Att resa med sitt barn (och när allt går i lås)

Vi är framme i Skottland, Nelly och jag. Resan gick över all förväntan och jag är så glad att vi bestämde oss för att åka hit.

Det här med att resa med sitt barn, det framkallar många känslor. Jag vänjer mig aldrig fullt ut vid att resa ensam med barn/en och oroar mig ständigt för allt som faktiskt kan gå fel. När Tobias är med känns allt så självklart. Fyra vuxna händer som kan hjälpas åt vid passkontroller och packningskaos, två trygga famnar för barnen att vända sig till när något går fel och två förmanande föräldraröster som kan hålla buset i styr. När jag reser ensam med ett, två eller för all del tre barn får jag något slags tunnelseende. Jag ska ta mig från punkt A till B och allt fokus ligger på att få hela processen att gå så smidigt som möjligt för alla inblandande – barn, medresenärer och mig själv.

Att resa med sitt barn – när allt går enligt plan

Den här gången reser jag ensam med Nelly, vår yngsta dotter som fyller fyra år i oktober. Hon är med andra ord stor nog att ta åt sig mina resonemang. Jag har peppat och preppat henne i flera veckors tid för den här resan, att hon behöver vara “en stor tjej” och lyssna på vad jag säger. Hon har själv pratat om resan både på förskolan och för de flesta hon har träffat den senaste tiden. Det finns såklart inga rätt och fel när ämnet “att resa med sitt barn” kommer på tal, alla fungerar olika – både vuxna och barn. Jag försöker involvera barnen så mycket det går inför en resa genom att låta dem vara med och packa väskan, peka ut resmålet på kartan och “snacka upp” resan.

Vid det här laget vet jag också vad som går hem i leksaksväg. Jag packar alltid med en massa småfigurer som Nelly kan sitta och plocka med i timtals. Tobias skjutsade ut oss till Arlanda, vi var ute i god tid och blev dessutom framsläppta i alla flygplatsköer på både Arlanda och Edinburgh. Vi fick bästa möjliga gate på Arlanda (terminal 5, gate F67 – så fräscht, luftigt och lugnt i den delen av Arlanda, och extra lugnt på en söndagkväll såklart). Flyget gick kl 19, flygtiden på 2:15 h var väldigt överkomlig och dessutom blir det en extra bonus att vi “vinner” en timme på att åka till Storbritannien.

Jag såg till att boka ett hotell till oss vid Haymarket, som ligger relativt nära Edinburghs flygplats (20 min med taxi), men också nära city (ca 15 min att promenera till Princes Street). Vi landade vid kl 20:15 lokal tid och jag såg verkligen fram emot att haffa en taxi och få en tidig kväll på hotellet. Vi blev dock sinkade av att bagaget tog så oerhört lång tid att komma fram, och jag var rejält stressad av att hotellreceptionen stängde klockan 22. Jag reste i vanlig ordning bara med handbagage, men checkade in barnvagn och bilbarnstol. Vi kom fram till hotellet med cirka åtta minuters minuters marginal – rekommenderas inte när du reser med barn.

Jag lät Nellys dagsform sätta planerna – och eftersom vi sov ut länge och väl på morgonen verkade vi båda två redo att göra stan. I slutändan hann vi faktiskt med mycket mer än vad jag hade vågat hoppats på.

Här hittar ni ett eget inlägg om Edinburgh med barn från vår resa där…

…museumbesök blev vårt huvudtema för dagen. Framåt middagstid hade vi lyxen att bli upphämtade av mina två äldre syskon som flög in från Köpenhamn igår. Bilresan till vår syster i Dundee från Edinburgh tog oss cirka 2 h (vi hamnade mitt i rusningstrafik, 1,5 h är annars normalt) – det var enormt skönt att så småningom köra upp på min syster Tinas uppfart.

Känslan av att resa bort är bra, men känslan av att faktiskt komma fram till slutmålet är ännu bättre! Lillmyhrans första ord när vi steg innanför tröskeln? “Ska vi sova på det här hotellet nu?!”  Japp Nellan, det ska vi. Och vet ni – det finns inget annat hotell i världen jag hellre skulle sova på. Jag älskar att komma hit!

Gillade du inlägget “Att resa med sitt barn”? Här kan du läsa alla mina inlägg om att resa med barn.