Karlskrona skärgård: en kärleksförklaring till mina hemmatrakter

Alla hjärtans dag är en dag för kärleksförklaringar. För egen del vill jag uttrycka min kärlek till en plats som stal mitt hjärta för länge, länge sedan.

I resebranschen hör jag det ofta, folk som slänger sig med klatschiga fraser om hur de ääääääääääääslkar varje plats de kommer till. De ÄLSKAR Paris och de ÄLSKAR New York. I nästa andetag ÄLSKAR de Berlin och… ja, ni fattar. Jag gillar för all del både Paris, New York och Berlin, men när allt kommer till kritan finns det bara en plats i hela världen som jag på allvar kan säga att jag älskar. Min barndomskärlek till Karlskrona skärgård håller i sig och faktum är att den växer sig starkare för varje år som går.

Karlskrona skärgård: en kärleksförklaring till mina hemmatrakter

Min mamma växte upp på Saltö och spenderade alla sina barndoms somrar på Sturkö. Hennes kärlek till Karlskrona skärgård kom liksom med modersmjölken. Min Far däremot, han växte upp i Eringsbodas skogar. Det var för skogen hans hjärta klappade som hårdast. För tallarna, björkarna och skatterna i hans hemliga blåbärsglänta. Någonstans i mitten av dessa platser bestämde de sig för att bygga bo, vilket slutade med att vår ständigt växande familj hamnade i den lilla byn Bostorp ett par mil norr om Karlskrona. Men havet, måsarna och solnedgångarna lockade ständigt min mamma tillbaka till skärgården. När tonerna av “Den blomstertid nu kommer” ebbade ut på skolgården packade vi bilen full med sängkläder, växter, mat och sommarkläder och körde ut till den lilla vita sommarstugan på Sturkö. Den utan varken el eller rinnande vatten som vi hyrde av mammas släkting. Jag minns somrarna där ute som evighetslånga och lyckliga.

Jag lärde mig att simma, där ute i Karlskrona skärgård. Jag lärde mig också att cykla och att magknip är en naturlig följd av att äta alldeles för många sura körsbär. Jag lärde mig också att manipuleras av de äldre syskonen, som satte mig på en flotte med ögonbindel, snurrade den alldeles för många varv, och sedan välkomnade mig till Kina. Jag tror att jag grät när de tog av bindeln och jag på allvar trodde att de hade puttat flotten till andra sidan jorden.

När sommarkvällarna blev allt kyligare och mörkare och håret var lika solblekt som gardinerna i vårt köksfönster var det dags att packa in oss i bilen igen, tillbaka till Bostorp och skolstart. Jag ville aldrig riktigt åka “hem”, jag var ju redan hemma! Så småningom, efter att ha arbetat hårt, köpte mina föräldrar ut släktingen och tomten på Sturkö blev vår på riktigt.

En sommar, långt efter det att jag hade tagit studenten och flyttat från Bostorp, bestämde sig mamma för att det fick vara nog med flyttandet fram och tillbaka mellan byn i skogen och sommarön. Varför skulle hon åka ifrån paradiset när hon faktiskt kunde stanna? Min Far var inte lättövertalad, men till slut lyckades Karlskrona skärgård charma även en gammal skogsräv som honom. Det hade nog ingen av oss kunnat tro.

Mina föräldrar lever inte längre, men bilderna av dem på Sturkö kommer jag aldrig att glömma. Han, som påtar i potatislandet i skymningen, med Karlskronas stadssilhuett som blinkar i bakgrunden. Hon, som går och vattnar sina blommor utanför det faluröda huset med utsikt över sitt älskade Östersjön. Om min kärlek till Karlskrona skärgård var stark redan innan, kanske ni förstår att den är ännu starkare nu. Där har jag fått privilegiet att skapa många av de absolut vackraste minnena i hela mitt liv. Jag hoppas, och tror, att jag på samma plats kommer att skapa ännu fler framöver tillsammans med vänner och familj. Gammal kärlek rostar aldrig!

Jag önskar er alla en fantastisk alla hjärtans dag. Förhoppningsvis får ni spendera den på en plats, och med personer, som ni älskar.

Här kan ni läsa mer om min hemstad Karlskrona och här mer specifikt om Sturkö. Har du någon plats som du kan säga att du älskar på riktigt? Dela gärna med dig i kommentarerna. För fler restips, guider och inspiration, följ gärna mig på Facebook och Instagram.