Idag konstaterade jag och Tobias att vi gradvis går in i en ny epok av våra liv. Tobias håller på att byta arbetsplats efter att ha jobbat i samma företag i evigheters evigheter. Själv har jag vant mig vid livet som egenföretagare, så pass mycket att jag funderar på vad jag ska göra sen – om några år. I takt med att jag närmar mig 40 börjar jag också bli sugen på att testa swimrum och kanske ta MC-kort med Tobias. (Fyrtioårskris much?) Och så har vi barnen, som växer så det knakar.
Nelly har blivit så stor att hon strax ska få dela rum med Julia, vilket är stort för alla inblandade. Ny juniorsäng är inköpt till Lillmyhran – som uppenbarligen inte är så liten längre.
…mot en ny epok!
Mitt i allt det här sitter jag och bläddrar bland gamla foton från när barnen var små, samtidigt som vi planerar kommande sommars resor. Resan till Wales har vi pratat om i flera år, den skulle vi göra “när barnen blir äldre”. Och här är vi nu, redo för resan med bokade flygbiljetter och allt.
Jag har så blandade känslor för det här med att tiden har sin gång. Jag blir ofta nostalgisk och tänker tillbaka på allt fint jag har varit med om. Samtidigt är jag så nöjd med att just bebisåren är över. Jag är klar med den tiden, även om den var ljuvlig på många sätt – vilket innebär att jag också kan känna lite sorg över att den är över. Som sagt, blandade känslor.
Tidigare idag skickade min syster över en lista med olika åldersspann, baserad på studielitteratur hon läser just nu. Enligt listan lär åldern 65 år vara den bästa tiden i livet: “du är trygg med dig själv och har tid att göra det du vill”. Det låter ändå lovande inför framtiden…
Hur fungerar du? Är du nostalgisk, framtidsoptiminst eller allt på samma gång?
Fint slott!/P
MYCKET fint till och med. När åker vi igen??
Intressanta tankar och fina bilder! Förstår så väl hur det kan kännas när en ny fas tar vid. Visst är det kluvet.
Lycka till med de nya planerna och idéerna!
Själv har jag aldrig tänkt särskilt mycket på framtiden. Jag kan absolut vara nostalgisk men ser också tillbaka med lite dubbla känslor: Mycket ser rosaskimrande ut i tidens backspegel men det var ju vardag då med och andra saker att tampas med.
Så märkligt att jag såg detta inlägg just nu. Jag sitter nämligen precis och letar bilder till våra yngsta söners studentplakat! De tar båda studenten nu i juni och det är just bilderna från när de var cirka fem (som din Nelly) som dyker upp. Man fattar inte. Har de varit så små? Vad hände?
Kram
Så sant att inte glömma det där om “rosa skimmer”, bra påminnelse när jag grottar ner mig i minnena.
Men vad häftigt med studentbilder! HJÄLP, måste ju kännas helt overkligt med barn som tar studenten… snacka om att ni går in i ny epok. Kram!
Ja, även jag får påminna mig om det där med det rosa skimret. 😉 Visst är det overkligt att de är så stora! Den äldsta flyttade dessutom hemifrån för FYRA år sen. Livet är förunderligt! Kram
Mina känslor är ”all over the place” mest hela tiden. Allt på en och samma gång, absolut! Men ingen ånger. Det gör att nostalgin sällan är knuten till allt för mycket vemodighet.
Mina syskonbarn (och alla gudbarn) är så stora nu – till och med tonåringar en del av dem. Får samma känsla ibland, men samtidigt är jag så otroligt nyfiken på allt som resten av livet har i beredskap. Men övergångsperioderna kan vara sådär fint, vemodigt jobbiga. In transit är ju lite bökigt, innan en kommit fram och etablerat sig på en ny plats 🙂
Tänker att vi kanske behöver den där bearbetningstiden, det vore så himla sorgligt om vi alltid bara rusade på utan att kika bakåt och uppskatta, även om det är förknippat med en viss blues.