Därför envisas jag med att blogga

Jag har tagit många beslut i mitt liv, mer eller mindre genomtänkta sådana. Ett av de bästa besluten jag har gjort (utöver att bilda familj med Tobias) är att starta en blogg. Den är – och har varit – en game changer, som det så fint heter. Den har gett mig möjligheter, vänskaper, skaparglädje, men också jobbmöjligheter. Bloggen har också medfört en vilja att producera och inte bara konsumera.

Många “storbloggare” valde att låta bloggen dö ut i samma veva som det rörliga materialet tog fart. Youtube, Instagram och TikTok, snabbt skulle det gå. Jag fortsatte blogga. Jag instagrammade för all del också och gör det fortfarande, för en blygsam följarskara om 4459 personer i skrivande stund. Bloggen? Den har under de senaste 30 dagarna besökts av 66.000 unika personer. Jag trivs som bäst i det här formatet, även om jag också verkligen tycker om att rodda med Lisas och min podcast om resor.

Jag gillar också det faktum att bloggen är sökbar och att materialet lever längre än insta-poster/reels som snart scrollas ner i tomma intet. Förra veckan hörde Göteborgsposten av sig till mig för en intervju. De hade hittat det här inlägget om sovsemester / sleepcation från 2023 och ville ha med mina tankar i en artikel om “trenden” med sleepcation. Ett par veckor innan dess publicerades en artikel i en facktidning om mina bästa Sverigetips med barn (en journalist hade googlat sig fram till något av mina inlägg) och dessförinnan gästade jag en podcast för att dela tips om resebudget. Rik blir jag tyvärr inte av att synas i de här sammanhangen – men visst ger helheten ringar på vattnet. Sådan uppmärksamhet kan jag i min tur använda i säljsammanhang när det är dags att pitcha in betalda uppdrag.

Just nu är jag inne i ett riktigt skönt skrivflow. För varje inlägg jag publicerar kommer jag på nya uppslag till fler. Det är inte alltid så, verkligen inte! För ett år sedan hade jag enorm skrivkramp och fick knappt ur mig någonting alls. Jag satt mest och stirrade på skärmen mellan mina scroll-maraton. Skrivkramp eller inte, jag envisas med att blogga – år ut och år in. Faktum är att jag tror på någon slags revival för bloggarna, i alla fall för “min” generation och uppåt. Detta fick jag också bekräftat i veckan när Kristin Kaspersen efter en massa nedräkning och kryptiska meddelanden på Instagram gick ut med den STORA nyheten att hon nu startar en… just det. Blogg! Där ser man.

Saker jag drömmer om i bloggväg just nu

• Bloggrekord: Alltså det vore ju kul att toppa mitt eget rekord om ca 90.000 unika besökare/månad (jag nådde denna siffra under pandemisommaren tack vare alla Sverigeinlägg, förstår att det kan bli svårt med en sådan repris).
• Åka till Sigtunastiftelsen och skriva/blogga: Första gången jag hörde talas om Sigtunastiftelsen var för några år sedan när min bloggkompis Katarina åkte dit för att skriva. Förra veckan såg jag att bloggerskan med stort B åkte dit och gjorde samma sak. Jag pratar alltså om Sandra Beijer, vars blogg jag verkligen gillar att följa! Miljön på Sigtunastiftelsen är unik, stämningen verkar toppen – jag kan verkligen se mig själv sitta där och knappa på tangenterna från morgon till kväll. En sådan vecka skulle jag såklart kombinera med en ny Sigtunaguide på Resfredag.
• Workation med bloggtema: Japp, det vore kul att åter igen dra ihop ett gäng och snacka / skriva dagarna i ända. Denna skulle givetvis hållas i en riktigt vacker miljö där vi kunde fota loss med 100 procent förståelse för varandras önskemål om den perfekta bilden.

Fler funderingar om bloggens vara eller icke vara

• Kommer AI att döda min reseblogg?
• Varför läser du min blogg?
• Resebloggare, influencer, reseskribent, reseanalytiker och/eller digital kreatör i resebranschen

Så vad säger du? Är bloggen död och begraven eller finns det hopp för mig och mina gelikar? (Omslagsbild från en pressresa till Madagaskar, en av de mest fantastiska jag har fått uppleva).