådär nio år och spara alla roadtrips tills dess 🙂

    1. Jag kör också ofta här hemma i Sverige, men det är en stor fet spärr så snart vi kommer över gränsen till ett annat land (om det så är Finland eller Danmark!). Jobbigt läge om din sambo också känner så… håller tummarna för att er son blir chaufför framöver, haha! 🙂

  6. Jag är ganska feg av mig, i alla fall när det gäller mer fysiska saker. Jag är typ höjdrädd, hatar linbanor, är galet rädd för att klättra och för att vara under vatten. Bloggen har varit bra, för den har ”tvingat” mig till många linbanor och höjder. Men dyka … där går nog min gräns. Och kyrktorn … fy! Jag går allt (optimistiskt) halva vägen, och sen får Peter ta med kameran upp …!

    1. Heja Peter! Och ändå starkt att du utsätter dig för jobbigheter trots att du är rädd. Jag funderar över det där, ska jag bara acceptera min rädsla och låta det vara, eller faktiskt ta tag i den och göra något åt saken? Vi får väl se framöver… 🙂

  7. Igenkänning på alla tre punkterna… När jag var liten så åkte vi otroligt mycket längdskidor på idrotten under vintern… ibland “lyxade dom till det” och lät oss välja mellan längd eller slalom.. Jättekul tyckte alla utom jag och en kompis till mig. Vi valde aldrig slalom. Så en idrottslektion någon gång i 3an-4an “glömde” min lärare längdskidorna och tvingade upp oss i backen. Utan att berätta någonting. Jag hade stått på skidorna i kanske 10 meter mellan vi knäppte på dom och liften innan jag gav mig ut för backen.. Visste inte ens hur man bromsade eller stannade. Det blev störtlopp ner där jag kraschade i en liten hög. Fy fan vad läskigt! Har aldrig ställt mig på ett par skidor efter det och är väldigt tveksam till att jag skulle göra det.

    Men så har jag rädslor som jag faktiskt planerar att övervinna också:) Jag vet inte riktigt hur den hamnade på min bucketlist men någonstans där bland punkterna så står det att jag ska dyka med hajar. Eller ja, i sådan där bur. Till saken hör att jag har lite lätt klaustrofobi, avskyr att vara under vattnet och är omotiverat livrädd för hajar (får nästan panik av att bada här hemma..) Hur jag tyckte det där lät som en bra idé vet jag inte, men tydligen så ska jag göra det 🙂

    1. Usch vilken jobbig grej med skidbacken (eldar på min egen rädsla, haha!). Lycka till med hajarna, själv åker jag nog hellre störtlopp om jag tvingas välja just ikväll.

      Tack för att du delar, så kul att läsa hur andra tänker och resonerar!

  8. Jag har ju samma hangups som du, fast inte med körningen. Klaus tvingade mig att köra i Storstockholm, jag tvingade mig själv att köra med barnen mellan Segeltorp och Spjutsbygd/Sturkö och jag har kört en massa i USA. Någonstans där har jag lärt mig att gilla att köra. ”Kör du fel är det bara att köra tillbaka och försöka igen”. När det gäller de andra sakerna har jag bestämt att jag inte behöver gilla utförsåkning. Pjäxorna ger mig hemska blåmärken (defekten i protrombingenen), så det blir ganska fort fysiskt otrevligt att åka. Blå och gröna backar i solsken och INTE isig snö kan jag njuta av, men varför plåga mig med något annat? Dyka kommer jag aldrig att göra, längtar inte alls. Du ska inte göra något för någon annan anledning att du verkligen önskar det! ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Close