Ja, alltså vem – eller vad – är egentligen en resebloggare utan sina resor? Det är en rimlig fråga som jag har ställt mig själv både en, två och tre gånger under de senaste månaderna.
Tio år som bloggare och allt vad det innebär.
Jag publicerade mitt livs första blogginlägg den 30 januari 2011 – redan då under kategorin ”resor”. Jag och Tobias hade bestämt oss för att spendera ett halvår i Thailand under hösten 2011, och bloggen blev en naturlig kanal för att dela både text och bilder med nära och kära:
2011, det är då det händer – det där jag tänkt på så länge. I ”det där” ingår att blogga. Jag har skrivit dagbok typ varje dag sedan jag var 15. Tänkte det är dags att blogga lite nu, och dela med mig lite till omvärlden av alla tankar och funderingar. Med en stor familj utspridd både här och där är bloggandet ett utmärkt sätt att låta familjen, och vänner också för den delen, hänga med i mitt liv. Så – välkommen hit, här får ni en glimt av mitt liv!
– aniika.se, 30 januari 2011.
Sedan blev jag uppenbarligen fast i bloggträsket, och har så förblivit i ganska exakt tio år. Precis som med allt annat har det funnits toppar och dalar längs vägen, men det är ytterst sällan jag har känt att jag vill sluta blogga helt och hållet. Det har tvärtom känts som att bloggen har varit en livlina, en mötesplats som jag har skapat, ett andningshål, min hobby och så småningom – galet nog – också en del av mitt yrkesliv.
Den senaste månaden har dock lusten för att blogga blivit mindre för varje dag (Instagram ska vi inte tala om). Trots pandeminårets framfart har jag känt glädje för bloggen och bloggandet nästan hela vägen, även om inläggen inte längre kommit lika ofta på grund av annat jobb. Nu under januari har jag däremot börjat ifrågasätta hela bloggens existens, trots att den stundtals rullar på bättre än någonsin rent siffermässigt. Anar jag en tioårskris? En coronakris? En allmän livskris – för vad är egentligen en resebloggare utan sina resor? Kommer jag, när vi väl får börja röra oss fritt igen, vilja dokumentera resorna – eller är det dags att jag behåller mina upplevelser för mig själv? Är det verkligen inspirerande att hosta upp en massa topplistor och SEO-maxade inlägg, eller har min lust för bloggandet försvunnit i takt med prestationsångest över snygga bilder och välskrivna texter?
Mindre fokus på barnen.
Och så har vi barnen, såklart. De som blir äldre för varje dag, och därmed får mindre och mindre plats här på bloggen. Vi kommer att fortsätta resa tillsammans, jag och barnen, och jag kommer förmodligen också att skriva och dela med mig av våra resor på ett eller annat sätt. Min tidigare önskan om att inspirera andra att våga resa med småbarn känns dock inte längre lika högaktuell, av den enkla anledningen att jag snart inte har några småbarn längre. Snart, men inte riktigt än – tack och lov. Jag är så klar med småbarnsåren, men har samtidigt så sjukt blandade känslor över att de snart är över…
Ett hårdare klimat!
Plötsligt var den där, med full kraft. Flygskammen. Den som följdes av allt möjligt skammande och pekpinnar till höger och vänster. Nyttigt på flera sätt, destruktivt på så många andra. Debattklimatet har aldrig varit hårdare, och dreven går snabbare och snabbare. Det går inte att vara helt perfekt så vitt jag vet, och liknelsen om att kasta första stenen känns väl mer aktuell än någonsin? Att blogga i en sådan miljö är helt enkelt inte särskilt inspirerande. Inte alls faktiskt.
Att hitta tillbaka till kärnan.
Efter tio år som bloggare kommer jag på mig själv att längta tillbaka till ruta ett, och ta en rejäl funderare på anledningen till att jag började blogga överhuvudtaget. Jag behöver hitta tillbaka till kärnan. Jag vill inte blogga av plikt, eller för statistik – utan för att det är lustfyllt…
… och för att jag vill dela med mig av allt det jag faktiskt älskar med resorna, oavsett om det är hemma i Sverige eller längre bort.
Jag kommer också att börja boka resor utan krav på mig själv att dokumentera så mycket som möjligt, för att skapa content som det så fint heter.
Jag ska också blir bättre på att påminna mig själv om vad resorna, och bloggandet, faktiskt har gett mig. Lisas och min resa till Ecuador och Galapagosöarna för 1,5 år sedan var ett bra startskott för att hitta tillbaka till den där kärnan.
Stundtals kändes det som att vi var tillbaka på backpackertiden, en tid som på riktigt har varit med och format oss – hur klyschigt det än kan låta. Jag älskar att resa med Lisa! Vi har så mycket gemensamt – samtidigt som hon ständigt utmanar mig. Jag kommer att vara bloggen, och bloggandet, evigt tacksam över att hon har blivit en av mina närmsta vänner.
Jag har för övrigt knappt bloggat alls om resan till Galapagos, kanske eftersom jag ville ha den upplevelsen för mig själv ett litet tag till. Oförglömliga minnen, nya lärdomar och ett konstant pirr i magen – snart är jag redo att dela med mig av det också.
Så ja. Frågar ni mig är en resebloggare utan resor uppenbarligen en person med mycket funderingar över dåtid, nutid och framtid. Jag är glad över mina tio år som bloggare, och tror – trots allt – inte att jag är beredd att släppa taget om bloggvärlden riktigt än (även om jag stundtals känner mig lite tilltufsad efter de senaste åren!)
Berätta gärna om dina tankar efter att ha läst det här inlägget – saknar tiden då det kommenterades lite mer frekvent här på bloggen!
Åh vad jag känner igen mycket av det här. Lusten som fanns naturligt har blivit ett jobb. . Hela tiden skriva bättre. Ta bättre bilder. Siffror och statistik. Jag är ändå tacksam att jag sällan låtit mig bry mig för mycket om det där. När Yoast lyser ilrött, krävs det ändå lite mod att motstå att rätta till. Att komma ihåg varför man skriver.
Men när en hobby blir ett jobb, kommer nog toppar och dalar per automatik. Kraven och avtalen tar bort lite av spontaniteten. Kanske då det är som viktigast att komma ihåg att det är okej med en paus. Låta glädjen och lusten att skapa byggas upp på nytt.
Men alla dessa år man lagt, som du säger, tänk vad mycket de gett. Utanför bloggen. ♡
Ja, viktiga ord där – ”att komma ihåg varför”… Och visst har det gett så oerhört mycket, bloggandet, en helt ny värld har öppnats upp – bokstavligen talat. Har fått fina vänner, minnen och möjligheter tack vare bloggen.
Jag har upptäckt din blogg under 2020
Jag läser alla veckoinlägg och uppskattar dem alla !
Önskar dig lycka till framåt oavsett hur framtiden ser ut
Åh, tack snälla Marianne – fint att höra att du hittat hit ganska nyligen!
Grattis till jubiléet. Intressanta tankar. För min egen del så går det lite upp och ner med inspirationen just nu. För mig står det allt mer klart att det är själva skrivandet och att hålla på med bilder som är min drivkraft mer än något annat. Att jag skriver om just resor är för att det vid sidan om bild- och textintresset är mitt kanske starkaste intresse. (Det och naturen och den får ju också plats på bloggen.) Svårigheten att planera resor just nu står ändå ibland lite ivägen för inspirationen ändå känner jag. I alla fall vissa dagar.
Tack Inger! Ja, på ett sätt är det verkligen ett sätt att få utlopp för kreativitet vad gäller både text och bild – fint också att du kan väva in ditt naturintresse. Inspirationen går verkligen upp och ner, för min del har senaste året def blivit tankeställare.
Fina fina fina du!
Är så tacksam för samma sak, och du sätter också ord på det vi hade, kände i Ecuador. 🙌🏻
Jag tror alltid blogg måste komma från lust, passion. Hoppas aldrig du slutar blogga men läser samtidigt hellre om dina tankar, din röst i det som numera i mycket är så taggigt (för att referera till din bild där), än en seo-optimerad lista.
Mot kärnan?
Kram
Mot kärnan!!
Jag är glad att vi delar det där med blogg och internetvänner och söka lusten. Hur länge har jag bloggat? Du brukar ha bättre koll. Min tredje blogg, den nuvarande, hade sitt första inlägg 31/7 2011. Min första blogsome-adress försvann, men den var åtminstone igång 2006. Däremellan hade jag ”Livet ur min synvinkel, igen”. Många gånger har jag tänkt sluta, men oj, vad glad jag är att jag inte gjort det! Jag älskar att kunna skriva som jag vill och om det jag känner. Hoppas du hittar lusten! Du kanske kan påbörja en ”hemlig” privat blogg? Inte med lösenord, bara inte för att dra sponsorer o dyl? Det kan bli spännande. Kram! Älskar dig.
Du gick före och krattade manegen, tack för det! Ja – alltså bloggen blir verkligen ett ”uppslagsverk” precis som du har förklarat det. Ska ta med mig dina ord, att ”kunna skriva som jag vill och om det jag känner”. Tack!
Att fundera. Jobbigt men nyttigt. Jag tror att det är det vi alla gör nu oavsett o vi har bloggar eller inte. För det enda man har nu i sin värld är ju sig själv, sina närmaste och sitt hem.
Man måste titta sig i spegeln. Vad har jag hållit på med hittills i mitt liv? Och hur har det funkat?
Det är jobbigt men jag tror att det är nyttigt. Det är en chans man ska ta när nu tillfälle ges.
Det är verkligen nyttigt, och välbehövligt för många av oss. Ska bli spännande att se vad allt tänkande och filosoferande utmynnar i framöver…
Det här inlägget uppskattade jag mycket. Tycker om ärligheten och att få följa med i tankarna och tillbakablickarna. Jag känner mig också lite bloggigt tilltufsad. Ett tag skrev jag blogg varje dag för att jag tyckte det var så kul men sedan kom jag bort i perfektion och i instagrams enkelhet. Saknar bloggandet när jag inte skriver men när jag började kräva att varendaste inlägg skulle ha superhög kvalitet och de finaste bilderna i världen blev det inte roligt på samma vis längre.
Tack Elna! Ja, det är väl lite som vilken relation som helst – nyttigt att få ”sakna” det man tycker om lite mellan varven. Kanske bra med en liten paus från bloggen vore bra för att hitta ”gnistan” igen…
Grattis på 10årsbloggdagen. Har alltid gillat att läsa din blogg och glad att jag blivit bekant med dig genom den. Min blogg rullar också på i downscaled skala trots utomlands och jag säkert haft en hel del content att dela med mig just nu av i normala fall känns det som inspon är noll komma noll. Världen är grå och kläcka ur sig resestories nu känns sådär peppande trots många verkar vilja läsa det som jag skriver.
Tusen tack för dina fina ord Pilla, tänk så många träningsrelaterade grejer vi har setts på genom åren! Ja, världen är sannerligen grå. Kram!
Som jag längtat att läsa inlägg från dig. Så mycket klokt och intressant och fint på samma gång. Mänskligt och inspirerande. Jag har några inlägg att ta ikapp som sagt och det här var en bra start för att påminnas om hur mycket jag gått miste om. TACK för att du är du och bloggar precis som du gör.
Tack själv, det känns fint att höra. Glad att vi blev ”kollegor” igen!!
Det är ofta hälsosamt att fundera. Vad är syftet med det jag gör? Lusten varierar förstås, det gör den nog oavsett. Men om jag har en tydlig anledning för mitt skrivande är det lättare att få ut orden på papper.
Topplistor är något av det tråkigaste jag vet. Barninlägg likaså, men där är jag ju inte målgrupp. Du skriver att du vill ta en funderare på anledningen till att du började blogga. Det tror jag inte du behöver. Utan snarare ta en funderare kring varför du ska fortsätta. Svaret på den frågan har förstås bara du.
Själv tror jag att den resepaus som de flesta av oss nu har är en perfekt tid för att påverka det framtida resandet. Där vi som skriver om resor, med våra värderingar och önskemål ”skriver fram” den sorts resande vi önskar se mer av. Det är i alla fall mitt syfte med min blogg.
Så väldigt fin kommentar Johnny – tusen tack. Behövde varenda ord, ska fundera vidare på det där svaret…
Jag började blogga i Juni 2007 och min Pinocchionäsa skulle vara milslång om jag skulle säga att jag jag inte tappat lusten ibland. Jag tror att man behöver tillåta sig själv att ta ett steg tillbaka och andas, ta en paus och öppna fönstret för att släppa in lite ny och fräsch luft så att man kan andas lite.
Med det sagt så hoppas jag och håller tummarna för att du hittar den där känslan igen som gör att bloggandet känns härligt! 🙂
Tack Ann, bra påminnelse. Är mitt uppe i den där pausen med välbehövlig fräsch luft – känns lovande.
det är skönt att ha flow och inte behöva tänka på sitt varför men när motivationen känns grå så är det bra att backa hem och bestämma fokus. hitta glädjen och varför man håller på. jag har varit där många gånger under min resa men hittat ny styrka när jag fått fundera och grävt runt lite. inget är kul om det inte är kul och det ska vara kul, annars behöver man inte hålla på!!
Ska fortsätta gräva. Tack för bra tankar!
Vilken fint inlägg – som behövs för oss andra resebloggare i dessa tider! Känner mig, precis som du, fundersam på min resebloggs syfte nu när man inte kan resa. Jag har även tidigare funderat på det här med att hela tiden måsta ”skapa content”. Hade så mycket fokus på det under min och sambons ett år långa resa 2017-2018, så bestämde inför Baliresan 2019 att bara få vara också. Delvis fota och klura på texter, men gav mig själv mycket mer utrymme för att koppla av och bort från internet, sociala medier och alla ”måsten” (som egentligen inte är måsten). Viktigt att man får perspektiv på saker. Tack för ett väldigt fint inlägg!
Tack själv Maya!! Perspektiv är oerhört viktigt.
Jag som läst resebloggar länge saknar också tiden när resebloggarna var mer personliga och därmed så mycket mer inspirerande. Det hände något där hos många runt 2016, alla började skriva guider (om samma resmål!), texterna blev mer opersonliga och tillrättalagda och fotona skulle vara så professionella (= i min värld med urtråkiga grådaskiga filter). Verkar som det helt plötsligt kom en massa regler hur en reseblogg skulle se ut. Tror det blir stor skillnad om man skriver för en vanlig läsare eller för att få sponsorer, men förstår förstås att man kanske vill leva på sin hobby. För min del får gärna en reseblogg handla om annat också; mat, barn, krukväxter, hundar, hästar, träning, resor, renoveringar, tankar och vad det än må vara… livet helt enkelt! Tycker pandemin har gett ett riktigt lyft till många resebloggar nu när det personliga kommit tillbaka 🙂 Med det sagt vill jag säga att din blogg återkommer jag gärna till, gillar verkligen ditt sätta att skriva och mixen.
TACK! Så intressant att läsa dina reflektioner – du om någon kan ju verkligen jämföra eftersom du har hängt med ett tag. Åh, gör mig också ledsen att höra om det där skiftet. Svår balans – att försöka vara proffsig (med allt vad det innebär) och samtidigt personlig. Tar med mig vartenda ord du skriver ovan och ska klura vidare! Tack igen!!
Starkt och viktigt inlägg Annika. Välskrivet och välarbetat som vanligt. Sånt tar tid.
Det var delvis TID som var orsaken att jag slutade blogga 2017 (minskande sedan -16). Tid tvingas också ofta sättas i betraktelse av VINST, krasst sett ekonomisk vinning. Eftersom tid alltid går ut över nånting (för mig familj).
Din blogg är en stor FAVORIT och jag önskar att den inte avslutas. Jag kan googla på en destination (oftast inom SVE) och ditt namn för att se om du varit där och få din input. Du har en unik kombo av både inspiration & information ℹ️ och i tillägg magiska bilder. Samtidigt förstår jag dina dilemman till 100 %.
Jag kan önska att kvalitet kunde betala sig bättre. Men inser att det kommer dröja. Sen tror jag heller inte att alla är passar/mår bra att ”bedömas/betalas” så publikt som influencers faktiskt görs. Inte minst uppmärksammas det av influencern själv. Som såklart noterar andras följarantal, Likes, samarbeten osv. Såklart ”bedöms” vi alla på jobbet. Men på mina konsultuppdrag jämförs jag ju inte med hundra andra SoMe-”proffs” (kom inte på annat begrepp nu). Företaget bedömer huruvida de är nöjda med MIG och min leverans, utan att jämföra med andra förmågor.
De här åren alltså (2020/21) … Ställer saker på sin spets. Kan vara bra ändå. Hoppas att du känner att vi är så många som verkligen älskar det du levererar och att det samtidigt inte finns minsta krav eller förväntningar på just leverans. Mer än att vi kan få fortsätta möta ANNIKA lite nu och då.
Kram i lass 🥰
Tusen tack för viktiga tankar och reflektioner! Extra spännande såklart att läsa från någon som gått i samma tankar om att sluta blogga – och faktiskt gjort slag i saken. Ja, saker och ting ställs verkligen på sin spets. Har insett att jag inte behöver ha bråttom och göra något drastiskt, saker och ting (liksom beslut) kan verkligen få ta sin tid. Just tid till reflektion har vi ju en del av just nu.
Grattis till jubileet! Bra inlägg och bra att reflektera ibland! Jag tänker att det är bra att fundera över varför och hitta till kärnan, men också att ”varför” och kärnan måste få förändras med tiden. Kanske bloggar man inte av samma anledning nu som för 10 år sedan? Viktigast att hitta ett sätt man trivs med nu tänker jag, och sitt eget varför. Men visst har det blivit taggigare och svårare, på flera sätt tycker jag. I början skrev jag glatt och naivt i alla FB-grupper och tyckte att det var roligt. Idag är jag mer återhållsam och försiktig.
Ja, men visst är det en bra infallsvinkel – att kärnan verkligen måste kunna ändras med tiden. Är glad för många kloka kommentarer här – tror och hoppas att jag kommer att landa i något bra. Tack snälla!
Grattis till tioårsdagen och som med allt annat så förändras väl livssyn, förutsättningar och prioriteringar med åren? Är ju ändå enormt bra att bloggen ändå hängt med så länge som den har gjort? Att du skulle sluta blogga skulle väl förmodligen inte vara planetens undergång för någon men det vore ju så klart jävligt trist – samtidigt som en stor börda lättades från dina egna axlar, och det är väl där man måste börja att titta tänker jag. Fast jag ska så klart inte uppmana dig till att sluta. Jag gillar dig, bloggen, innehållet och allt det som bloggnätverkandet har gett!
Sedan håller jag också med många andra kommentarer här. Det har blivit mer taggigt i bloggsfären. Mer strategi. Alla vill synas och då tror även jag att det blir på bekostnad av det genuina, ärliga, personliga och avskalade när ”9 tips om ditten och datten” minsann ska högst upp på Google istället för de äkta skildringarna från livet och resorna. Och jag är inte bättre själv så klart, efter att ha jobbat om bloggen utseendemässigt under januari. ”Hur kan jag lyfta fram det här innehållet på bästa sätt?” och sedan dolt de personliga inläggen i en kategori som inte ens syns i någon meny. Där har även jag något att klura på…
Med det sagt… ja, jag vet inte vad jag vill ha sagt. Det är bra att backa tillbaka och fundera och ställa sig massa ”varför” (eller låta någon annan göra det). Hoppas att du kommer fram till något bra i alla fall! 🙂
Tack för hejarop, 10 är är ju lääääänge! Jadu, ang google vs skildringar, egentligen behöver de väl inte utesluta varandra. Gäller bara att hitta bra balans, som känns bra i magen. Backa och fundera är lite mina ledord just nu. Tack för att du tog dig tid att kommentera!! Det betyder mycket.
Livet är föränderligt, så även bloggande och jobb tänker jag. Är en av de bloggare som bytt namn, fokus, startat ny och slagit ihop många ggr. Just av de anledningar du beskriver. Dock har bloggarna aldrig varit ett jobb, så det är bara inlägg av lust, vilket passar mig utmärkt. Har bloggat i 14 år och har äntligen samlat allt på en och samma blogg. Ser fram emot att läsa om dina fortsatta reflektioner.