Dagens bekännelse? ” – Jag är beredd att ta tillbaka allt jag har sagt om hur enkelt det är att resa med barn!” För att resa med ett skrikande barn, det är ingen rolig upplevelse.
Jag uppmuntrar ofta och gärna föräldrar i min omgivning till att våga resa med sina barn och sina bebisar. Men den som för den sakens skull tror att resorna alltid är en piece of cake har fel. Fel, fel fel! Jag och min yngsta dotter Nelly (1,5 år) är precis hemkomna från en weekend nere i Karlskrona hos mina föräldrar. Jag och Nelly har rest mycket och långt tillsammans, och eftersom vi har hunnit bli ett ganska bra reseteam vid det här laget var jag lagom kaxig inför den korta (allt är relativt) resan hem till Karlskrona. Det började bra, men slutade med ett rejält skrikande barn.
Min plan på att hålla henne vaken från pendeltågsstationen Nynäsgård fram till T-centralen fungerade utmärkt. Lagom till lunch och vårt byte mot pendeltåget till Arlanda somnade hon i bärselen och jag kunde lägga ner henne på sätet där hon sov sött.
Jag hann till och med göra sådant som resebloggare gör: det vill säga ta en selfie där jag leende sitter och låtsas att jag tittar ut genom tågfönstret. (Mycket märkligt när jag tänker efter.)
Och så hinner jag plocka fram lyxchokladen som vi fick med oss i en goodiebag från eventet med Travellink. Tydligen serverar Qatar Airways den här chokladen i business class, och jag gör mitt bästa för att bortse från pendeltågets ingrodda öldoft och skitiga fönsterrutor. Jag äter vördnadsfullt två av bitarna innan Nelly vaknar och är arg. Jättearg! Och så håller det på. Kön till säkerhetskontrollen på Arlanda känns oändligt lång, personerna framför mig i kön verkar helt ointresserade av att eventuellt släppa mig före, och Nelly skriker allt högre. En flaska välling senare är allt lugnt igen, och så småningom kan vi äntligen stiga på flygplanet.
Jag blir högmodig och hinner lägga ut en uppdatering på Facebook:
”45 min på flyget, det ska vi nog greja. Äntligen är vi på väg hem till Sturkö!”
Det skulle jag aldrig ha gjort! De fyrtiofem minuterna känns nu som fyrtiofem timmar, Nelly blir helt rabiat och inget hjälper. Jag hyssjar, vyssar, läser böcker, trugar, mutar (jo, jag tar till och med till nödlösningen och smugglar fram en Zoo tablettask, hennes livs första. Reaktionen? Spott och fräs! Här blir jag allt mer övertygad om att hon är en bortbyting: HON GILLAR JU INTE ENS SOCKER!), jag bönar och ber, skäller och förmanar, hittar på lekar med dockorna i handväskan och… Men nej. Det är lönlöst. Till slut landar faktiskt flygplanet och på något sätt överlever vi även bilfärden hem till Sturkö.
Och här, nedbäddad i en trettio år gammal sulky i ett par fleecefiltar på världens vackraste ö är allt förlåtet.
I alla fall fram tills det är dags för hemresan från Ronneby till Arlanda. Då återupprepar sig historien igen…
Att stanna i Stockholm hade dock inte varit ett alternativ för mig, våra fyra fantastiska dagar på sommarön är värda varenda skrik. Att resa med ett skrikande barn är inte alltid lätt, men det är inte omöjligt. Fast en ursäkt till mina medpassagerare kanske är på sin plats. Förlåt! Nästa resa kanske du som satt bredvid oss kan avnjuta det där glossiga magasinet du hade med dig istället för att gång på gång plocka upp alla leksaker och tidningar som marodören och sabotören Nelly kastade iväg. (Och för er som undrar varför vi inte åkte tåg: det var betydligt billigare att flyga än att åka tåg. Hallå SJ, hörde ni det? Hur är det ens möjligt!?)
20 comments
Oh!! Och vi ger oss av med den nyblivna ettåringen på hans livs första flygresa nästa vecka, efter dagens (mindre lyckade) bilresa känns det smått nervöst att spendera 3,5 timmar på ett plan… Men jag känner som du – de där dagarna iväg gör ju att det blir värt mödan så att säga… (Låt mig tillägga att jag är flygrädd dessutom, hua!)
Hur som helst så är du en inspiration Annika! Det är så roligt att följa dig! ? Kram ?
Tack för din kommentar Ella! Jag tror säkert att flygresan kommer att gå bra, ni är väl två vuxna som kan dela på bördan om inte annat!? Och ja, lönen är (oftast!) värd mödan. Hoppas att ni får en fantastisk resa!
Så är det ibland! Det kanske blir bättre när hon kan börja tugga tuggummi? Eller får koll på hur man talar och kan göra sig förstådd? Det blir snart bättre! Kul att ni kunde åka ner i alla fall. Kram!
Tack för uppmuntran! Ja, snart kanske hon får ur sig all sin frustration i ord också, och inte bara skrik – haha!
Vi reste 14 timmar dagflygning (kl 08.00-22.00) med en 13 månader som inte gillade det från att vi steg ombord på flygplanet. Han sov två timmar – i 12 timmar (!) vyssjade, tröstade, ”jonglerade” vi vår MKT missbelåtna son. Tur att våra två äldre barn skötte sig klanderfritt, men de fick också klara sig HELT SJÄLVA. Jag och maken behövde hjälpa varandra med sonen. Read my lips: Nightmare…
Vi reste inte sen på ca 9 månader. Och hade rest för mycket med honom innan (sonen var en ”hemmakatt” i jmf med storasyskonen). Därefter och fortsatt, som snart 6-åring: världens enklaste unge att resa med.
Hehe, jag upplever också att barnen har varit superenkla att resa med under dryga året. Och ja, det blir ju bättre. ”Världens enklaste unge att resa med” bådar gott för Nellys framtid! Tack för kommentaren.
Jag vet inte hur du gör men du lyckas alltid formulera dig så bra och roligt. Det är liksom ren underhållning att läsa!
Vad kul att höra, tack! <3
1.5 år måste vara den ”värsta” tiden för flygresor…. Minns tillbaka en resa till Cypern då min yngsta, som i stort sett var konstant glad, skrek i stort sett i fyra timmar. Strax innan vi landade så somnade han och jag satt kvar till sist med allas blickar på mig när de klev av. Det var ett supertidigt flyg och vi hade gått upp kl 4 på morgonen så det var säkert förklaringen men så dum man kände sig. Men vid 1.5 år klarar du en massa saker men ”förstår” egentligen inte så mycket. I övrigt har alla flygresor vi gjort gått hur bra som helst. T om en bussresa till Italien i 24 timmar när barnen var 10 och 11! Har alltid älskat att rea med barnen, de lägger ofta märke till saker som man själv aldrig skulle se!
Jo du, 1,5 år är väl precis som du säger absolut en av de värsta åldrarna vad gäller flygresor. Min lilla tjej verkar så frustrerad, men kan ju inte SÄGA vad det är hon vill. I takt med att orden kommer brukar de bli lite mer… resvänliga. Förhoppningsvis, haha!
Minns vår hemresa från Thailand när O var 1 år och 9 månader… Dagflygning 12,5h motvind… Så jobbigt det var… Resan ner var a piece of cake eftersom det var natt å han sov… Men hemresan var förskräcklig….. Det där m egen vilja. Inte vilja sitta i knä el sitta stilla….
45 min kan vara långa!
Underhållande lösning!
Ha en fin kväll kramar
Usch ja Lina, det finns vissa flygningar man inte glömmer – någonsin. Jag flög till Skottland med vår Sebastian när han var dryga året, han skrek sig igenom HELA resan…
Haha helt plötsligt? Nähe sa Nelly, nu har jag sett världen och vill inte resa mer.
Exakt, nu får det vara NOG! 🙂
Oj oj, det lät minsann tufft..! Men jag skulle ju tro att det är en övergående resetrots-period 😉
Ja, hennes äldre syskon ger mig hopp! Det blir bättre…
Haha, det är inte alltid lätt (men det blev ju ett väldigt roligt blogginlägg!). 😀