Många av mina senaste samtal och diskussioner har handlat om de avskyvärda terrordåden på Sri Lanka. Destinationen har under en längre tid höjts till skyarna som ett spännande resmål, vilket toppades när Lonely Planet listade landet som etta över bästa länder att besöka under 2019.
Efter 26 års inbördeskrig, och ett land som drabbades oerhört hårt av tsunamin 2014 (den officiella dödssiffran landade på 31.000 dödsoffer), har världen under den senaste tiden sett turister vallfärda till det omtalade resmålet. Idag avråder UD från att resa dit:
Med anledning av att flera sprängdåd inträffat i Sri Lanka den 21 april 2019 avråder UD från icke-nödvändiga resor till landet.
Beslut om avrådan togs 21 april 2019. Avrådan gäller tills vidare.
Jag har sträckläst artiklar om händelserna, fått ont i magen av rapporteringarna och har ett behov av att prata om det som har hänt. Tidigare idag fick jag frågan om sådana här händelser avskräcker mig från att resa, ”om jag blir rädd”. Och ja. Det är klart att jag är rädd. Jag är rädd för den grymhet som finns, för de handlingar som vissa människor är kapabla att göra, för hatet som kan växa sig så starkt att det leder till ond och bråd död. Jag blir gång på gång besviken – och faktiskt också naivt förvånad – över att våldet fortsätter. Jag blir uppgiven över att människor dör i onödan och förtvivlad över att familjer splittras. Men rädd för att resa? Jag kände mig faktiskt säkrare på Koh Lantas stränder än vad jag gör på Drottninggatan i Stockholm.
Flera gånger jag har skrivit om andra terrordåd här på bloggen, och i den bästa av världar hade ämnet aldrig behövt ha en egen kategori. Förödelsen, sorgen och skräcken ska vi inte behöva vänja oss vid. Jag har skrivit det innan och skriver det igen: Vi får inte låta rädslan ta över. Då låter vi terrorn vinna!
Omslagsbilden är tagen i Myanmar (Burma), ett land jag efter min resa dit förknippar med framtidstro trots landets trasiga historia.
Så tråkigt som Sri Lanka har en mycket speciell plats i mitt hjärta.
2 av mina 3 barn är födda där.
All denna ondska som aldrig vill ta slut.
Visst känner jag oro men hoppas kunna fortsätta resa dit jag vill.
Kram Titti
Oj, visste inte att dina barn var födda där! Förstår att det måste kännas extra i hjärtat då… Kram på dig Titti!
Jag känner mig inte rädd, men jag tycker att det är så enormt tragiskt och fruktansvärt. Lider med alla människor som drabbats, men också med Sri Lanka som destination, ett land som var på väg att hämta sig efter så mycket elände i historien … Blir helt matt. Hur kan det finnas människor som gör sådana här handlingar …???
Ja, just den frågan ältar jag – HUR kan det finnas…!??