Varför driver jag en reseblogg, och varför läser du den?

Den senaste tiden har jag funderat mycket över fenomenet bloggar i allmänhet och resebloggar i synnerhet. Varför envisas jag egentligen med att skriva om mina resor? Är det för min skull? För er skull? För inkomstens skull? Och varför läser du bloggen? För din skull? För min skull? Hur kommer bloggen, jag, och min nuvarande yrkesroll att utvecklas framöver? Kommer jag alltid att blogga? Ja, ni hör ju. Det är många tankar som snurrar.

Det som en gång började som min hobby och min passion har numera kommit att bli mitt jobb, hur märkligt det än känns att säga det. Det har gått över två år sedan jag sa upp mig nu, och dagarna rullar på – och bloggen med dem.

Resorna har alltid varit en stor del av den person jag identifierar mig med, på den fronten har egentligen ingenting förändrats. I samma sekund jag flyttade hemifrån tog jag varje tillfälle i akt att planera nästa resa och nästa upplevelse. Rastlösheten fanns ständigt i mig, jag hann knappt komma hem innan jag ville bort igen.

När jag träffade min man gjorde jag klart för honom att ett liv med mig skulle innebära att vi skulle resa mycket och ofta – och att vi någon gång skulle bo utomlands. Jag hade ännu inte hört begreppet digital nomad, men om jag hade gjort det då, i 25-årsåldern, skulle det förmodligen ha varit min drömtitel. När jag nyligen (nästan 15 år senare) såg en video med titeln “Så blir du en digital nomad” blev jag däremot helt oberörd. Min fria tolkning av budskapet? No strings attached, lev loppan utan förpliktelser, res hur/var/när du vill, bryt dig loss från gamla hjulspår, ha aldrig någonsin tråkigt och lev som att varje dag vore din sista. Jag blev lite förvånad över min egen reaktion på videon – jag tyckte mest att budskapet kändes tomt och meningslöst. Hallå, gå ut och rädda världen i stället för att fota selfies på dig själv med en färgglad drink framför ännu en bar med människor du aldrig någonsin kommer att träffa igen. Typ så. I nästa sekund skämdes jag. Vem är jag att döma vem som har ett meningsfullt liv och vem som inte har det?

Läs mer: Därför vill jag INTE bli en digital nomad

Där kommer jag själv in i bilden. Vad innebär ens ett meningsfullt liv för mig? Är det inte ohyggligt meningslöst att lägga tid, energi och hela min själ på att driva, och skriva, en reseblogg? Det räddar väl knappast någon värld. På något sätt är ju jag också en digital nomad, utan att behöva anpassa mig till en arbetsplats med en fast kontorsplats.

Varför driver jag en reseblogg, och varför läser du den?

Bloggen började egentligen som någon form av dagbok för mig själv och min familj. Jag har, mer eller mindre regelbundet, klottrat i en dagbok sedan jag var fyra år gammal. Jag har klippt och klistrat, sparat gamla biljetter och tejpat in fotografier, lappar, förpackningar och tidningsutklipp. Jag har skrivit, beskrivit och rapporterat – från början enbart i syfte att själv komma ihåg känslor, platser och människor. Skrivandet var mitt sätt att återuppleva saker jag redan hade varit med om, och under hela mitt liv har jag ofta gått tillbaka och läst mina egna dagböcker. Skrivandet blev min terapi, och ja, faktiskt även en hobby.

Bloggen blev så småningom en naturlig förlängning av mina dagböcker – fast med lite restriktioner ändå. Jag vill att min blogg ska vara personlig, men inte privat. Jag vill gärna skriva, och beskriva, med målande drag, men utan att det känns krystat. Bloggen ska inte innehålla för mycket detaljer (orka läsa uppsatser!), men heller inte vara för övergripande. Inläggen ska vara fängslande, men samtidigt informativa. Aktuella, men samtidigt hålla över tid. När restriktionerna blir för hårda, och för många, då tappar jag lusten för bloggen. Den känslan, alltså olusten, kommer i perioder – och leder till att jag tappar både motivation och ord. En av mina största rädslor med att säga upp mig från juristtjänsten var rädslan att förlora passionen för resorna. Att resorna skulle bli vardag. Att bloggandet skulle kännas som ett tvång.

Och ja, till viss del är resorna numera min vardag – men mitt genuina intresse för att resa finns kvar. Under det senaste årets resor till bland annat Myanmar med Plan International, Ecuador med KLM och Abisko och Höga Kusten med SJ har jag känt mig lyrisk. Hjärtat har slagit lika snabbt som pekfingret knäppt på kamerans avtryckarknapp – och tårarna har bränt under ögonlocken av tacksamhet för allt jag har fått se, uppleva och känna. När, eller snarare om, äktheten för det jag gör försvinner är det dags att säga tack och hej då till Resfredag.

Så länge passionen och intresset för resorna finns kvar kommer jag med andra ord att fortsätta driva, och skriva, min reseblogg. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa mig genom toppar och dalar, till platserna jag har förmånen att kalla “hemma” i Nynäshamn, Sturkö och Thailand, att ni hänger med på tågresor i Sverige, roadtrips ut i Europa och flygresor högt ovan molnen – och alla andra platser och reflektioner jag vill dela med mig av i detta mitt eget lilla hörn av cyberrymden.

Nu när jag har försökt svara på frågan om varför jag driver en reseblogg vill jag gärna höra varför du läser den. Lämna gärna en kommentar – det skulle göra mig glad!