Inlägget är skrivet i samarbete med biluthyrning.nu
Att hyra och köra bil utomlands är definitivt min största utmaning på resande fot. I höstas kom jag med förslaget att mina döttrar, min mamma och min storasyster skulle dra iväg till Toscana. Det fanns bara ett problem: ingen kände sig bekväm nog att köra den hyrbil som visade sig vara nödvändig under resan. Tanken på att hyra och köra bil utomlands kändes ungefär lika ouppnåelig för mig som att boka en resa till månen.
Att hyra och köra bil utomlands har varit min största utmaning på resande fot. Jag åker ofta och gärna bil under mina utlandsresor, men fram till i höstas hade jag inte kört en enda meter själv utan förlitat mig på att andra sköter den biten. Jag var helt enkelt för rädd och obekväm. Till slut blev det ohållbart. Efter att ha konstaterat att transferkostnaderna mellan flygplatsen i Pisa och boendet på Riva del Sole ca 15 mil söderut skulle bli ungefär lika dyra som hela resan totalt fanns det egentligen bara två alternativ: 1. avboka resan 2. ta tjuren i hornen och utmana mig själv genom att hyra en bil i Italien. (Om ni funderar ni på varför inte min mamma eller storasyster körde kan jag meddela att de, om möjligt, är ännu mer obekväma framför ratten än undertecknad.)
Jag hör mig själv säga ”nu eller aldrig” – och utan att riktigt förstå hur det gick till står jag plötsligt framför en hyrbilsdisk på flygplatsen i Pisa och hämtar ut nycklarna till vår förbokade Volkswagen. Nu finns det liksom ingen återvändo. Vi packar in oss i bilen, jag vrider om nyckeln – och gasar ut på vägarna med sikte på Grosetto. Och vet ni? Det går så himla bra. Förtrollningen är bruten. Jag är inte livrädd längre! Och när vi efter femton mil på de italienska vägarna möts av den sådana här solnedgångar nedanför vår lägenhet på Riva del Sole andas jag ut på riktigt.
Det är en fantastisk frihetskänsla att inte känna sig begränsad av oregelbundna bussturer och dyra taxibilar. Eftersom vi åker under lågsäsong i mitten av oktober är det väldigt lugnt på vägarna vilket gör att jag känner mig bekväm framför ratten. Under vår vecka i Toscana kör vi runt och kikar på olivlundar.
Vi stannar till i små pittoreska italienska byar och äter makalöst god glass (här i Orbetello).
På slingriga vägar kör vi mot hamnstaden Porto Santo Stefano…
… där vi bunkrar upp med flera påsar färsk frukt…
… och promenerar längs vattet.
När vädret är halvtråkigt packar vi in hela gänget i bilen och utmanar både mig och bilens bromsar genom att ta serpentinvägarna upp mot den häftiga staden Volterra som ligger belägen högst upp på en bergstopp.
På vägen hem från Volterra blir det amningspaus på en grusväg längs en av alla otaliga vingårdar i Toscana. I slutet på veckan är jag så pass varm i kläderna att jag till och med går med på min systers förslag om att åka en dag tidigare för att ta körningen till nästa nivå genom att spendera en dag i Pisa.
Här är trafiken betydligt livligare på alla sätt, men det går bra ändå. Till slut får jag äntligen knäppa den där efterlängtade bilden framför det lutande tornet och alla är nöjda och glada. (Nåja. Julia, som inte alls förstod tjusningen i ett snett torn, visade betydligt muntrare miner efter en italiensk glass eller två…)
Att hyra och köra bil utomlands första gången – mina bästa tips:
- Åk under lågsäsong för att undvika trafikkaoset under européernas sommarsemestrar.
- Betala extra för automatväxlad bil, för mig var det värt varenda krona trots att den kostade betydligt mer än en bil med manuell växellåda.
- Ta med en egen GPS med svenska instruktioner för att undvika onödig förvirring. Vi hyrde en bil med inbyggd GPS, men jag var för oteknisk för att förstå hur den fungerade och körde istället efter instruktioner från den GPS som jag var van vid hemifrån.
- Ha goda tidsmarginaler, stress och bilkörning är aldrig någonsin en bra kombination!
- Betala extra för alternativet att lämna tillbaka bilen tankad istället för att tanka upp den själv. På så sätt kunde jag koncentrera mig på att komma i tid till flygplatsen istället för att köra runt och leta efter bensinstationer.
- Sista tipset, men kanske det viktigaste, var noggrann med att inspektera eventuella skador på bilen innan ni lämnar in den. I annat fall riskerar ni att betala hela kalaset för skador som någon annan har orsakat.
Jag skulle gärna höra mer om era största utmaningar på resande fot, min är uppenbarligen att hyra och köra bil utomlands. Dela gärna med er i kommentarsfältet!
Tack för skjutsen!
Nästa gång är det du som kör! 🙂
Kunde inte skrivit tipsen bättre själv! Fast det där med att lämna bilen otankad vete tusan, och det säger ändå jag som snurrade runt som fasen kring LAX några timmar innan min flight hem till Sverige skulle lyfta… Kanske ska omvärdera det nu i helgen när jag hyr bil i Kanda. Vore onekligen skönt att slippa mecket.
Största utmaning är nog också att ha kört bil i LA. Har kört en hel del i Europa och sånt men att kryssa runt på sjufilig motorväg i en av världens mest trafiktäta städer var både skrämmande och häftigt på samma gång. Det inkluderar det ”fuck off!” och långfinger jag fick från en annan bilist tio minuter efter att jag hämtat ut bilen…
Nästa gång kanske jag vågar tanka också, en sak i taget, haha!
Så coolt att våga köra i LA, det får bli nästa mål om några år eller så. Först ska jag njuta av den här bedriften ett tag till… 🙂
Det där med att tanka är ju ett kapitel för sig, framförallt när soppan inte heter samma sak. 😛
Eller hur! Är så avis på din Kanada-resa, enjoy!
Ett minne snarare än en utmaning var när jag och min familj var i USA. Alla svintrötta, bara jag o pappa som kunde köra. Slutar med att bror sitter i framsätet med fysisk karta och mobillampa i högsta hugg och guidar mig till ett boende kl 1 på natten. Fin tid med tre sovande vuxna (inkl pappa) i baksätet.
Då du har alltså kört bil i USA!? Stort!
Alltså, jag har ju inte ens körkort… 😉 Mina största utmaningar handlar väl i så fall om att utmana höjdrädsla och sånt i höga torn som man tycker att man borde besöka 😉
Att ha körkort behöver uppenbarligen inte vara synonymt med att man kör, hehe.
Höjdrädsla lider jag också av, fast det rådde jag bot på genom att hoppa fallskärm på Nya Zeeland. Jag gillar att utmana mig själv, men bara på mina egna villkor.
Gib den lesekundigen Kindern eine physische Karte und schalte das GPS ab. Dann wird’s noch lustiger!
Das wäre schon was! Ich kan gar nicht Karten lesen, hoffentlich haben meine Kindern andere ”skills” als ich!
Det skulle väll säkert bli bra bloggmaterial i alla fall! Hihi 🙂
Just det, vi har ju en tyskaexpert här! Haha, eller hur Linnea!
Cred till dig får att du vågade 🙂 Jag är högst motvillig till att köra på Autobahn här, det är så otroligt många galningar som kör i 25okm/h, byter filer till höger och vänster utan att se sig för och av- och påfarterna är ett enda märkligt virrvarr. Varje gång jag hör om en Gaistfahrer på radion tänker jag att de i alla fall borde göra något åt alla som råkar komma ut på vägarna i fel färdriktning 🙁
Oj, jag vågar inte ens tänka tanken att köra på Autobahn… Förstår att det känns galet läskigt.
Så skönt att veta att jag inte är ensam om min köra-bil-utomlands-rädsla 🙂 Jag har lite gömt mig bakom resonemanget att det ibland kan kosta en hel del extra (ca 5-8 dollar per dag i usa tror jag) att ha fler än en förare, så min man har kört de senaste gångerna vi har varit i USA. Men jag har vågat, för längesen, då på klassisk roadtrip på i USA. Då hade jag och min kompis problem att ens ta oss från hyrfirmans parkering då vi blev stressade av automatväxeln som vi inte förstod till en början. Vi kände att vi som två tjejer i tjugoårsåldern inte kunde gå tillbaka in och fråga hur man får igång bilen. Men det löste sig, som det ju brukar 🙂
Nej Vanja, du är VERKLIGEN inte ensam. Jag har också låtit min man köra otaliga mil runt om i världen – men nu hade jag inte ens honom att ”gömma mig bakom”. Men du ligger steget före mig med tanke på att du har kört på roadtrip i USA! 🙂
Såå imponerad. Jag är också bortskämd med mannen som chaufför på våra resor. Tror faktiskt inte jag hade vågat. Är till och med lite feg att köra i större städer här hemma.
Jag känner precis samma som du ang städer hemma, det är knappt jag tar mig runt i Stockholm. Jag har dock blivit mycket bättre – så det finns hopp för dig också! 🙂
Så modigt att äntligen våga! Jag vågade aldrig köra bil på Teneriffa, kanske hade jag vågat prova försiktigt om jag bott där typ ett år till… 😉 Underbara bilder btw 🙂
Jag behövde typ 35 år på mig att våga, haha! Tack för bildberöm, kul att du tycker det.