Den traditionella septemberturen söderut

När september smyger sig på vet jag att det är dags att åka söderut mot Blekinge igen. Det verkar ju dumt att ändra på ett vinnande koncept. Upplägget är ungefär samma varje år. Jag och mina syskon plockar in studsmattan och utemöblerna, drar upp båten och ja, städar bort sommaren i största allmänhet. Lite vemodigt känns det allt, men också härligt att umgås såklart. Just det här året känns det dessutom som en extra bonus att ens få resa alls.

Den traditionella septemberturen söderut

När jag går igenom kameran från helgens resa ser jag att motiven är ungefär desamma som varje år. Det är faluröda hus, god mat, hav och horisont, sprakande eldar, fix på tomten, eventuellt lite äppel/päronskörd och så promenader, förstås.

Läs mer:

• Det finns en plats där gräset alltid är grönare (2019)
• September på Sturkö: höstsådd, äppelplock och familj (2018)
• September på Sturkö (2017)

Däremot blir personerna på bilderna äldre för varje år som går. Den här gången tog jag med mig Nelly i bilen ner. Hon underhöll sig med min lillasysters gamla bokmärken, träffade kusiner…

… och fick hänga med mig på promenader.

Vi plockade in sommarbuketter samtidigt som de gulnade löven på marken påminde om vad som komma skall. Winter is coming.

Efter lördagens insatser slog vi på stort, och något för mig mycket efterlängtat! Min syster hade förberett ett helt kompani med pizzadegar + tillbehör som gräddades till perfektion i den nymurade pizzaugnen på tomten. Projektet har tagit lång tid, och jag kommer vara mina svågrar evigt tacksam för deras insatser och uppfinningsrikedom.

Jag vill bestämt hävda att de här pizzorna är de godaste jag har ätit i Sverige (slår dock inte Neapels!). Vill någon motbevisa mig så är jag såklart öppen för förslag.

Jag funderade en stund på att bada, men fegade ur. Förra året tog jag ett dopp på Öland under septemberresan till Blekinge, jag lever därmed på gamla meriter det här året…

… och satte mig istället vid strandkanten, medan Nelly lånade kameran och gick loss.

Hon fotade vår stenbotten, och jag inser att Tobias inte är helt fel ute när han säger att vår badstrand kanske inte borde kallas för “sandstrand.”

Sedan bad Nellan mig att posera…

… innan hon avslutade sin fotosession med en klassisk selfie. Bra jobbat, med tanke på att kameran väger typ lika mycket som henne själv. Jag tycker alltid det är läskigt när hon trippar omkring med kameran runt halsen, men jag är samtidigt mån om att uppmuntra fotointresset! Jag får ge henne en av mina gamla kompaktkameror att gå loss på, det blir en bra födelsedagspresent om några veckor.

Blomplockandet fortsatte…

… för att sedan gå över i ett projekt att uppdatera snäcksamlingen.

Utsikten från min brors hus (där mina föräldrar bodde när de levde) var lika fin som alltid. Traktorn på uppfarten vägrade att starta, men vi fick upp båten ändå.

Jag fick förklara för Nelly att jag är uppvuxen med utedass hela somrarna, och hon verkade inte så ledsen över att vi numera har flera fungerande toaletter att tillgå.

En av dagarna bjöds vi på hejdundrande frukost hemma hos min storasyster, som bor på en annan del av ön. Huset köpte min bror på exekutiv auktion för några år sedan. Det går inte ens att föreställa sig vilken insats han har gjort för att förvandla den där nedgångna originalbyggnaden till den lilla huspärlan som ståtar på tomten idag – med god hjälp av min syster och familj.

Efter frukosten gick vi långpromenad i Uttorps naturreservat. Solen värmde gott och det kändes som högsommar.

Sedan inspekterade vi min systers tomatplantor, och jag konstaterade – åter igen – att vi är ganska olika på många sätt, vilket är konstigt eftersom vi är så lika på andra. Min syster passade också på att uppdatera mig om farfars släkthistoria, jag blir mer och mer nyfiken ju äldre jag blir. (Vill passa på att påminna om att intervjua äldre släktingar medan de ännu är i livet, det finns så många pusselbitar som är svåra att få in i det stora livspusslet senare.)

Min storebror hade lånat en traktor/grävmaskin (det räcker inte med de två han redan har) för att jobba vidare på sin nyavstyckade tomt. Peter är en av mina stora idoler, han kan typ allt.

Och ungefär så svepte dagarna förbi, och jag hade ynnesten att umgås med nästan alla mina syskon på en och samma helg. Som alltid kändes tiden oerhört lång och megakort på en och samma gång.

I bilen på väg tillbaka till Stockholm såg jag höstfärgerna bli mer intensiva för varje kilometer jag avverkade – det är så häftigt att “köra genom årstiderna” och fysiskt se skillnaden över hur lite/mycket höstfärgerna har tagit träden i besittning. Nu är jag så redo jag kan bli för en ny vecka, och alldeles strax kliver vi in i årets första riktiga höstmånad. Jag har två oktoberbarn här hemma som räknar ner till sina födelsedagar varje sekund nu, skönt att få lite pepp av personer som för omväxlings skull ser fram hösten med allt vad den innebär.

Gilla gärna Resfredag på Facebook för att få del av fler blogginlägg framöver.