Jag vaknar i Peking med min lilla bebis tätt intill mig i en stor och fluffig hotellsäng. Tyst, för att inte väcka lillan, smyger jag mig fram till fönstret för att glänta på den tunga gardinen. På andra sidan fönsterglaset vaknar en ny stad till en ny dag. Ett lyckorus sprider sig genom min kropp och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag får uppleva det här. Ni som frågar mig varför jag reser? Just det här ögonblicket, där jag står vid ett hotellfönster i Kina och tittar ut, är en av anledningarna.
Med jämna mellanrum får jag frågan vad det är som driver mig. Varför jag reser. Beror det kanske på att hon är rastlös? För att hon behöver komma bort ifrån något? Ja, kanske är jag rastlös. Kanske vill jag komma bort från vardagens inrutade och förutsägbara ramar. Men svaret är enklare än så. Jag vill helt enkelt resa till något. Jag vill se himlen explodera i tusen färger när solen sänker sig över Andamanhavet. Jag vill springa uppför slingriga vägar på en alptopp i Schweiz och kippa efter andan av den tunna alpluften. Jag vill känna vinden susa genom håret i en svart Mustang på Highway 1. Jag vill sitta på en nattmarknad i Taipei och äta dumplings som smälter i munnen. Jag vill njuta av frenetiska violinsolon på en uppsättning av den ryska baletten ”Våroffer” i en sunkig lokal i Moskvas förorter. Och så vill jag vakna i Peking för att se cyklisterna kryssa sig fram genom morgontrafiken.
Jag reser för att gång på gång få uppleva – denna beroendeframkallande känsla som jag aldrig någonsin tycks få nog av. Det sägs att man inte ska samla skatter här på jorden. Men ingen har sagt något om att samla minnen från dess alla hörn och kanter.
När jag, Pernilla (som har tagit bilderna ovan) och våra bebisar åkte hem från Taiwan mellanlandade vi i Peking där vi hade en layover. Planen var att hinna åka in till Himmelska Fridens Torg, men ett försenat flyg gjorde att vi istället åkte direkt till hotellet för att ta en lugn kväll innan avresa vidare mot Stockholm.
Å vilket fint inlägg! Älskar bilderna du målar upp, jag fantasireste till både Schweiz, Taipei och i din svarta Mustang på väg hem i tbanan.
Tack för fina ord Sofia. Det är svårt att försöka förmedla den där ”hungern” som river i kroppen. Den som gör att man måste ut, och bort!
Visst är det därför man reser – för äventyren och för ögonblicken. Perfekt sammanfattning 🙂
Kul att du har hittat hit Emelie! Ja, visst är det därför vi reser. Sitter just nu och läser på om resetrender inför 2016, ska bli kul att se vart nästa äventyr bär av framöver. Det finns SÅ mycket spännande att välja på där ute!
Helt underbart skrivet och sammanfattat! Jag förstår precis känslan. 🙂
Ja, det är en känsla som aldrig verkar kunna botas! Tack för att du läste.
Vilket underbart inlägg. 🙂
Tack, vad kul att du gillade det!
Ja varför tror folk hela tiden att man flyr från något? Jag är likadan, att jag reser till något. Att öppna upp mina ögon lite till, bli lite visare av alla upplevelser och möte. Kanske beror det på att dom som har den förutfattade mening inte har det så tipptopp på hemmaplan att för dom hade det logiska varit att fly till något annat…
Skönt att höra att jag inte är ensam om mina tankar! Det finns så himla mycket där ute att se, uppleva och lära sig av.
Vilket ljuvligt blogginlägg!
Lite roligt dessutom eftersom det i finska resebloggarna för en tid sedan gick runt en utmaning med temat ”Varför reser jag”. 🙂
Upplevelserna är det bästa. Det är just för de stora och små stunderna som man andas djupt in som gör det mödan värt.
Tack, vad kul att du tog dig tid att kommentera. Och vad häftigt med temat hos er finska resebloggare, jag ska in och kika på vad du/ni har skrivit om ämnet.
Kjenner så godt igjen den følelsen, den er fin 🙂
Ja, den är verkligen beroendeframkallande…