Ett år. (Kanske det längsta någonsin?)

Igår fick jag höra av Lisa att vi befann oss i Ecuador för exakt ett år sedan. Ett år. Kanske det längsta någonsin? Mycket har hänt sedan dess, milt sagt. Jag har hört personer säga att det senaste året har varit det bästa i deras liv. Andra har fått både drömmar och relationer krossade. För egen del har det varit en berg- och dalbana, med känslor, livsbeslut och händelser av alla möjliga slag inblandade längs vägen. (Och 2020 är inte ens slut än!)

Ett år. (Kanske det längsta någonsin?)

Igår kväll, efter Lisas påminnelse, satte jag mig vid datorn för att kolla igenom alla korten från vår resa i september förra året. Det kändes som att titta tillbaka på en annan tid, och på ett sätt också ett helt annat liv.

Läs mer: Att resa till Ecuador – reseguide med tips och inspiration

I september 2019 stod jag alltså uppe på en vulkan utanför Quito…

… med tung andning på grund av hög höjd och tuff stigning.

Vulkanlandskapet var mäktigt och överväldigande…

… och vi fick möjlighet att uppleva en resa som jag trodde skulle ligga många år framåt i tiden, om än någonsin.

Maten, färgerna, dofterna, sällskapet (skulle resa med Lisa vilken dag som helst!) …

… historiebeskrivningarna, allmänbildandet, alla fina möten och känslorna – det var en resa med livslånga intryck och avtryck.

Jag har så svårt att föreställa mig en värld utan utlandsresor, det kan (får!) inte på något sätt vara den framtid som väntar. Jag är övertygad om att vi kommer att resa igen, långt och länge. Men inte just nu, och så får det vara.

Galapagos kändes nästan ouppnåeligt redan då, för ett år sedan, och känns idag ungefär lika avlägset som en resa till månen. Att blogga om Galapagos blev förresten aldrig av, i raden av alla andra saker som inte blev eller blir av det senaste året.

Som podden till exempel. Under resan i Ecuador spelade vi in två avsnitt av Att resa-podden på plats, med energi så det räckte och blev över för ett helt år framåt. Tur det, eftersom vi nu tagit poddpaus.

Jag vill egentligen inte avsluta inlägget med en känsla av missmod, utan snarare glädje över den fantastiskt fina resa som vi faktiskt fick möjlighet att göra då – innan Corona. Fast nej. Glädje är inte direkt ett ord jag skulle välja idag. Mina kameror ligger nedstuvade någonstans i gömmorna, äventyrslusten har fått sig en rejäl törn och orden – som ofta kommer så lätt när jag sätter mig framför datorn – de kommer inte heller som de brukar. Men vet ni? Snart vänder det. Det gör det väl alltid, på ett eller annat sätt. Jag fick höra ett vist ordspråk av en kollega idag: ”Allting löser sig till slut, och är det inte löst är det inte slut.”

Dessutom spikade jag nyss nästa resa till Blekinge, en vistelse där brukar vara den bästa lösningen för alla möjliga tänkbara dippar och deppar.

---

Gilla Resfredag på Facebook för att få notiser om nya blogginlägg. Omslagsbild från vulkanen Cotopaxi i Ecuador.