Jag är till min natur en ganska lugn och sansad person. Men det finns påståenden som provocerar mig. Rejält. Här är ett exempel (något modifierat) från en Facebookgrupp jag är med i: “Den här artikeln är sååå inspirerande. Den handlar om X och Y som väljer resande före Svenssonliv. Paret får ofta frågan om det inte snart är dags att skaffa barn. Men de väljer ett annat typ av liv. De ska resa ihop.”
Alltså, hur många gånger ska jag behöva säga det? LIVET TAR INTE SLUT NÄR MAN SKAFFAR BARN! Jag börjar se det som en av mina livsuppgifter att motbevisa tesen att livet som resenär i princip tar slut när man får barn och att alternativet som finns kvar är ett så kallat Svenssonliv. Vem säger egentligen att man måste sluta resa och leva sin dröm i samma sekund man blir förälder? Nej, sådana ogenomtänkta, eller kanske snarare okunniga, påståenden provocerar mig.
23 år gammal befinner jag mig på Nya Zeeland där jag precis har varit ute på en ridtur med en häst som var med i inspelningen av “Sagan om ringen”. Jag är hög av lycka, man blir lätt det när drömmar blir till verklighet. Jag har varit ute på resande fot under flera månader: Costa Rica, Panama, San Francisco, Los Angeles, Hawaii, Fiji, Australien och nu Nya Zeeland. Jag reser ensam, men hälsar på vänner under resans gång. När jag står och blickar upp mot Hollywoodskylten i LA känner jag mig världsvan, vuxen. Som att jag vet allt, kan allt – och har upplevt det mesta. Men vet ni? Det hade jag inte. För drygt 10 år senare står jag vid den där Hollywoodskylten igen. Den här gången med ett resesällskap som fick mitt hjärta att slå dubbla volter första gången jag såg in i hans ögon.
Sebastian. Min förstfödda son och en av mina absolut bästa resekompisar. Att uppleva världen tillsammans med mina barn ger mig en helt ny dimension på resandet. Visst får jag anpassa både resmål och sättet jag reser på jämfört med tiden jag backpackade. Då hade jag bara me, myself and I att tänka på. Men under perioder hade jag heller ingen att dela alla fantastiska minnen från mina resor med.
Nuförtiden har jag inte mindre än tre små musketörer att dela allt med, inklusive minnen från roadtrips i USA, skidresor i Sälen och ljumma vårkvällar på Teneriffa.
Och nej. Det är inte alltid bekvämt att gå omkring i Kambodja och samtidigt bära omkring en sovande bebis på magen för att samtidigt få Den Perfekta Bilden av ett tempel…
… eller försöka hålla god min ute på Bangkoks gator efter att ha tagit hand om två magsjuka barn under natten, trots att man själv känner sig rejält vissen.
Men, för mig är lönen definitivt värd mödan. Livet tar faktiskt inte slut när man får barn. Mina barn är 7, 5 och 1 år gamla och jag reser. Mycket. Och tro det eller ej, men barnen hänger med. Fast å andra sidan heter vi heller inte Svensson i efternamn.
Här kan ni läsa om mina resor med barn – och även höra när jag och Lisa pratar mer om ämnet i Att resa-podden.
Hur tänker ni kring att resa med barn? Dela gärna med er av era egna, eller andras, erfarenheter kring ämnet.
39 comments
Heja dig! Toppentext! Bra för sådana som mig som inte har barn att läsa också 😉
Tack Sofia! Nej du, resandet behöver verkligen inte ta slut för den sakens skull. Men de där barnfria resorna är som omväxling riktigt sköna också, det kan jag inte förneka. 🙂
Vilket inlägg! BAM rakt in i hjärtat, typ. Och jag håller SÅ med dig! Ännu coolare att upptäcka världen ihop med barn och på köpet vidga deras perspektiv och förhoppningsvis skapa sköna världsmedborgare.
“Skapa sköna världsmedborgare”, det låter som en en utmärkt plan tycker jag. Du är ett jättestort exempel för mig, jorden runt med småbarn… det är inte många som vågar sig på det.
Det där kan jag också bli “smått irriterad” på. Vi tänkte tvärt om! Vi reste i princip inget innan vi fick barn. En vecka i Grekland, en weekend i Barcelona, några vändor till Åbos skärgård och en roadtrip runt Vänern var vår nivå. SEN, när vi fick barn började ju LIVET. Vill poängtera att det var så för OSS och att det inte är så för alla, långt ifrån. Vi har rest betydligt mer sen vi fick barn. Nu ser vi så många fler anledningar att upptäcka världen, vi vill visa den för våra barn och upptäcka den tillsammans med dem! När chansen kom att flytta ett litet steg ut i världen tog vi den. Vi får se vart det leder men inom sinom tid kommer vi tillbaka till Sverige 🙂
Tack för din kommentar Linnea! Ja, det är väl viktigt att trycka på den poängen – att alla upplever olika. För många kanske det känns som att livet just “tar slut” när barnen kommer, medan andra upplever att “livet börjar”.
Jag beundrar verkligen er som vågade satsa på er dröm och flyttade utomlands. Jag inbillar mig att det ger tusenfalt tillbaka.
Mycket bra skrivet, Annika! Jag reagerade också på den där Facebookstatusen. Det finns så mycket myter och fördomar som vi alla får hjälpas åt att krossa. Heja dig!
Tack för fina hejarop Anna!
Jag blir bara så bra glad när jag läser det här. Sagt det innan; Känner igen mig så i dina tankar.
Allt handlar om inställning och anpassning. Lägg på mer tid. Förbered mer. Visst är det mer att bära men också mer att älska ?
Sitter just nu på tåget på min första längre tågresa med min lilla. Ammar, byter blöjor och tittar ut genom fönstret på världen som susar förbi här utanför (…fönstertittande visade sig vara en hit ?) Vi har det bra!
Ha det fortsatt fint på resan!
Tack Maria, kul med första längre tågresan! Att du kommenterar på bloggen samtidigt som du åker är ett bra tecken på att det inte är fullständigt kaos i alla fall, haha! Hoppas ev. tågbyten går bra, att byta spår med tighta tider att passa var min största skräck när jag åkte med mina små.
Vi körde utan byte denna första gång. Vi får växla upp till ett byte nästa gång ?
Haha ja hon somnade till av allt fönstertittande! Tar på krafterna att åka tåg första gången och titta på allt som swishar förbi…
Att resa med barn är det bästa som finns! Vi har alltid rest med våra tre barn, dels för att vi helt enkelt inte har haft någon som kan passa dem och dels för att det är så underbart härligt att resa tillsammans. När det gäller resmål har ekonomin fått sätta stopp, det är dyrt att resa med en familj på fem tyvärr, men vi har inte barnanpassat resmålen. Dock försöker vi se till så att alla i familjen får någon upplevelse som de gillar på resan. Så alla ni med barn! Res allt vad ni kan medan barnen är små, det kommer en tid när de blir äldre tonåringar och helt plötsligt tycker det är roligare att stanna hemma eller resa med kompisar. Där är vi nu med vår äldsta, snyft. Fast jag tror (hoppas) hon följer med på fler resor framöver.
Ja, en av nackdelarna är verkligen att det blir DYRT! Flygbiljetter, försäkringar, mat, aktiviteter, boenden… det rullar snabbt på. Men som du säger behöver det nödvändigtvis inte betyda att man slutar resa, utan snarare anpassar sig efter prisläget.
Jag bävar för den dagen mina barn hellre vill stanna hemma än hänga med oss, men det lär dröja många år till (vår äldsta son är 7 år). Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!
Vi har också rest mycket med barnen. Det man får komma ihåg är att för många är det inte möjligt att resa pga merkostnaden. Jag tycker dock att det är bra att du påminner om att livet faktiskt kan bjuda på äventyr fast man har en eller flera småttingar med sig på färden. Kram!
Ja, visst är det så Monnah! Fast begreppet “att resa” innebär för mig också resor som inte behöver kosta en massa pengar. En utflykt till grannstaden – packa ner picknick, mata ankorna och googla upp gratis engagemang! Man behöver inte dra till Thailand i 3 månader för att resa…
Samtidigt har jag den något naiva föreställningen att det mesta går om man vill det tillräckligt mycket! Hur ser prioriteringarna ut i familjen? Finns det något ni kan spara in på, för att istället komma iväg på drömresan? Kan det vara aktuellt med ett extrajobb under en begränsad period? Jag förstår att min inställning kanske känns provocerande för vissa, men frågan är värd att lyfta!
Heja! Jag läste FB inläggen och har sedan dess gått och smålett; ) Jag har mött och möter många småbarnsföräldrar som reser mkt med sina barn jorden runt. Allt går bara man har en positiv inställning. Själv har jag inga barn och möter faktiskt också fördomar om mitt stora livsintresse att se mig om i världen. Bra skrivet av dig. Ha de bäst!
Tack för dina fina ord Katta, det värmer! Visst finns det mycket fördomar, om allt och alla. Att se sig om i världen är inte för alla, men där har du och jag ett gemensamt intresse, med eller utan barn!
Ibland måste man bara få skriva av sig – det här var ett sådant tillfälle om ett ämne som engagerar mig!
Jag såg kommentaren på Facebook och jag håller helt och fullt med dig Annika. Det där med fördomar, förväntningar, normer och annat trams kan provocera mig också. Att livet skulle ta slut för att en skaffar barn och blir fast i något ekorrhjul. Fast, för min del är det samma sak fast åt det andra hållet. Folk som tror att en har ett tråkigt och innehållslöst liv för att en valt att _inte_ skaffa egna barn. Jag kan brinna stenhårt på alla saker som man _förväntas_ göra bara för att man uppnått en viss ålder eller varit tillsammans en viss lång tid med en partner.
Själv har jag hittills valt att avstå barn av den enkla anledningen att jag inte är intresserad (och aldrig har varit), jag har däremot två bonusbarn så jag får min beskärda del av det livet ändå. Du anar inte hur många gånger jag fått frågor och “påhopp”. Det har räckt med att jag hållt i en bäbis så har syrliga kommentarer kommit direkt, “Jaså Daniel, du tränar?”. Nej, jag står och håller en ungjävel för att föräldrarna bad mig. Att säga att en inte vill ha barn är så främmande för många personer att de bara måste lägga till ett “Ja, men det kommer nog.”. Varför är det så självklart att “det kommer”? Och den dagen de säger så till folk som i hemlighet kanske försöker och har försökt att skaffa barn i flera år, hur lyckat är det? Jag går fan av när jag hör det. 🙂
Det blev ett långt utlägg men min poäng är att jag, precis som du fast på andra sidan stängslet, är så galet trött på normer, förväntningar och fördomar. Om folk slutade “oroa sig” för hur andra har det så skulle den här planeten vara en bättre plats. För alla.
Mvh
Reser gärna själv utan att mitt förhållande är i kris eller att jag nyss blivit singel (som är en annan fördom som gemene man och kvinna verkar ha där ute)
Tack Daniel! Så väldigt intressant att höra hur du tänker. I bland blir man så förblindad av sina egna intressen/passioner att man helt enkelt inte kan FÖRSTÅ hur alla inte kan tänka likadant. Typ, “Va, älskar inte alla att resa? Vad är det för fel på dem?!” Precis så är det med allt, om det nu gäller att skaffa barn, älska fotboll eller ha lakrits som favoritgodis.
Jag gillar att resa med mina barn, jag gillar att resa utan mina barn. Det ena behöver för mig inte utesluta det andra. Jag gillar att resa. Punkt. 🙂
( Och stort grattis igen till framgångarna med bloggen. Du äger!)
Precis. Jag tror att om det finns tillräckligt stor kärlek och om det där stora intresset finns så spelar det mindre roll hur ens livssituation ser ut. Det finns miljonärer som inte tar sig för ett skit medan andra människor med noll spänn på fickan drar jorden runt. Om viljan finns så dör inget när det kommer till barn (till exempel). Det är ju du ett klockrent exempel på.
…och tack! 🙂
Så sant! Mina knoddar har varit i Thailand x2, Italien, Teneriffa och Lanzarote. Inte ligger vi vid barnpoolen inte! Vi har besökt vulkaner, snorklat i korallrev (gick finfint med femåring i sele med puffar på armarna) och klättrat i ökendyner! Allt går om man bara gör det på barnens villkor, och använder sunt förnuft. Inte för långa utflykter och ordentligt med solskydd, sömn, reservmat och vatten. Jag känner inte att jag offrar något, tvärtom så gör barnen mig uppmärksam på mängder med häftiga saker som jag annars skulle missat. De tar sig tid till att studera en eremitkräfta, leka med restaurangägarens son och tycker att en ödla är hysterisk rolig. Och det är den ju! Det som provocerar mig mest är de som till och med säger att det är taskigt mot barnen att resa. Barnen får ju världens upplevelse! Flera gånger om dagen! Och dessutom på heltid med sina föräldrar.
Men verkligen Jennifer, du sätter fingret på det – det handlar inte om att “offra något”. Snarare ger det andra perspektiv på resan att resa med barn.
Stort tack för din kommentar!
Vi har tagit en paus från långresor i och med att vi blev föräldrar. Kanske har vi varit lite bekväma av oss, men livssituationen i stort har inte riktigt tillåtit några längre eskapader.
Nu är barnen när barnen har hunnit bli 13, 10 och 5 år planerar vi att ta oss ur Lollo och Bernie-träsket. Till vintern åker vi som familj på vår första långresa; antingen till USA eller Sydafrika och om ett par år bär det av till Australien.
“Lollo och Bernie-träsket”, haha! Det är viktigt att känna efter vad livssituationen tillåter. Alla har som sagt olika förutsättningar. 13, 10 och 5 år låter som en bra kombination för en lyckad långresa – ser fram emot att följa era äventyr Johan!
Det behövs verkligen fler som dig Annika. Som visar att världen inte behöver bli mindre för att man fått barn och bara omfatta bamseklubb och all-inclusive. Du är ett riktigt bra föredöme.
Tack Daniela, vilket fint betyg! Vi är ett gäng resebloggare som kämpar emot Bamseklubben, haha, men snart måste jag nog testa det konceptet också… Fast inte på varje resa, en lagom mix av backpacker/äventyr/Bamseklubb är nog bäst.
Jag har inga barn än men inspireras av er som reser med dom. Under mina resor har jag mött föräldrar som rest med sina familjer och har sett vilka otroligt öppna och fina små personer dom har varit med att forma. Jag tror alla möten med andra barn från andra kulturer gör dom gott.
Jag har sett folk i min närhet som har nästan tappat sin identitet och är just bara mamma där allt handlar om barnen. Jag tror mer på det ni gör att barnen får vara med och formas efter era intressen. Jag förstår att det kan vara tufft ibland, som vid långflygningar och ryggskott men jag hejar på er!! 🙂
Vad fint att höra att du inspireras! Jag är övertygad om att möten med olika personer världen över är nyttigt för barnen. Det skapar en större förståelse för att vi kan vara olika, men ändå lika.
Tack för hejarop Jeanette, det uppskattas…
Vad ska jag säga? Du har ju helt RÄTT, samtidigt som jag kan förstå att det blir både krångligare och dyrare att resa med (flera) barn. Det viktiga är ju att det GÅR, sedan kanske inte alla vill… Tycker att ni är skittuffa och verkligen inspirerande! Själva har vi rest en hel del med barn/ungdomar mellan 8-18 år, men inte yngre (Peters yngste son var 8 när vi träffades).
Tack för input Helena. Jag och Lisa skiljer ibland mellan “att resa” och “att ha semester”. Att vara ute och flänga i Asien med tre barn är inte alltid samma sak som att ha semester.
Nej, alla är verkligen inte stöpta i samma form, och skulle inte ens komma på tanken att “utsätta” sig och sin familj för den ansträngning det innebär att resa runt. Alla är olika, och har olika trösklar att komma över. Många förstår inte ens varför man vill resa överhuvudtaget. Och som sagt, vad trist det vore om alla vore likadana. Omväxling förnöjer! 🙂
Livet tar inte slut när man får barn men det kan ta oväntade vändningar. Vi skulle ha ett syskon till men absolut inte fler. Vi ville vara en liten smidig familj. Vi älskar att resa, har rest mycket innan vi träffade varandra men nu reser vi faktiskt nästan inte alls tillsammans som familj. Ett syskon blev istället tvillingar. Jag älskar min familj och skulle för mitt liv inte vilja ha det annorlunda men jag kan förstå varför man väljer att inte resa när barnen är små. Jag säger inte att det är omöjligt att resa med tvillingar (15 månader) för jag tror det mesta är möjligt om man vill, men jag tycker inte det är värt det just nu. Jag tycker det är mer jobb än nöje. Men jag ser mycket framemot den dagen vi känner oss redo för världen igen.
Allt har sin tid Vicke! Ni satsar på andra roligheter i livet just nu, med drömhus och drömboende. Jag hade inte heller varit här om Nelly hade kommit ut i dubbel upplaga, haha. Kram!
Intressant tema! Mina barn är nu 13 år och i en ålder då DE inspirerar till resor vi annars inte skulle ha gjort eller ens kommit på. Mycket roligt och utvecklande för oss alla! När de var yngre hade vi dock en period i “Lollo- och Bernie-träsket”. Men även det bidrog till en beredskap för att resa. Våga saker. Orka och ha tålamod med långa transporter. O.s.v. Långresor eller långväga resor är dock inte vår grej- i alla fall än- men enligt mig behöver livet med barn inte stänga dörrar. Men det kan öppna nya.
Tack för din kommentar Camilla. Jag gillar att följa era äventyr, så häftigt att se hur många upplevelser som faktiskt finns runt knuten i form av uteliv. Det där kan vi verkligen bli bättre på…
Nya dörrar, absolut, du har helt rätt. Ett nytt äventyr börjar i samma stund man får barn.
Tack, och livet med barn är verkligen ett äventyr… och en av de största överraskningarna med “livet med barn” har för mig varit att DE lär MIG så mycket. Och att det är så fantastiskt att få upptäcka och uppleva TILLSAMMANS. Och det gör man ju verkligen när man reser tillsammans… 🙂
Varför provocerar det dig att andra människor gör andra livsval än dig?
Vi gör alla olika val livet baserade på våra erfarenheter och känslor.
Deras val av ett liv utan barn är inte en personlig attack på ditt val att leva med barn.
Hej J! Fast, det är väl inte riktigt det jag skriver. Läs inlägget igen så får du se. Ha en fin kväll!
Jag uppfattar ditt inlägg så även om det inte var så du menade.
Men då förstår jag inte vad De har med debatten att göra, eftersom du skriver om hur folk tror att livet tar slut när man skaffar barn. De väljer ju bara att resa hellre än att leva svenssonliv 😉