Close

RESFREDAG

Reseblogg världen över!

Mina värsta reseminnen

Mina värsta reseminnen

Många av mina absolut finaste minnen och upplevelser genom livet har jag upplevt på resande fot. Men, det finns också händelser och upplevelser jag helst hade varit utan.

Här är mina fem värsta reseminnen. (Ni får ursäkta bildkvalitén, flera av upplevelserna ligger långt bak i tiden då en egen systemkamera fortfarande var en dröm.)

1. Antastad på en buss i Marocko

marocko

Ett av mina värsta reseminnen kommer från en specifik händelse i Marocko. Som tjugoåring åkte jag och min tjejkompis på en veckas efterlängtad chartersemester till den afrikanska kontinenten. Många av ställena vi besökte var, precis som jag hade föreställt mig, som tagna ur ”Tusen och en natt”. Landet har mycket att erbjuda (se bl.a. Sofias/Fantasiresors vackra skildringar av landet här), men… Efter min vecka där skulle jag aldrig rekommendera ett sällskap på två unga tjejer från Sverige att åka dit ensamma.

Redan från första stund känner jag att kvinnosynen är betydligt annorlunda från den jag är van vid hemma i Sverige. Jag och min kompis blir kallade ”Fatima” och ”Aisha” och det visslas och ropas efter oss vart vi än går. Det är till en början ganska smickrande, men efter ett tag börjar det kännas jobbigt att aldrig få vara i fred.

En dag har vi planerat att åka från Agadir till Marrakech med en lokalbuss. Bussen är full av högljudda män, och vi sätter oss försynt på ett säte ganska långt fram. Då och då stiger det på en slöjbeklädd kvinna, men de skulle aldrig drömma om att sätta sig fram, utan förpassas till en plats långt bak i bussen. När vi har åkt ett tag känner jag plötsligt en hand på mitt lår. Jag tar bestämt bort den, men lika snabbt är den tillbaka – mer aggressivt den här gången. Jag säger åt mannen på skarpen att låta bli, men han, och männen som står bredvid, bara skrattar. Stämningen blir allt mer hotfull, och tafsandet fortsätter. Det är så tydligt att jag är ett objekt, en sak att ta på. Plötsligt hör jag en manlig röst skrika högt:

– DO NOT TOUCH MY SISTER!

Som i ett trollslag slutar både skrattandet och tafsandet, och jag vänder mig tacksamt om för att kolla varifrån den räddande rösten kommer. Det visar sig att ett danskt par i 35-års åldern sitter längre bak i bussen och vi tar oss genast dit för att komma under den danske mannens beskydd. Ingen verkar intresserad av att mucka med en dansk man som påstår att jag är hans syster. Heder, ni vet. Resten av dagen håller vi oss tätt intill detta danska par – och vi får uppleva en fin dag tillsammans i Marrakech.

Jag är fortfarande djupt tacksam över att min räddande dansk råkade sitta på bussen, för jag vet i ärlighetens namn inte vad som hade hänt annars. Om jag, mot förmodan, skulle åka till Marocko igen skulle jag bara göra det i sällskap av min man. (Om ens då.)

2. Uppskuret tält i Costa Rica

costa rica

När jag var 23 år begav jag mig ensam ut i världen på en efterlängtad resa jorden runt. Mitt första stopp var Costa Rica, där jag spenderade 6 veckor tillsammans med en kompis som visade mig de mest fantastiska platser. Costa Rica är ett land som har allt samlat på en liten yta, paradislika stränder, fuktig regnskog och pulserande storstäder.

Min kompis är en äventyrerska av högsta rang och drar med mig på diverse upptåg. Ett av dem är en hajk längs några av de vackraste stränder jag har sett. Vi släpar på stora ryggsäckar, mat och tält – och jag känner mig som klippt och skuren från en Robinson Crusoe-scen. Vi slår upp tältet i närheten av stranden och börjar varje dag med ett morgondopp. En morgon när vi kommer tillbaka är tältet uppskuret på båda sidor, förmodligen med en kniv. Våra grejer ligger huller om buller och någon har uppenbarligen rotat igenom alla våra tillhörigheter under den korta stund vi har varit borta.

Värdesakerna har vi som tur var tagit med oss ner till stranden. Ingen större skada skedd med andra ord, men jag tänker fortfarande på vad som hade hänt om de hade skurit upp tältet på natten i stället. Hu! 

3. Forsränning med knockout på Nya Zeeland

Forsränning Nya Zeeland

Ett par månader senare, på samma resa, landar jag i det land där extremsporter är vardagsmat. Efter ett lyckat tandemhopp med fallskärm får jag mersmak och bestämmer mig för att testa det här med forsränning.

Vi får en noggrann genomgång (och som bonus mycket märkliga geopardprintade fleecetröjor att ha på oss), och beger oss ut i det virvlande och för mig skräckinjagande vattnet. Vid något tillfälle missar jag en uppmaning att ducka, vilket gör att en trädgren träffar mig med full kraft i pannan. Jag håller mig nätt och jämnt kvar i båten med blotta förskräckelsen, samt en rejäl bula som ger mig en dunkande huvudvärk några dagar efteråt.

4. Hjärnskakning i Thailand

Medicin i Thailand

På tal om bulor kan inget slå den knockout jag råkade ut för i Thailand under vår Longstay. Jag hade under en längre tid haft ont i magen, hade knappt någon matlust och var helt enkelt betydligt svagare än i vanliga fall.

Helt plötsligt hör jag min dotter Julia, då 1,5 år, göra några konstiga ljud i köket där hon tydligen har hittat några klistermärken. Jag upplever det som att hon inte får någon luft och får för mig att hon har svalt ett klistermärke och håller på att kvävas. Jag skriker och minns att jag tänker ”Jaha, nu dör hon!” Sedan blir allt svart.

Min man är på övervåningen och hör mitt skrik följt av ett skarpt ”pang”-ljud. Det är ljudet av mitt bakhuvud som träffar stengolvet i köket. Han hittar mig avsvimmad i en onaturlig ställning täckt av spyor och blod. Ingen vacker syn, tydligen. Lilla Julia gråter, men har landat på mitt bröst och klarat sig oskadd. När jag vaknar är jag helt borta och vet knappt vad jag heter. Spyorna är inte mina egna, utan Julias, som inte alls har hållit på att kvävas utan bara drabbats av vanlig magsjuka. 

Jag får en rejäl bula (jag kan fortfarande känns resterna av den på hjässan) och den thailändska läkaren ordinerar vila och medicin i form av ”vitaminer”. De där vitaminerna, som jag hämtar ut på apoteket, är onekligen ganska lika min självordinerade medicin i form av m&m:s. Jag tvivlar än i dag starkt på om de röda pillren var något annat än sockerpiller. Men, eventuell placeboeffekt ska inte underskattas, för efter ett par veckor av nedstämdhet, virrighet och huvudvärk är jag snart mig själv igen.

5. Lurigt inbrott (?) i Costa Rica

vandrarhem

Under ovan nämnda resa till Costa Rica blev jag av med min mp3-spelare och lite cash under ett ”inbrott” på det vandrarhem jag bodde på. Det märkliga i historien är att dörren till rummet inte var uppbruten, vilket tyder på att det var ett insiderbrott. Denna teori vill inte alls den nervösa receptionisten kännas vid. Hm, jag undrar varför… (Bilden är tagen vid en annan vandrarhemsdörr, under backpacker-veckan på Nya Zeeland.)


Ett annat minne jag tänker tillbaka på med is i magen är den tsunamivarning vi upplevde i Thailand strax innan vi åkte hem. Trots listan ovan är jag tacksam över att jag inte har råkat ut för värre grejer med tanke på hur många resor jag faktiskt har gjort. Nu blir jag nyfiken på att höra era historier, vilka är era värsta reseminnen?

 

24 comments

  1. Oj, vilka många otroliga upplevelser! Jag har några liknande (min buss var på Sumatra, Indonesien) men däremot fysiskt klarat mig.
    ”Roligt” inlägg – jag får kopiera och köra mina inlägg framöver!

    1. Oj, har du varit med om en liknade buss-situation? Usch. Jag ser fram emot att läsa dina historier framöver.

  2. Vilka historier!! Jag har nog inte haft liknande resor på samma sätt då jag sedan 2008 bott utomlands, men har problem med migrän som ställer till det lite då och då med resor. Bodde i australien i 6 år, träffade min partner där och vi flyttade till England i höstas. Så mitt värsta reseminne är ganska personligt, vill därför först säga att allt är bra med både mig och min partner, vi tror på att ”things happen for a reason” och att det som hände inte var menat ”just nu” helt enkelt. Lång historia kort, jag åkte från Australien ca 6 veckor innan min partner eftersom han hade några veckor kvar på dåvarande jobb. Efter att ha landat i England kände jag mig lite konstig och kommer efter ett litet tag fram till att jag blivit gravid. Detta var oplanerad graviditet men jag och min partner kände oss ok med situationen – dock var det jobbigt att vara ifrån varandra just då liksom. Veckorna gick, nytt land och jag kunde inte ens se en doktor för att jag måste registrera mig i systemet först, vilket var frustrerande. Men i vilket fall som helt helst så kom dagen då min partner landade på Heathrow, jag var då i v. 7, men mådde väldigt dåligt. Strax efter hans plan ändrats till ”landat” fick jag springa till en toalett på flygplatsen, och ja ni kan ju gissa vad som höll på att hända.. Jag fick missfall, mitt på flygplatsen. Sjukvårdare kom från alla håll, security fick hämta min partner och rusa honom igenom customs, när han väl var ute fanns det ingen ambulans till mig så vi fick ta taxi till närmsta akutmottagning. Många timmar senare var allting bättre, och hela grejen var overklig liksom. Mådde konstigt i flera dagar, och givetvis hade vi en weekend i sverige bokad en dag senare, till min födelsedag.. Det var en jobbig flytt från Australien, en jobbig födelsedagsfest, men vi mår bra idag. Ibland händer det saker man inte kan styra över, naturens gång liksom, och det kommer komma en bättre tidpunkt när allt kommer klaffa 🙂 Det finns alltid saker att lära sig i alla situationer, och man är lyckligt lottade ändå (in the big picture) som kan ut och resa och leva som man vill 🙂 Happy travelling 🙂

    1. Vad skönt att klargjorde från början att allt är bra med både dig och din partner… Vilken omtumlande upplevelse Elly! Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit. Tack för att du delade med dig. Happy travelling själv (kikade just in på din blogg, och wow vilket resår du har framför dig!)

      1. Ja jag kände att det var viktigt att först nämna att vi mår bra idag! 🙂 Det var verkligen en underlig tid, känns nästan overkligt. Tack igen för ditt stöd, och som jag skrev på din kommentar i min blogg, det känns ibland skönt att kunna öppna upp sig lite om saker. Och tack för dina reseberättelser också, du har en väldigt rolig blogg! Jo det verkar bli endel resor i år haha, av en ren slump – men klagar inte! Om man gillar att resa kan jag rekommendera att studera till geolog hihi.

        1. Tack Elly! Hm, det var geolog jag skulle ha blivit alltså? Ja, det var inte jurist inriktad på svensk rätt i alla fall, det är ett som är säkert. Jag har varit utomlands en enda gång med jobbet, då på möte med kommissionen i Bryssel…

  3. Även om jag ju hört de här historierna så blev jag alldeles kall i magen med så mycket elände på en gång… Och arg! Mina värsta reseminnen är inte alls lika dramatiska. Det har ofta varit att vi nästan har missat flyg (jag skrev in fel tid i Filofaxen när vi skulle till Italien, vi kom mitt i en kaosartad avstängning inför ett cykellopp då vi skulle till LAX tidigt på morgonen och inte en polis vi träffade hade någon aning om hur vi skulle åka för att ta oss dit, Klaus körde fel när vi skulle åka ut till Utö och höll på att köra ihjäl oss för att vi skulle hinna ta färjan osv…). Vi hade beställt hyrbil och en bilstol till Sara som var fyra månader då vi åkte till Rom och Florens, men bilen var skruttig och ingen bilstol fanns att uppbåda när vi kom fram. ”In Italy mother hold baby!!!” Eh… Och den som har varit i Italien vet ju hur man kör där och att det inte känns okej att sitta med sitt lilla barn i knät! Ett och annat migränanfall har förpestat flera av mina resor. Att komma till LA som 18-åring och vara med om att taxichaffisen kör in till trottoaren och säga ”det är bara lite skottlossning, vi stannar här tills det lugnar ner sig” var läskigt. Då vi bodde i Philadelphia blev vi rekommenderade att hålla oss ifrån North Philly. Eftersom vi bara hyrde bil enstaka gånger hamnade vi där ändå när vi tog en fel avfart en gång. Vi låste omgående bildörrarna och bad om att få överleva då vi såg bränder, drug deals och galningar på vägen. Som en filminspelning, men på riktigt! Sedan var det fruktansvärda luftgropar i ett oväder en gång då jag trodde att vår sista stund var kommen. Jag åkte själv med Gustav och Elina och hann tänka ”Klaus är så ung än, han får skaffa en ny familj”. Som sagt. Ingenting ens i närheten av dina historier tack och lov!

    1. Just det, Klaus turbokörningar! 🙂 Jag missade faktiskt flyget i Paris en gång. Vi var ändå där en timme innan flyget skulle gå, och stod i kön när de drog banden precis framför oss. Det verkade vara en ren principsak, det fanns NOLL flexibilitet. Suck.

      Eh, North Philly kan jag nog klara mig utan. Tack för att du delade.

  4. Vilket bra inlägg! Intressant att läsa om! Resor innehåller ju inte bara fantastiska upplevelser, utan också en hel del motigheter och jobbiga saker! Så länge inget resulterar i något riktigt allvarligt får man ju ta det som upplevelser som ger erfarenheter inför framtiden. Inte kul just då, men en erfarenhet rikare. Det du skriver om Marocko kan jag tänka mig, svårt att resa som kvinna i såna länder. När vi var i Egypten fick vi ta med oss två tjejer runt i stan, eftersom det inte funkade att de gick själva utan en man… Det värsta vi varit med om var i Kenya när det utbröt våldsamheter under valet och 1000 människor dödades och en miljon drevs på flykt. Vi befann oss på fel ställe och fastnade på ett pensionat en vecka medan maten sinade. Sedan flydde vi under ganska dramatiska former till Tanzania. Sedan är det ju olika små olägenheter, som att man blivit sjuk och sånt.

    1. Men hjälp Freedomtravel, vilken galen grej att vara i Kenya mitt under våldsamheterna. Tur att ni klarade er utan några skador. Ja, jag tycker själv det är intressant att läsa om lite dramatik också, inte bara inlägg där allt är rosaskimrande och perfekt. Kram!

  5. Jag råkade ut för en blottare när jag bodde i Italien. Skulle byta tågspår och behövde gå under marken för att hamna rätt. Där står en man iförd en kappa och när jag passerar öppnar han sin kappa och är spritt språngande naken under. Inget farligt men ack så otrevligt.

    1. Blottare alltså, jag har aldrig fattat grejen. Hur tänker de liksom? Jag har också råkat ut för blottare några gånger, här i Sverige. Och på samma tema hamnade jag mittemot en man på tunnelbanan som satt med en tidning framför sig och… tja, tillfredsställde sig själv. Den synen hade jag gärna varit utan…

  6. Nei, huff her var det noen ille reiseopplevelser! Sånn er det kanskje når man reiser en hel del. Men enn så lenge har det altså ikke stoppet min reiselyst – og heller ikke din, ser jeg 🙂

    1. Nej, det krävs mer än så för att jag ska sluta resa… 🙂

  7. Oj, vilka upplevelser! Jag är faktiskt glad över att mina värsta reseminnen inte är så hemska ändå. Förutom en blottare då, det är inte alls kul att råka ut för en sån. Men då är det nog det värsta jag varit med om, om jag nu inte har förträngt en massa saker, haha.

    1. Nåja, en blottare kan vara nog en så obehaglig upplevelse… Jag har faktiskt råkat ut för flera stycken här i Stockholm. Verkligen en märklig företeelse.

    2. Blottare är inget vidare kul det heller Helena.

      1. ô, vous aussi, vous avez vu la lumièreJe pérégrine sur le chemin de Damas, j’attends la foudre, j’attends l&ranuo;éclsirQuaqd viendront-ils, ce n’est pas clairPaul, qui a perdu la vue, comment es-tu devenu visionnaire ?

  8. Jag tänker sällan på att det liksom inte är lika säkert att resa som ensam tjej ute i världen som i Europa. Lite skrämmande att tänka på hur kvinnor som bor i de länderna har det till vardags 🙁 Kvinnohistoria och synen på kvinnor i ett internationellt perspektiv är väldigt intressant men att tvingas till närkontakt med de mindre charmerande inslagen av det är väldigt mycket mindre intressant.
    Hälsningar Linnea i Bayern

    1. Ja du Linnea, man får onekligen nya perspektiv på världen när man reser. Några upplevelser hade jag gärna varit utan, samtidigt är det som du skriver nyttigt att i bland få sig en tankeställare på hur bra jag har det som kvinna här i Sverige.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close