Minns du första gången du började drömma om att resa utomlands? Minns du känslan, minns du vart du ville resa och varför du ville dit? Tidigare i veckan halkade jag in på ett gammalt blogginlägg där jag funderade över fenomenet reseblogg som en förlängning av mina dagböcker i allmänhet och resedagböckerna i synnerhet.
Läs mer: Varför driver jag en reseblogg, och varför läser du den?
Om Australien där allting började
Jag minns inte längre när jag började längta efter att åka till Australien, men jag var inte särskilt gammal. Fjärde klass? Femman? Definitivt i sexan. Blotta tanken på att åka till andra sidan jordklotet gjorde något med mig, jag gillade känslan av att drömma! Det var inte bara avståndet i sig som lockade, utan allt det där andra jag hade läst i böcker och sett på film. En mäktig rödskimrande stenkoloss mitt ute i ingenstans, beskrivningar om aboriginernas kultur med begrepp som ”drömtiden” och ”regnbågsormen”, naturprogram med söta koalor och studsande kängurus – men också giftspindlar i lika delar spännande och dödsläskiga.
Jag blev så pass besatt av Australien och Oceanien att i princip alla mina skolarbeten fick en koppling dit och började spara pengar med en naiv (?) önskan om att ta mig till den delen av världen. En dag stod tydligen alla stjärnor rätt när det visade sig att nära vänner till vår familj skulle flytta till Sydney. Jag var sjutton år och vågade knappt tro på att det ens fördes en diskussion om att jag skulle få hälsa på. Jag kan fortfarande minnas känslan av att stega in på resebyrån i Karlskrona tillsammans med mamma vid min sida för att köpa flygbiljetter till Sydney via Tokyo. Mamma, den nojigaste personen jag har träffat i hela mitt liv, tillät alltså mig och min kusin att själva åka till Australien i 6-7 veckor över jullovet. Jag förstår ärligt talat fortfarande inte riktigt hur det gick till?
Under mina veckor i Australien väcks något i mig, en reslust som det tydligen ska krävas en pandemi för att släcka. När vi landar i Sydney får jag för första gången i livet se en palm. Under de här veckorna går jag upp flera kilon – jag vill smaka på allt som landet har att erbjuda! Smaken av nybakade och fluffiga shortbreads med grädde och sylt samt sötsliskiga Tim-Tam sitter kvar, likaså mitt första möte med vegemite som jag misstar för Nutella (chocken har fortfarande inte lagt sig!).
Jag och min kusin spenderar en dag med jämnåriga på en skola i Sydney och får testa hur det känns att ha på sig skoluniform – inte dumt alls faktiskt. Vi gör utflykter upp till Blue Mountains, vi åker till stranden och grillar på juldagen, vi beundrar Operahuset, går på dejter och lever livet i fulla drag.
När jag några år senare återvänder till Australien som backpacker har jag hunnit fylla 23 år. Vid det här laget är jag klar med min juristutbildning och känner mig både förvirrad och oövervinnerlig. Jag och min kompis Johan lajvar Robinson, dyker i Stora Barriärrevet, seglar på en segelbåt som tidigare har tävlat i Volvo Ocean Race och drar iväg på en jeeptur på Fraser Island.
När det närmar sig hemresa känner jag mig åter igen både förvirrad och förväntansfull över allt som väntar därhemma. Jag funderar på meningen med livet och undrar om det nu är dags att bli vuxen på riktigt? Tydligen inte. Nya utlandsdrömmar tar form och jag bestämmer mig för att fortsätta plugga. Jag hinner knappt landa hemma i Sverige innan jag flyttar till Berlin. En termin förlängs till två innan jag är redo att återvända.
Tjugo år senare sitter jag här framför datorn, ovanligt nostalgisk, och bläddrar igenom mina första digitala foton någonsin. Jag skickar en tanke av tacksamhet till båda mina föräldrar som uppmuntrade mig att göra verklighet av drömmen. Tänk att jag kom till Australien, inte bara en gång, utan två! Och jag blev visst vuxen till slut och inser numera att resor förvisso ger mening åt livet, men att de inte är meningen med livet.
Bilder från min resa jorden runt under 2003-2004.
