Hur det känns att komma hem (på riktigt)

Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan sedan vi landade på Arlanda för snart två veckor sedan, efter tre månaders strandliv: – ”Hur känns det att vara hemma?” Min poddkollega Lisa nöjde sig inte med standardfrågan, utan la till ”på riktigt” i slutet av meningen.

Hur det känns att komma hem (på riktigt).

Så, hur lyder då det riktiga svaret? Det beror nog lite på vilken dag ni frågar, jag har förmodligen gått igenom alla stadier i känsloregistret sedan jag kom hem igen. Från total pepp och tacksamhet över att öppna ytterdörren till vårt radhus, till uppgivenhet över alla prylar som dräller överallt.

Från eufori framför lösgodishyllan på ICA Maxi, till saknad efter purfärsk melon på frukostbordet.

Från glädjen att höra Nellys lyckorop över sitt rum, till uppgivna suckar över samma dotters krupphosta, rinnande näsa, för liten vinteroverall och kliande eksem.

Från Myanmars ”zen-bubbla” till irritation och funderingar över sådant jag ändå inte kan råda över.

Låter det som att jag är uppgiven? Jodå, lite mellan varven. Men absolut inte hela tiden. Det finns så mycket jag är tacksam över och har längtat efter. Telefonsamtal, promenader, träningsdejter och födelsedagskalas med personer jag håller av. Värme och kärlek från nära och kära, vilken gör lika gott som solen i Thailand. Vardagsglädjor i form av IKEA-besök (ja, faktiskt!), påskliljor på bordet och en planerad middag hos moster. Trafik där jag känner mig bekväm att köra, löprundor längs Strandvägen och roliga planer framöver (jag körde en klassiker och bokade en ny resa kort inpå hemkomsten).

Jag älskar livet i Thailand, det gör jag verkligen. Men jag älskar också mitt liv här hemma i Sverige. Det ena behöver inte utesluta det andra, och jag tackar min lyckliga stjärna över att jag kan få ha båda.

Här kan ni läsa fler inlägg om Koh Lanta och här specifikt om vår Thaimout 2019.