Den här frågan ställer jag mig allt oftare, och säkert många med mig. De första månaderna efter corona hade svept in över världen gick jag mest och längtade efter att saker och ting skulle bli ”normala” igen – men hur ser egentligen det nya normala ut? Vem är du, och jag, när den här pandemin är över?
Vem är du när pandemin är över?
Jag vet inte hur det ser ut i ditt FB-flöde, men i mitt poppar det upp gamla reseminnen – både egna och andras – som svampar i jorden. Nostalgin flödar, blandat med en viss förundran över hur… stressigt det var? Kommer jag, vi, någonsin palla det tempot igen? Alltså, jag vet inte.
I veckan fick jag upp ett FB-minne från en resa till Dubai för sex år sedan. Jag står med ett barn på varje arm, och ett tredje i magen. Resan var intensiv, och som nygravid var jag trött och illamående till och från. Jag minns att jag fick nytta av kräkpåsarna på flygplanet både på dit- och hemresan. Påsarna var gjorda av papper (hur tänkte de där?), så efter landning fick jag rota i resväskan för att försöka hitta ett par någorlunda rena byxor att byta om till. Jag skulle direkt till ett jobbmöte, vilket innebar att Tobias och barnen skjutsade mig från Arlanda direkt till kontoret på Stora Essingen. Det var ett kul liv! Händelserikt. Men ja, stressigt.
Spola fram tiden till 2021, och jag gissar att vi är många som funderar över hur vi levde vårt liv tidigare – och hur vi vill leva det nu. Före och efter corona.
De långväga resorna, är de ett avslutat kapitel i mitt liv? Nej. Det tror jag verkligen inte. Jag kan verkligen sakna pulsen, äventyrslusten och intrycken, och den kreativitet som bubblade i mig under och efter en resa. Efter ett år mer eller mindre i ovisshet känns det som att hela jag går på lågvarv. Jag har svårt att koncentrera mig och tycker det är sirappssegt att formulera mig i skrift – det känns liksom som att tankarna blir halvtänkta på något vänster?
Läs mer: Vem är en resebloggare utan sina resor? (Och 10-årsjubileum för bloggen.)
Jag vill tro att jag, genom mina resor (både långt bort och nära ska tilläggas!), har fått perspektiv på både omvärlden, livet och mig själv. Alla möten och människor längs vägen, de har liksom varit med och skapat den person jag är idag. Men jag kan också se negativa sidor av att alltid vara på väg, att aldrig vara nöjd, att alltid längta efter nästa intryck, resa och kick. Jag har bokstavligen talat fått tid att landa det här året, på alla sätt och vis. Kommer jag någonsin palla det gamla tempot igen efter det här året? Förmodligen inte… eller?!
Hur går dina tankar kring livet före och efter corona, kommer du snart att snurra på i samma tempo och hjulspår som innan? Gilla gärna Resfredag på Facebook för att få notiser om nya blogginlägg på Resfredag. Omslagsbild Shutterstock.
Vad bra skrivet, Annika! Precis det är ägnar jag massor av tid till att fundera över. Hur stressad jag var då. På den tiden, Hur fort livet snurrade. Och hur i hela världen jag ska orka snurra på i det tempot igen!?
Fast man kanske inte måste. Jag hoppas att vi kollektivt kan komma överens om att ta det lite lugnare och vara lite snällare mot oss själva och varandra även när pandemin är över. 🙂
Tack Gunilla. Nej, alltså jag hoppas själv kunna landa i att ”man kanske inte måste”…
Jag saknar också pulsen i det där med att alltid ha något på gång eller vara på språng. Å andra sidan har jag inte slutat att resa under det här året, även om det inte skett till andra länder i samma utsträckning som tidigare så klart. I vår har jag bokat upp flera resor men då inkluderar det även till familjen. Det blir lite som ett miljöombyte och även om det inte går att jämföra med pre-pandemi så är det ändå ett miljöombyte som är viktigt för mig. Precis som resorna alltid har varit. Ett miljöombyte. Det är väl också ändå ett perspektiv om något, att komma till Trollhättan och känna att det är semiexotiskt…
Jadu, tänk så snabbt vi ”ställde om” i det avseendet… 🙂
Vi människor är otroligt flexibla även om vi inte tror det själva. Världen är i ständig förändring, vi utvecklas, invecklas, växer och hittar nya vägar. Vi blir aldrig ”den vi var”, ingen av oss. För varje gång vi plockar fram ett minne så förändras det och vi med processen. Spännande! Jag tror att många omvärderat värden, mål och ambitioner under pandemin. Mycket spännande står för dörren!
”Invecklas” är ett nytt begrepp för mig, det ska jag ta med! Ja, spännande indeed…
Oj vad bra skrivet men ack så svårt att veta,