Om Facebook hade frågat om min relationsstatus med Instagram skulle svaret vara givet. ”It’s complicated”. Den här sommaren har jag lagt bort min telefon mer än på länge (bortsett från sjukstugan, hjälpes vad jag scrollade!), vilket har varit befriande på många sätt. Samtidigt älskar jag det där lata scrollandet, och inte minst formatet med Instastories. Å andra sidan? Å andra sidan hatar jag frustrationen över de tankar och känslor som då och då smyger sig på i samma takt som mobiltimmarna tickar på och det blå skärmljuset flimrar framför ögonen. Ja, ni fattar. Den där hatkärleken alltså, den är så väldigt märklig. Och komplicerad.
”It’s complicated” – om min relation till Instagram
Jag har, som tur är, inte själv behövt råka ut för något näthat via Instagram. Det är (tack och lov) inte däri mitt problem ligger. Däremot kan jag stundtals känna mig mer depp än pepp efter en sedvanlig scrollrunda. X gör si, Y gör så och vad gör jag då?
När jag kollar mitt eget flöde inser jag såklart att även jag bidrar till bilden av ett filterliv. Jag och familjen reser mycket, jag får uppleva, se, göra fantastiska grejer inom ramen för mitt jobb. Men vet ni? Ibland blir jag bara så trött. På mig själv, på Instagramfenomenet, på likes och hjärtan och styrkekramar och epicness.
Idag tog jag för första gången på länge upp en bok, och släppte den knappt förrän jag hade läst klart. Boken var lättläst – perfekt till hängmattan och tankar som inte riktigt orkar tänkas klart i semesterdimman. Ett stycke i boken fastnade lite mer än bokens handling i sig:
Hon stirrade ut i fjärran och försökte fundera, ordentligt och uppriktigt, över sitt liv: här uppe, där det var klarare, där hon kunde andas och där hon inte var omgiven av en miljon människor som var våldsamt upptagna med att rusa fram eller roffa åt sig eller skrika eller åstadkomma saker i livet som de sedan vräkte ut över hela Facebook och Instagram, så att man själv kände sig otillräcklig.
– ”Den lilla bokhandeln runt hörnet”, Jenny Colgan
Just nu testar tydligen Instagram att plocka bort (eller i vart fall dölja) ”like-fuktionen” i vissa länder. Tror ni att det kommer göra skillnad för min, och många andras, komplicerade relation till Instagram? Jag vet faktiskt inte. För privata konton – ja. I mitt fall, nja. Mina samarbetspartners behöver såklart mätmetoder, statistik och siffror för att se om det överhuvudtaget är lönt att jobba med mig – eller andra personer/företag vars plattformar att nå ut består av sociala medier och bloggar. För egen del tycker jag att bloggen är så mycket enklare att jobba med än Instagram. Jag har svårt att formulera mig i Instagramformatet. Tappar tråden, blir kritisk till bilden i förhållande till texten (omslagsbilden är för övrigt typisk bloggig/instagrammig, hur gör man ens för att det inte ska se så regisserat ut med den där handen i håret?) – och så går dagarna, med påbörjade utkast och prestationsångest.
Well. Förmodligen är jag fortfarande kvar i semesterbubblan – där jag ifrågasätter allt och alla. Fråga mig igen om några veckor, så kanske min och Instagrams relation är stabilare. Just nu går vi igenom en jobbig fas. Igen.
Vad känner du för Instagram? Berätta!
Annika, I’m with you. Kände det särskilt starkt efter mina 3 veckor helt utan blogg och sociala medier. Bloggen är liksom sån glädje, medan instagram mer ”jahapp, då var vi här igen”.
Men jag har tänkt att kanske måste vårt jobb ha sina baksidor och mindre trevliga moment? Och har också funderat på hur jag skulle kunna begränsa tiden på sociala medier… men det är det som är så svårt, lätt att bara dras med.
Och, omslagsbilden här var jättefin <3
Undrar hur det kommer sig att Instagram och bloggen skiljer sig så mycket? Väldigt intressant. Funderar mkt på det där med tid också, fem minuter blir snart femton som blir femtio. Det är ju SJUKT!
Jag tycker det är lika töntigt som att barn fram till lägre tonåren inte får vinna matcher i fotboll att IG tar bort like funktionen. Om nu personer har problem och mäter sig i antal likes ja då är det större problem bakom än just själva likandet. Som att sätta plåster på en tumör typ.
Gillar verkligen att kolla IG pga avslappnande och genom lite sunt förnuft förstår jag att andra postar härliga ögonblick precis som jag själv gör. Inte när man sitter hemma i soffan i raggisar.
Ja, alltså håller med om det där med grundproblemet. Men ändå… klarar du alltså av att bli helt oberörd genom hela flödet? Där är inte jag. Och visst visar man den ”bra” sidan av sig själv, det gör man ju även IRL så snart man stiger utanför dörren…
Har varken instagram eller facebook.
Ja instagram har jag egentligen men gör inga inlägg, läser bara.
Får räcka med en liten blogg för mig, tar tillräckligt med tid.
Låter klokt, önskar ibland att jag var lika klok… 🙂
Ja, du vet ju att jag har varit utan Insta-appen i mer än en månad och än är jag inte klar med det… Bloggen har fått nytändning, liksom jag. Och livet går inte i repris, så om jag inte dokumenterar något är det inte hela världen.
SÅ sann, den där sista meningen. Tänker också extra mycket på att inte behöva plocka fram kamera och telefon för att dokumentera i tid och otid – tydligen så pass mycket att till och med barnen reagerar: ”Men mamma, varför fotar du inte längre!?”
Den där boken låter som något för mig! Min hjärna suktar efter att läsa pappersböcker och behöver tränas på att hålla fokus en längre tid – inte blippa fram och tillbaka mellan appar och filter och pushnotiser och chattbubblor…
Håller helt med om känslorna för bloggen och instagram är helt olika – det förstnämnda känns som min hjärteborg, mitt regnbågsslott, min trygga hemmhamn, medan det senare känns som någon annans territorium.
Igenkänningen på det där med fokus alltså! Ibland tror jag på riktigt att jag håller på att bli knäpp som inte orkar med längre resonemang, längre texter etc. Vi är så vana vid det snabba informationsflödet, usch vad sorgligt ändå.
Fina beskrivningar av bloggen – tänk att få ha ett eget litet hörn av cyberspace som är BARA mitt liksom.
Nu blir’e långt, sorry,
Jag gillar Instagram mycket. Mer än Facebook. Dock har jag ett osunt beroende. Jobbar på det 😉 En stor anledning varför jag fortsatt gillar SoMe mycket, är för att jag har lämnat den tiden då jag delvis ”jobbade” med mitt personliga varumärke i sociala medier. Då jag likt dig har ett ”SoMe-alias”, så gör jag väl det liiiite fotsatt, men inte alls som förr. 100% av min inkomst kommer ju från helt andra saker. Och jag kan ägna mig åt mina SoMe-kanaler (”Rosita reser”, inte Rosita L alltså) UTAN jämförelse med dem jag tidigare jämförde med. Och – phu – jag kan lägga mycket mindre värdering i antal Likes etc. På mina ”vanliga jobb” (konsultuppdrag) värderas jag liksom på ett ”mer äkta sätt” än i SoMe. Kollegor träffar mig flera timmar per dag. Där kan jag inte välja så snävt vilken enda bild och text per dag jag väljer att visa dem. (jo såklart ”väljer man” även i personliga möten, men spektrat blir definitivt större).
Med tillägg: joo, jag blir lite besviken om får få Likes på en bild. Men jag blir inte stressad. Jag MÅSTE inte få många likes i cyberrymden. Viktigare är IRL 🥰 Jag är inte ”mer ärlig” i verkliga livet (och därmed ”lite oärlig” i cyberrymden). Men det finns ett mycket större spektrum/betydligt fler bilder – också totalt oretucherade – av mig i verkliga livet. Det är skönare att landa i Likes’en i den världen – och kunna använda cyberrymden som en bonus (ibland bonuskick 😉 Mycket skönare än stress).
Men jag slöscrollar allt för mycket! Och ja jämför ibland det folk gör och inte jag – är ju mänsklig 😉
DU är liksom så länge tillbaka en stor favorit hos mig i cyberrymden – OCH i verkliga livet. Snart ses vi och springer igen, hurra så kul! Vi kan väl ta buss-sällskap även då ❤️
Så intressant att läsa om dina tankar kring det här Rosita! Har inte riktigt tänkt i de banorna kring den enda bilden och den enda uppfattningen, men det kan ju faktiskt vara det som gör att det liksom knyter sig för mig. Bloggen är bredare, likaså stories – kanske därmed så mkt lättare.
Tack för fina ord – ser fram emot att springa med dig, även om formen tappades bort på vägen i sommar. Kram!
Visst är det lite dubbelt och komplicerat med Instagram! Jag är ju helt ny där (3 mån) så vet inte om jag hunnit landa riktigt ännu. Till stor del har jag tyckt att det varit positivt, roligt och inspirerande. Några saker påverkar mig negativt. Jag kan bli stressad av alla som tränar (eftersom jag vet att jag också borde göra det ;)). Jag tänker inte så mycket på hur mycket likes jag får, men ägnar osunt mycket tid åt att fundera över varför personer jag känner (andra bloggare eller vänner t.ex) inte vill följa eller gilla en enda gång, trots att jag följer, gillar, kommenterar väldigt ofta osv. Förstår ju att man inte måste ”följa tillbaka” men kan verkligen gräva ner mig negativt i tankar om vad jag gör för fel. Är det mina bilder eller är det jag som person? Har jag gjort något fel? Är vi ovänner fast jag inte vet om det? Sånt tänker jag ohälsosamt mycket på. DET är inte sunt alls.
Ja, måste ju faktiskt hålla med om att det är roligt och inspirerande också. Som sagt, dubbelt. Angående dina känslor ska du komma ihåg att Instagrams algoritmer är HELT oförutsägbara. Det kan helt enkelt vara så att ditt/ert konto inte dyker upp i flödet hos andra av olika anledningar, vilket gör att de helt enkelt inte får chansen att gilla. Det är för övrigt ytterligare en anledning till att jag är så trött på insta…
Ja du har helt rätt i att algoritmerna är konstiga. Jag tycker själv att jag inte får upp dem jag önskar i flödet … Fast jag tänker mer på vänner och bloggvänner som helt enkelt väljer att inte följa alls. Jag förstår att det kan finns tusen anledningar till det, men jag är så dum att jag går omkring och grubblar på de anledningarna, och det tar en massa energi …
Försök istället tänka på alla som faktiskt följer er, och det är MÅNGA! Kram!
Nja … Det är inte ANTALET följare som besvärar mig. Mer att personer som man tror att man är vän med plötsligt inte verkar vilja ha med en att göra på Instagram. Det känns lite som när man ringer en kompis många gånger, men kompisen inte ringer tillbaka. Då förstår man ju att nåt är fel. Så kanske vill de här personerna inte att man ska skriva till dem heller, de kanske är trötta på en? Men varför är de då supertrevliga när man träffas i olika sammanhang? Alltså, jag är så dålig på att förstå sociala koder ibland …
Så viktiga frågor att lyfta – och jag känner igen mig i det du skriver. Ibland tänker jag på Instagram som ångestappen… Har också haft pauser i perioder från den under sommaren, i maj 3 veckor sedan mycket av och lite på – det har varit så fantastiskt skönt och befriande som om jag kommer i bättre kontakt med mig själv och min fulla närvaro.
Ångestappen, haha, kan se lanseringen framför mig… hade nog inte lyckats riktigt lika bra med marknadsföringen. Instagram = appen som ger dig ångest! Ja, men vi kanske ska ta lärdom och köra lite insta-fritt då och då – återhämtningsperioder är så viktiga på alla plan.
Jag tycker att det går i perioder. Ena stunden känner jag mig superkreativ och har massor av bilder att lägga upp. Andra stunden känner jag ångest för att jag inte har en enda bra bild att posta. Bloggen känns inte lika stressande, kanske för att man inte ”räknar” likes på samma sätt där. Ibland bestämmer jag mig för att strunta helt i att få det perfekta flödet med matchande filter på alla bilder, men sen kan jag bli sur på mig själv för att jag gav upp det flöde jag jobbat så hårt för. Med det sagt: min relation till Instagram är också väldigt komplicerad. Så sjukt egentligen, hur en app kan ha sådan makt över ens liv.
Intressanta tankar, som jag också känner igen mig i. Särskilt med det där FLÖDET. Suck alltså.
Jag tycker instagram är roligare än blogg just nu pga går snabbt och tiden för mig är oftast knapp. Men såklart blir jag påverkad av andra och får känslan att alla andra gör så häftiga grejer. Men det är ju samma med blogg. Just nu superavundsjuk på din drömresa 😀
Du är ju insta queen, gillar dina uppdateringar som är korta och koncisa – med snygga bilder till. Haha, och jag är avis på din kommande resa. Finns så många fina platser att längta till!
Först, himla fin bild på dig. Satt i fönstret och pratade i telefon när du tog den :). Inför din och min resa behövde jag en nytändning för Instagram. Som du kände jag mest tvång att lägga ut bilder i flödet. Varje gång jag skulle skriva en text under bilden fick jag en låsning. En låsning jag inte alls har när det gäller att skriva på bloggen. Min nytändning kom av en sådan enkel sak som att börja trixa med lite filter och att inte tvinga mig själv att skriva texter. Viktigt att tillåta sig själv pauser. Både på blogg och Insta :). <3
Haha, då såg du att jag tog ca en miljard bilder också – varav nästan alla blev dåliga… haha! Så spännande att höra om din vändning. Kanske ska testa något helt annat ett tag. Byta grepp. Tack för inspo!
Jag tycker nog egentligen tvärtom, instagram är lättare eftersom det kräver mindre eftertanke än bloggen 🙂
Skönt, kanske ska försöka tänka lite mer så…
Jag har också lite svårt med Instagram. Funderar mycket på hur mycket TID jag vill lägga där, för att ge mig förutsättningar att växa . Inte kommit fram till något riktigt, men har numera taktiken att bara lägga upp där när jah har feeling och tycker det känns kul. Så får jag fundera pånytt efter ett tag när jag kört så här ett tag 🙂 Men kan verkligen känna igen mig i dina tankar och tycker Instagram kan vara en riktigt knepig grej vissa dagar… Bra att du tar upp och skriver om detta! 🙂
Tack snälla för din kommentar. Tidigare la jag upp ett inlägg VARJE dag, men nu det börjar gå fler och fler dagar mellan gångerna jag lägger upp något. Befriande – märker att jorden snurrar vidare ändå… 🙂