Close

RESFREDAG

Reseblogg världen över!

Te Araroa – 3000 km genom Nya Zeeland

Te Araroa – 3000 km genom Nya Zeeland

Te Araroa. En 3000 kilometers vandring från Nya Zeelands spets Cape Reinga på norra ön hela vägen ner till Bluff på södra ön. Helena Olmås är på väg att uppfylla en av sitt livs drömmar. I oktober packar hon väskan och flyger till andra sidan jordklotet för att hajka sig igenom Nya Zeeland. Men drömmen tar inte slut där. Resan har också ett syfte att i slutändan rädda liv. Målet är att samla in totalt 150 000 kronor till Cancerfonden, närmare bestämt 50 kronor per kilometer Helena trampar sig fram.

helena

Första gången jag träffade Helena var för några år sedan i samband med att vi sprang Tjejmilen till förmån för Plan Sverige. Jag började följa hennes blogg och förstod snart att vi inte bara hade intresset för träning gemensamt. Helena verkar också dela min vision om att drömmar är till för att uppfyllas, i detta fall drömmar om äventyr och att få se mer av vår fantastiska värld. 2010 gav hon sig iväg på El Camino de Santiago de Compostela, där hon gick 80 mil på den omtalade vandringsleden. Några år senare var det dags för nästa äventyr, nu genom att bestiga Mount Kilimanjaro där Helena firade sin trettiofemårsdag (bilden ovan).

Från oktober och framåt väntar drygt fem månader på andra sidan jordklotet, där Helena alltså ska vandra genom hela Nya Zeeland – till fots. Jag hörde av mig till Helena för att få reda på mer om resan och hon ställde gärna upp på en intervju:

1.) Du skriver på bloggen att det hela började med ”El Camino de Santiago de Compostela” år 2010. Vilken var bakgrunden till den resan?

 – Paulo Coelho är en av mina favoritförfattare, och det var för många år sen när jag läste hans första bok ”Pilgrimsresan” som tanken om att vandra pilgrimsleden kom upp. Känslan av frihet över att vandra längs den 80 mil långa leden som Paulo beskrev i sin bok gjorde någonting med mig, och sedan jag läste boken har jag inte riktigt kunnat släppa tanken. När jag ett par år senare läste Agneta Sjödins bok ”En kvinnas resa” om hennes vandring längs samma led blev nyfikenheten ännu större. Dock var det fortfarande bara en tanke, och jag trodde faktiskt där och då att det skulle förbli så.
Sommaren 2009 började jag på min nuvarande arbetsplats (gymmet Master Training i Stockholm) och kort därefter träffade jag en kund (som numera är en nära vän) som på våren samma år hade gått hela leden. ”Kan han kan jag” tänkte jag, och efter en alldeles för hektisk arbetsvinter och med tanken groende i huvudet bestämde jag mig för att bara göra det. På mindre än en månad hade jag tagit semester, fått in personal för att täcka upp mig, fixat vandringsutrustning – det var ju min första vandring någonsin – och satt mig på ett plan mot Paris för vidare transport med tåg och buss till Saint Jean Pied de Port i sydvästra Frankrike, där leden startar. 20 dagar senare hade jag gått mina 800 kilometer och det är det absolut bästa och värsta jag har gjort i hela mitt liv. Hittills.

2.) Det finns tusentals vandringsleder i världen, hur och var dök första tanken upp om att fullgöra just Te Araroa?

– Jag har drömt om att se Nya Zeeland i hela mitt liv. När jag hade kommit hem från Spanien i april 2010 såg jag en notis i en resetidning om att volontärer under 17 års tid hade arbetat med att märka ut en 300 mil lång vandringsled genom hela Nya Zeeland, och att den skulle stå klar under 2011. Jag kommer väldigt väl ihåg den pirrande känslan i magen när jag läste det och min första tanke var ”WOW!” och där och då kände jag att det vore smått overkligt att ta sig till fots genom det land jag hade drömt om i större delen av mitt liv. Jag fick ståpäls på armarna och jag antar att jag redan hade glömt smärtan i fötter, ben och psyke som vandringen i Spanien innebar…

3.) Planerar du att gå varje dag under fem månader, eller kommer du att stanna och utforska byar/samhällen/städer längs vägen?

– Min plan är inte att gå varje dag, men jag vet precis hur jag kände i Spanien. Det finns något driv i kroppen som säger ”framåt” när man gör en vandring från A till B, iallafall har det varit så för mig. 300 mil är dock en aning längre än Spaniens 80 och såklart en mycket större påfrestning på kroppen, så den här gången kommer jag att bli mer eller mindre tvungen att ta vilodagar. Dessutom vore det näst intill idiotiskt att inte stanna till ibland när jag befinner mig i det land på jorden som av många anses vara världens vackraste, inte minst med tanke på att jag kommer att kunna ta mig till platser dit det är omöjligt att ta sig på annat sätt än till fots eller genom att flyga helikopter. Den tanken kittlar otroligt mycket och jag ska verkligen göra mitt bästa för att ta mig tid att stanna till och njuta av lugnet och vilan då och då. Jag har pratat med ganska många som har gått leden innan mig, och de flesta rekommenderar att ta ungefär en dags vila i veckan utan någon vandring alls. Däremot har jag inga planer på att ”turista” och jaga sevärdheter i de städer jag passerar, den här resan handlar om något helt annat.

4.) Vad har du för ungefärlig budget för resan?

– Förutom flygbiljetten och utrustningen, som såklart kostar helt olika beroende på vad man väljer, kommer jag att ha ungefär 10 000 kronor i månaden att leva på. Det är förmodligen lite i överkant med tanke på de få utgifter jag kommer att ha när jag väl är på plats, men jag vill verkligen slippa stressen över att inte ha några pengar. Dessutom vill jag kunna unna mig att eventuellt vila ut på ett hotellrum i någon av städerna jag passerar, eller att få äta någon mat jag har längtat efter. För att få visum att stanna mer än 3 månader på Nya Zeeland måste man dessutom kunna bevisa att man har 1000 NZD (ca 6000 kronor) per månad som man planerar att stanna i landet.

5.) Vad ser du mest fram emot under ditt kommande äventyr?

– Oj, vilken svår fråga! Spontant skulle jag säga friheten. Känslan av att ha allt man behöver i livet i sin ryggsäck och inte ha några andra bekymmer än att sätta den ena foten framför den andra och hitta mat och vatten för dagen, den känslan är helt fantastisk. Jag önskar att fler tar chansen att få uppleva den känslan någon gång i livet. Den ställer verkligen livet på sin spets, och man omvärderar sina behov och ”måsten” både en och två gånger. Det är inte mycket vi har här hemma som vi verkligen behöver för att leva, och friheten i att kunna leva utan alla bekvämligheter är mer befriande än man kan tro. Jag har många gånger tänkt tillbaka på mina dagar längs El Camino i olika situationer i vardagen. T.ex. när jag är hungrig och lite smågrinig, då kan jag tänka att ”nej Helena, du är inte hungrig. Hungrig var du den där dagen när du gick över Pyrenéerna och missbedömde avståndet. Då orkade du gå 2 mil uppför utan mat så bit ihop nu”.
Vidare ser jag såklart fram emot att äntligen få se Nya Zeelands storslagna natur, att få träffa en massa människor från världens alla hörn och samtidigt att få en massa tid för mig själv. Att kunna umgås med sig själv i tystnad är en styrka som många i dagens samhälle tyvärr undervärderar. Det ska bli väldigt skönt att tvingas vara utan mobiltäckning då och då.

6.) Finns det något du är orolig över?

– Jag har en otrolig respekt för naturen och dess krafter, och visst känner jag en viss oro för plötsliga väderomslag och oväder som kan överraska mig på platser där det kan vara rent livsfarligt. Jag litar dock på mitt omdöme och min respekt, och jag kommer aldrig att ta några onödiga risker eller chansa på att ta mig över berg eller dyl. om det finns minsta tendens till oväder. Såklart är jag också orolig för att gå vilse, det vore en lite för onödigt stor utmaning i det hela.
Mörker är dock något jag har varit rädd för sedan jag var liten, och det känner jag en lite större oro för. Längs pilgrimsleden i Spanien körde jag lite hemmasnickrad mörkerterapi genom att tvinga mig själv att gå en timme innan soluppgången varje morgon, och jag vande mig faktiskt med mörkret efter bara några dagar. Jag hoppas att det ska bli likadant på Nya Zeeland, och att jag inte fortfarande är mörkrädd natt nummer 100 när jag ligger i mitt tält..

7.) Om du hade fått göra den här resan med vem som helst i hela världen, vem hade du tagit med dig och varför?

– Ska jag vara helt ärlig så vill jag faktiskt göra just den här resan bara med mig själv. Det låter egoistiskt och det är det också. En stor del av behållningen i min vandring är just att få göra den på egen hand och även om jag vet att jag kommer att längta ihjäl mig efter mina nära och kära längs vägen så vill jag faktiskt inte ha dem fysiskt med mig i 300 mil. Den här resan är min och jag ska göra den ensam, och jag hoppas att de jag bryr mig om här hemma är med mig i tanken.

8.) Har du fler resmål på din bucketlist som du drömmer om, och i så fall vilket/vilka?

– O ja, min reseönskelista är lång! Jag har besökt 36 länder och redan bockat av min kanske största barndomsdröm Galapagosöarna, men jag har många platser kvar som jag vill besöka. Jag vill gärna se Madagaskar och dess djurliv. Jag vill vandra på Island. Köra hela Route 66 och Highway 1. Åka tillbaka till Afrika och hitta leoparden jag inte fick se i Tanzania i höstas. Jag vill se Alaska. Costa Ricas djungler. Vingårdarna och naturen i Sydafrika. Åka tillbaka till British Columbia, Canada och se den storslagna naturen. Och isbjörnarna…jag vill se isbjörnarna. Det bubblar i hela mig när jag tänker på hur många fantastiska platser jag har kvar att uppleva!

9.) Du kommer att inspirera många reseälskare där ute genom det här äventyret, inte minst mig. Men, vem ger dig inspiration?

– Jag har många olika inspiratörer inom olika områden i livet, men om vi specifikt ska prata äventyr i allmänhet och kanske vandring i synnerhet, så är April Sylva en stor inspiration. Hon är en otroligt stark och modig kvinna som jag beundrar. Hon har ensam vandrat hela Pacific Crest Trail, totalt 4265 kilometer, och skrev tidigare i år ett inlägg om att vandra ensam som kvinna som verkligen är läsvärt. Jag inspireras hela tiden av människor som vågar ge sig ut på till synes smått omöjliga äventyr, stora som små. Nästan allt är möjligt här i livet, det gäller bara att våga kasta sig ut!

10.) Vilket är ditt bästa tips för att låta drömmarna bli verklighet?

– För det första, man måste våga drömma. De allra flesta vågar inte ens drömma på riktigt utan att redan i tanken sätta gränser, och utan en dröm kommer man verkligen ingenstans. Dröm mycket och dröm stort – jag tror på attraktionslagen och att ju mer du drömmer, desto större chans är det att drömmarna slår in. Våga tro på det till synes omöjliga och gör det till verklighet i tanken.
När du har sett dig själv nå din dröm i tanken är nästa steg är att skriva ner vad som praktiskt krävs för att genomföra det du drömmer om. I mitt fall var nummer ett att ta reda på om jag skulle ha en ekonomisk möjlighet att åka, och när jag väl hade vänt och vridit på varenda utgift och gjort mig av med onödiga kostnader (det finns massor!) och fick klart för mig att jag faktiskt hade råd var steg två att prata med min arbetsgivare för att höra om jag kunde få tjänstledigt i fem månader. När jag fick grönt ljus där var det bara att ta reda på så mycket som möjligt om mitt kommande äventyr och börja planera på riktigt. Det som för fem år sedan var ett ”WOW” i mitt huvud är nu på väg att bli verklighet, och det är till stor del för att jag är den största drömmaren jag känner. Walt Disney sa en gång ”If you can dream it, you can do it”, och jag vet att det är sant.

Helenas insamling till Cancerfonden:

– Jag skulle också vilja passa på att lyfta fram min insamling till Cancerfonden som jag genomför fr.o.m. nu och under hela min vandring. Min farmor dog i skelettcancer när jag var liten, min kusin har överlevt leukemi, för ett par år sedan opererades både jag och min mamma för cellförändringar och förra året blev min moster klar med sin svåra cellgifts – och strålningsbehandling mot bröstcancer. Sjukdomen verkar sprida sig som en löpeld och jag har många runt mig som har haft eller just nu kämpar mot cancern och varje krona till forskningen är guld värd!

Mitt mål är att samla in 50 kronor per kilometer under min vandring, och det skulle i slutändan innebära att jag tillsammans med alla generösa givare kan skänka 150 000 kronor till den livsnödvändiga forskningen. Den tanken gör min resa ännu mer värdefull och kanske t.o.m. kan rädda liv. Skänk gärna en femtiolapp genom att skicka ett sms med texten BESEGRA 21687 till nummer 72988, eller besök min insamlingssida för att skänka ett annat belopp: https://www.cancerfonden.se/insamlingar/nya-zeeland-till-fots.

Jag önskar Helena stort lycka till med resan och jag hoppas att ni läsare kan tänka er att bidra med en slant till insamlingen. Vill ni, liksom jag, följa hennes äventyr genom Nya Zeeland kan ni göra det på bloggen New Zealand by Helena. Är ni intresserade av att läsa mer om Te Araroa finns utförlig information på Te Araroas officiella hemsida. Foto: Helena Olmås

6 comments

  1. Vilken inspirerande artikel 🙂 Riktigt bra, ha en fin dag, kram L

    1. Hon är verkligen en inspirationskälla, Helena. Kul att du uppskattar artikeln!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close