Det slår aldrig fel, vid den här tiden på året blir jag så väldigt nostalgisk. Det börjar i samma sekund vi plockar upp jullådorna från källaren och jag börjar botanisera bland alla minnen. Mormors skavda adventsljusstake, tomtebonaden farmor sydde (som jag skulle fålla, men aldrig kom till skott), alla vackra julkort jag har sparat från mamma, och barnens första försök till julpyssel. Ja, men ni fattar. Det är som att öppna locket till Pandoras Ask – och så har det fortsatt under hela december månad. I fredags checkade jag in i min kompis lägenhet på söder, och därifrån fortsatte vi på en långpromenad genom ett julpyntat Stockholm. Vi konstaterade att det nu har hunnit gå 20 år sedan vi båda packade våra väskor och flyttade från Karlskrona till huvudstaden – vår drömstad.
Tjugo år i Stockholm
Hur hamnade jag egentligen här från första början? Som så mycket annat i mitt liv blev jag påverkad av släkten. Min storasyster flyttade hit efter studierna i Växjö, och efter henne följde ett lemmeltåg av syskon.
Nu har vi alla sju bott här i perioder utom min yngsta lillasyster – som envisas med att gå sin egen väg. På något märkligt sätt blev jag till slut den enda som blev kvar här uppe!
Jag var ofta i Stockholm under skolloven, och jag kan på riktigt få samma pirr i magen nu som då. Tänk att jag bor här!
Under gymnasiet fick jag sommarjobb på Vattenfestivalen, och när det var dags att välja utbildning under tredje året på gymnasiet fanns egentligen bara ett alternativ.
Jag skulle såklart plugga i Stockholm! Jag flyttade först till Västerhaninge, sedan till Midsommarkransen, följt av Lappis, Tekniska Högskolan, Nacka, Vendelsö, Stuvsta och slutligen Nynäshamn. Jag hann också med någon vända till Fruängen och Södertälje, inklämt mellan mina återkommande utlandsvistelser. I mitt flytt-CV finns också Jönköping och Varberg, och faktiskt en sväng ner till Karlskrona – eftersom jag trodde att jag var redo för vuxenlivet i hemstaden. (Det var jag inte.) I slutändan var det alltid Stockholm som drog längsta strået. Jag känner mig hemma här, trots alla vändor.
Stockholm kommer alltid att vara del av historien som formade mig. Här fick jag min första kyss, min första hjärtesorg, mitt första barn och min första lägenhet. Här gick vissa drömmar i uppfyllelse, medan annat inte alls blev som jag hade tänkt. Här tog jag mitt körkort och min examen. Här levde jag, och lever, mitt liv.
Det finns vissa platser som är mer speciella än andra. Skeppsbrokajen, med Gamla Stan på ena sidan och vattnet på den andra är en stående favorit. Så många lunchraster har jag gått och klurat över framtiden längs den kajen. Och Katarinavägen – åh!
Den här utsikten över stadens blinkande ljus? Jag älskar den.
Efter långpromenad, middag, julfika, många timmars prat och en hel natts ostörd sömn (händer på riktigt aldrig, trots att Nelly har hunnit fylla fem!) avslutade vi minneskavalkaden genom en långfrukost på Åsö Café och Bageri.
Tjugo år i Stockholm, och fortfarande nykär mellan varven. Det är ett gott betyg på mitt förhållande med huvudstaden. Blir det tjugo år till? Well. Jag vet faktiskt inte. Det sägs att gammal kärlek aldrig rostar, och det är väl ingen hemlighet att det finns ytterligare en kärlek (eller ja, hemstad!) i mitt liv. Vi får se vilken av städerna som vinner min fulla gunst när allt kommer till kritan.
Vilka härliga Stockholmsbilder! Jag flyttade också till Stockholm för 20 år sedan och blir, precis som du, nykär i staden då och då. 🙂
Tack Ann-Louise. Grattis till dina 20 år, värt att fira!!