I dag fyller jag 38 och för första gången sedan jag flyttade hemifrån kommer det inte att ligga ett handskrivet födelsedagskort från min mamma i brevlådan.
Alldeles nyligen var det ett år sedan vi samlade släkt och vänner i Sturkö kyrka till en minneshögtid för att säga hej då till min Far. När han tog sitt sista andetag i februari förra året kändes det som att någon la en stor, svart filt över hela min värld. En dryg vecka efter begravningsceremonin fyllde jag 37 år och ytterligare ett par veckor senare gjorde jag min sista arbetsdag som förbundsjurist för att istället påbörja ett nytt liv som min egen chef. Jag minns inte så mycket av den här tiden. Jag vet att jag var stolt och nöjd över att jag äntligen hade tagit steget att faktiskt kunna satsa på min dröm att starta eget, samtidigt försvann månaderna i någon slags sorgedimma.
När sommaren kom spenderade jag mycket tid med familjen och tog tillvara på varje stund jag kunde få tillsammans med mamma. Mitt i sorgeprocessen för min pappa visste jag att det var en tidsfråga innan hon också skulle försvinna bort. Under hösten pendlade jag mer eller mindre mellan hemmet i Nynäshamn och mammas hus på Sturkö för att vårda, vara, trösta och tröstas. Den 5 december, nio månader efter Fars minneshögtid, dog mamma. Det är tolv märkliga månader jag lämnar bakom mig för att ännu en gång påbörja ett nytt levnadsår. Jag kommer aldrig mer att vara den personen jag var innan mina föräldrar gick bort.
38 år och en längtan tillbaka till rötterna
När hela ens värld ställs på sin spets är det omöjligt att inte börja fundera över livet, döden och allt däremellan. Genom hela sorgeprocessen har jag haft med mig min barnatro på livet i ett större perspektiv. Jag har aldrig trott att livet slutar när en person dör, utan att döden på något sätt är början (eller fortsättningen!) på något annat. Den tron gör däremot inte saknaden mindre. Det går inte en dag utan att jag gråter en skvätt, om det så är av ett klipp på Facebook, en sång eller något mina barn säger. Jag är betydligt mer lättirriterad nu, men också mer mån om min egen familj. Jag har mindre fördragsamhet med dumheter hos andra och orkar inte träffa personer som tar energi istället för ger. Jag har blivit en eremit i lightversion och tycker inte alls det är lika kul med tillställningar och event som jag gjorde innan. Jag trivs mer hemma och har haft ett extremt behov av att bara vara med familjen.
Mitt i allt det här har det även väckts en ny längtan hos mig, en längtan tillbaka till rötterna. Jag har blivit mer intresserad av mitt eget arv och min släkthistoria. Jag vill lära mig mer om platsen jag kommer ifrån och landet jag är uppvuxen i. Jag läser historiebeskrivningar på löpande band och trivs verkligen med att resa runt och skriva om mina svenska pärlor. Jag tycker fortfarande att det är roligt med utlandsresor, men känner inte längre samma styng av avundsjuka som jag tidigare gjorde när jag såg vänner och bekanta resa till mina drömdestinationer.
Jag är också mer angelägen om att bygga något beständigt, något som varar – i motsats till backpackerlivets glada dagar då allt jag ägde fanns i min ryggsäck och livet inte var mer komplicerat än så. De tankarna har mynnat ut i konkreta planer om att bygga ett eget litet hus på familjens tomt på Sturkö. Jag vill ha en trygg bas och kan verkligen se det vackra i att min storfamilj har platser på jorden där vår släkt har vistats i generationer – både släktgården i skogen och ön ute i skärgården.
Så ja. Idag fyller jag år och min längtan tillbaka till rötterna är starkare än någonsin. Det känns fint på något sätt.
Mer läsning: Den sista resan: om cancer, saknad och magont
Omslagsfoto: Jennifer Sandström/Forever abroad. Är jag ensam om att ha en längtan tillbaka till rötterna, eller känner ni likadant?
30 comments
Väldigt fint inlägg, spännande att följa hur livet utvecklar sig och hur dina handlingar krokar i varandra som en lång kedja. <3
Tack Linda! Ja, att se tillbaka på hur allt som har hänt har lett till precis här och nu är en ganska svindlande tanke.
Vad fint du skriver.
GRATTIS på födelsedagen.
Kram Titti i Thailand för tillfället.
Tusen tack Titti! Underbart med Thailand, det här har nog varit den tråkigaste dagen vädermässigt så länge jag kan minnas… 🙁
Grattis på födelsedagen och tack för ett fint inlägg. Jag har ingen längtan tillbaka till mina rötter på samma sätt som du skriver. Att bygga ett litet hus i Brålanda finns inte på världskartan. 😉
Men. På senare år har jag mer aktivt börjat tänka mycket på mina hemmatrakter och intressera mig för historian, tänkt tillbaka mycket på tiden som barn och reflekterat över hur bra jag hade det (jag har det inte dåligt nu, tvärtom). Och hur jag ändå kan sakna det på ett sätt. Jag gjorde en roadtrip i Dalsland för fem år sedan och återupplevde platser jag inte sett sedan jag var liten och jag funderar på att göra om den någon gång framöver. Varför vet jag inte riktigt men det kanske inte är konstigare än att få stanna upp i allt och tänka tillbaka på det som varit. Få sig en ordentlig nostalgitripp. Återta den där fulsnygga dalsländska dialekten igen. Minnas platser och personer. För ränderna går nog aldrig ur. Vilket min tolkning av ditt inlägg är.
Tack och tack igen! Va, inte bo i Brålanda säger du? Måste nog dit och bilda min egen uppfattning om det stället, haha. Ja, har också tänkt mycket på barndomen av naturliga skäl. jag hade också en väldigt fin sådan. Tacksam för det.
Stort grattis! Vilket fint inlägg. Vilket år du haft alltså, blir helt matt bara jag läser om det <3
Känner igen mig delvis också i din längtan, fast längtar inte direkt till platsen jag är uppvuxen på utan mer till naturen och det lantliga lugnet den innebar. Men sedan kommer dagar då jag går leende fram på Götgatan med en cappuccino i handen och älskar att alla är lika på g som jag. Så ja. Svårt att välja kanske? Ser fram emot att följa dig i husbyggarplanerna!
Tack Sofia! Ja, ett sånt år önskar jag ingen.
Det fina med en längtan till naturen är att du kan få den där känslan ändå genom att ta pendeln eller bilen ut från stan, för att sedan åka tillbaka till din kaffe på Söder! 🙂 Bästa av båda världar.
GRATTIS finaste finaste Annika!
Jag skulle kunna skriva så långt, om hur jag känner igen mig i flera saker du beskriver – i större eller mer “light version”. Du skriver så starkt att jag alltid blir berörd. Och just nu ska jag försöka avskärma mig det. Men som sagt, det händer saker med en – både när man får några fler år på nacken, och inte minst när man får uppleva livsomvälvande saker. En specifik sak som alltid har varit det allra mest tydliga för mig när min bror dog i cancer.: jag VILLE INTE BLI ANNORLUNDA. Jag var alldeles för ung för att bli allvarlig bränd av livet. Jag ville skratta och “fjanta” lika sorglöst som mina högstadiekompisar. Fy så svårt det var, att vara så annorlunda. Jag lärde mig leva med att jag inte kunde sudda bort vissa saker i “mitt jag”.
Jag hoppas att vi kan ses nån gång för en fika i Stockholm. Vi båda älskar ju verkligen Swedish fika 🙂
Stor kram Annika, HIPP HIPP HURRA!
(Ps, du delar födelsedag med min make)
Tack Rosita. Ja, du tvingades genomgå något ingen ska behöva göra i den åldern – och jag förstår att det har format den du är idag.
Bra födelsedag att fylla år på – hälsa och gratta din man! Stora kramar från mig.
Grattis fina du. Till dina 38 år, kärleken till din familj och dina rötter. Vad händer med dina föräldrars hus, kommer något av er syskon att bo där? Kram, Linda
Tack Linda! Min bror kommer att ta över det huset. Det ursprungliga “gamla” huset står också kvar, det använder vi som samlingsplats för hela ligan + att det finns en massa sovplatser. Vi har ju hunnit bli ett gäng nu… Kram!
Vad vackert och vemodigt skrivet. Kram.
Tack för fina ord Inga! <3
Grattis Annika!
Och vilket otroligt berörande, tankeväckande och fint inlägg. Jag känner igen mig väldigt mycket. Jag jobbar på att hantera de överväldigande känslorna och försöka finna mig i nuet.
Kram
Tack Cissi! Nuet är bra. Stor kram
❤❤❤❤❤❤❤❤ kram Annika. Stor varm kram och Grattis på födelsedagen.
Jag både gråter och ler. Du skriver så bra!
Åh, vad glad jag blir. Tusen tack och varma kramar!
Jag kan relatera till allt du skriver. Vi förlorade pappa, mormor, morfar och min moster under loppet av två år och ja, hela ens liv förändras och med det ens tolerans för drama och “dumheter”. De senaste veckorna har även jag funderat på ett litet hus där mina rötter finns, Makedonien. Om det har med förlusten att göra eller att ens arv blir viktigare ju äldre vill blir har jag svårt att svara på.
Önskar dig ett riktigt fint kommande år och stort grattis igen.
Oj Daniela, vilka tuffa år – visste inte omfattningen av dina förluster (bara din pappa). Låter spännande med ett litet hus i Makedonien… som sagt, kan nog precis reagera till dina tankar och funderingar. <3 Stor kram och tack!
Gratulerar på födelsedagen!
Grattis på födelsedagen! Så fint du skriver, som alltid. Kan verkligen känna igen mig i det där med att längta hem till rötterna.
Tack snälla, vad glad jag blir. Mmm, det är en känsla som bara tycks bli starkare med åren – i alla fall i mitt fall.
Jag känner igen den där längtan så starkt. Har på olika sätt känt av den sedan mamma gick bort när jag var 21. Jag tror att det har gjort att jag alltid haft det där sökandet efter sammanhanget med mig, men det är först nu jag verkligen förstått hur viktigt det är.
Vad kul att du funderar på en stuga där. Förutom att det ser fantastiskt ut så ger det en fin grund att ta sig an framtiden från. Jag känner inte att jag lever i det förflutna här, där alla mina finaste minnen med mina viktiga personer skapades, tvärtom så har jag dem närmare och det gör mig grundad för att ta mig an äventyr och utveckling.
Stort grattis i efterskott och varma kramar!
Tack Katta, för som vanligt kloka ord och insikter. Kramar
Först vill jag säga grattis.Sedan vill jag gratta dig för den starka person du är,rolig,äventyrare och globertrotter.Carpe diem.Njut och ta vara på dagen för det är här och nu som gäller och tack vara ens motgångar gör en starkare.Fortsätt med din posetiva tänkesätt och som michael j fox sade “family is nothing important,ITS EVERYTHING.
Muchas gracias Anna May. Tack för dina fina ord.