Det är lätt att vara efterklok. Och det är också lättare att komma med tips och råd till andra, än att faktiskt följa dem själv. Här kommer några tips till mig själv i en yngre version, kanske kan någon av er känna igen er i mina resonemang?
Det är väl ingen direkt jättehemlighet att jag är en familjekär typ. Hemmakär också i viss mån, i vart fall när det kommer till sommarön i Karlskrona. Men i övrigt är jag nyfiken, rastlös och ganska impulsiv. Sedan dagen jag flyttade hemifrån ett par dagar efter studenten har rastlösheten följt mig i bakhasorna. Resorna och de längre utlandsvistelserna fanns med i mitt liv som ett självklart inslag, alltid, även om Stockholm har varit min hemmabas under 19 (!) år. Så småningom träffade jag Tobias, som har hela sin släkt på västkusten, och efter några turer fram och tillbaka började vi prata om att bilda familj. 2008 föddes familjen Myhres första “äkta” stockholmare Sebastian på SÖS. Släkten kom på besök från när och fjärran och allt var frid och fröjd.
Att bilda familj i en stad långt bort från släkten
Under den här perioden bodde min äldsta syster kvar i Stockholm. Hon var min guru när det kom till familjeliv och uppfostran, hon hjälpte till att passa barnen, hon och familjen kom på alla födelsedagsfester (och vi på deras!) och hon fanns alltid tillgänglig en bilfärd bort. Ett par år efter att min familjs andra lilla stockholmare hade gjort sitt intåg i världen, också hon på SÖS, flyttade min syrra och hennes familj till USA. I samma veva blev både mina och Tobias föräldrar lite krassligare för varje dag som gick, och det blev allt glesare mellan deras besök till Stockholm. Vi fortsatte såklart att resa fram och tillbaka till våra respektive släkter i Göteborg och Karlskrona, bilresorna avlöste (och avlöser) varandra under högtider och lov.
Det var någon gång under min tredje graviditet som jag på riktigt insåg hur mycket jag saknade att ha släkten i närheten. Ni vet, att i vart fall ha möjligheten att ta en spontan fika (utan att behöva åka 50-60 mil), att kunna bjuda in släkten till födelsedagskalas för barnen mitt i veckan och för all del få hjälp att hantera tuffa vardagskvällar och allmänt barnvaktskaos.
Även om vi reste, och reser, relativt mycket till våra släktingar är det omöjligt för oss att åka ner till de mer eller mindre spontana söndagsmiddagarna eller familjeutflykterna. Tankarna på att flytta “hem” till Karlskrona har aldrig varit så starka som när mina föräldrar fick sina respektive cancerdiagnoser. Avståndet mellan Stockholm och Nynäshamn kändes som triljoner mil bort och jag funderade ofta på orimligheten i att jag befann mig så långt bort från dem. Jag reste dit så fort jag fick chansen, men det drabbade också min egen familj i allra högsta grad att jag var borta så mycket. Jag kunde ju knappast åka ner över dagen, utan när jag väl åkte ner stannade jag ett tag.
Våra barn träffar förvisso sina kusiner under större delen av sommarlovet, men ändå. Det är något visst med att dela vardag.
Men varför i hela friden sitter jag här och klagar när jag faktiskt kan göra något åt situationen? Varför flyttar vi inte bara närmare min eller Tobias släkt? Hur svårt kan det vara!? Svaret är att det visst kan vara ganska svårt. Min man har ägnat de senaste tio åren åt att bygga upp ett företag här i Stockholm och han kan inte bara dra. I ärlighetens namn skulle han också ha väldigt svårt att skiljas från sina vänner.
Dessutom har vi numera tre barn i familjen som vi måste ta hänsyn till. De är inte lika öppna för förändring som jag är och det måste jag givetvis respektera. (Vilket jag ju också gör, hallå, vi har bott i samma hus och samma stad i fyra år vilket är nytt rekord!)
Så, vad vill jag då har sagt med allt det här? Jag vill helt enkelt ge alla personer som är i tankarna att bilda familj en uppmaning att reflektera över framtiden. Kanske är det din värsta mardröm att bo nära släkten, kanske prioriterar du jobbets geografiska läge eller ett spännande utlandsäventyr, kanske har du flyttat utomlands för kärlekens skull, eller kanske lockar dina vänner mer än något annat? Kanske kan du rent av vända på steken och få din släkt att faktiskt flytta närmare dig och din familj? Jag har flera sådana exempel i min närhet, där föräldrarna lämnar sin hemstad och istället flyttar efter barn och barnbarn. Oavsett var du/ni landar kan det vara bra att ha någon slags framtidsplan för dig och din familj.
Hade jag fått leva om mitt liv hade jag förmodligen satsat på att flytta närmare antingen min eller Tobias familj i samma veva som barnen kom. Det är lätt att vara efterklok. Å andra sidan trivs vi väldigt bra här i vår egen lilla bubbla också, jag kanske har en alldeles för romantiserad bild om hur det hade kunnat vara? Jag kanske inte alls hade varit så familjekär om jag faktiskt hade bott nära dem!? Det lär vi aldrig få veta, med tanken på att planen är att stanna i stockholmsområdet under en obestämd framtid.
Hur tänker ni kring ämnet om att bilda familj vs närhet till släkt? Har ni överhuvudtaget reflekterat över det och hur tänker ni som är i en liknande situation?
19 comments
Flyttade till Sthlm pga jobb. Vill hemskt gärna flytta utomlands igen men inte själv. Känns som jag har gjort det rätt många gånger (USA, Singapore, Korea, Tyskland och Oslo). Att bygga upp ett socialt kontaktnät tar rätt mycket investeringar privat och att göra det tillsammans med någon skulle bara kännas kul men just nu skulle jag inte vilja göra det själv. Min släkt finns inte närma mig och har aldrig gjort. Mina föräldrar flyttade till Västerås året innan jag föddes pga jobb (släkten i Halmstad + Smögen) så som barn fick jag också åka många och långa bilresor då vi åkte en gång i månaden till Västkusten som var mitt andra hem. Västerås har aldrig varit mitt hemma faktiskt.
Ja, du har verkligen bott utomlands mycket! Förstår att det måste tära en del att lära känna, lämna och sedan börja om… Så, känner du nu att Stockholm är “hemma”? Eller är det fortfarande västkusten?
vi har familjen nära, inom en mils radie men ses ändå bara vid jul och födelsedag (om man kan och inte bokat annat).
så allt är inte ALLTID bättre för att dom är nära.
när barnen var mindre var kompisar barnvakt inte svärmor några gator bort…
Du har såklart rätt, det finns inte ett “facit” på hur det ska vara – trots att man bor nära varandra…
Åh, det där dilemmat. Det är ju väldigt svårt att veta hur man utvecklas framåt, det enda som är säkert är ju att man förändras med åren och med det ens mål och preferenser. Tror verkligen det är klokt att reflektera ordentligt innan man börjar bygga, då har man åtminstone övervägt olika scenarios.
Har nära som vill åt olika håll rent boendemässigt, men är väldigt lyckligt gifta och har barn. En jobbig sits faktiskt.
Om båda kompromissar blir det inte toppen men om en får sin väg och den andra inte alls får det så blir det ju inte heller bra. Och sen är det ju som sagt barnen också, de bygger ju oxå nätverk och trygghet och har en vilja att respektera. Åh, så svårt!
Men jag tror också att det går att få in “sina element” i sin vardag och att göra små anpassningar som släpper in mer av det en vill och så får man försöka nå en acceptans i det som är.
Ja, jag håller verkligen fast vid din sista mening – det blir nog bäst i slutändan! Tack för kloka tankar.
Åh vad jag känner igen mig i dina tankar! Jag flyttade till Stockholm 1998 för att studera och de första tio åren kom min mamma hit och hälsade på nästan för ofta 🙂 Men lagom tills William föddes 2008 så blev hon sämre. Hon var här när han var precis nyfödd men nu är det snart tio år sedan och numera tar hon sig inte ens ur sängen utan hjälp. Så då är 35 mil långt.. Och min sambo är från Stockholm och inte jättesugen på att flytta, även om det finns dagar när han tvekar lite. Och William kan absolut inte tänka sig att flytta från kompisar och skola. Så när man tänker tillbaka hade det varit smartast att flytta “hem” när han var riktigt liten, ja om jag hade kunnat locka med mig sambon alltså. 🙂
Ja, det är såklart många tankar som rör sig i huvudet… Tråkigt att höra om din mamma! Förstår att det måste vara en oerhört tuff situation att vara så långt bort.
Tack för det här inlägget, har två flickor under 3 år och funderar starkt på hur jag vill att deras uppväxt ska bli, med släkt runt omkring eller behöva åka och träffa släkt om vi bor kvar i Åre. Lutar att bo med släkten nära. Glad att jag hittade ditt inlägg!
Tack för fin feedback, Maria! Trots att jag skrev inlägget för ett par år sedan känner jag exakt samma idag (och hemlängtan är lika stor, om inte större…) Lycka till med ditt/ert beslut!
Åh måste också bara kommentera fastän inlägget är skrivet för några år sen. Det lättar mitt hjärta att läsa andras tankar, om hemlängtan, om dilemmat om vart man ska bo. Jag valde precis att flytta tillbaka till min hemstad, lyckades dock inte få med min sambo, så vi kör distans ett tag och så får vi se vart vi hamnar.. usch det är så svårt och så många tankar!!
Fint att du delar med dig Mimmi. Ja, det är svårt och det finns liksom inga givna “rätt eller fel”. Hoppas ert beslut landar i det bästa, lycka till!
Även jag tittar in långt efter att ditt kloka inlägg skrevs. Jag har man och två skolbarn i Skåne, 6 mil från min mans släkt och 70 mil från min. Och jag har tänkt mycket på det här genom åren, men hela tiden funnit anledningar till att det är OK att stanna, även om jag liksom inte kan begripa att det var JAG som hamnade långt från familj och släkt, jag som är så familjekär. Men det har gått. Hittills. Nu börjar plussidan för flytt bli väldigt, väldigt lång och minussidan…ja, den bleknar alltmer. För mig. När föräldrarna närmar sig 80, och allt där hemma känns så…hemma. Jag har lyft det (igen) med maken och han är med mig, kan tänka sig att flytta, men vi är överens att det handlar om barnen. Är det värt att flytta dem? Vad är riskerna, hur stor skada skulle det kunna göra? Helt enkelt, kommer de att kunna förlåta oss för att vi drar upp dem med rötterna? Otroligt svårt, och inga raka svar finns ju att få. Samtidigt tickar tiden på…
Åh, jag vet. Känner så igen mig i dina funderingar. Hoppas att du och ni landar i något som känns bra för alla. <3
Jag är i liknande situation som dig… Dvs i skåne med partner och har mitt första barn på väg (pga biologisk klocka). Har tyvärr inte tiden på min sida att göra abort osv, då riskerar jag att aldrig kunna få barn igen.
Men mina nära och kära bor i sthlm och det är där jag vill vara, nära de, skärgården etc, det skriker min själ om varje dag.. Tyvärr är min partner helt fast här i skåne pga eget företag så en flytt för honom är omöjlig, tror heller inte han skulle bli lycklig i sthlm.
Livet är så himla tufft… Jag trodde jag skulle kunna anpassa mig… Har bott i olika länder men senaste åren byggt upp så fina relationer till mina syskonbarn och familj i sthlm. Som brorssonen uttryckte det, ska Mattias ta Lejla ifrån oss… När de fick reda på att jag var gravid här nere.
Saknaden är i mina tankar varje dag… Jag gråter ofta och känner mig så lost.
Det här inlägget fick mig verkligen att fundera över framtiden. Så himla bra beskrivet och läsvärt för mig som är i planen på att stadga mig nästan 100 mil från min familj. Jag har redan nu hemlängtan till viss del och min sambo är inte så flyttbar i sin situation. Hur man än väljer är det svårt att veta vad som är rätt. Välja kärleken eller närheten till familjen och den tryggheten är svår. Man vill inte riskera att låsa fast sig, men det är skönt att höra att det gått bra för dig och flera andra ändå. Men jag ska ta mig ett extra tankevarv nu innan vi hunnit skaffa barn.
Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter.
Tack, det gör mig glad att höra att det väckte tankar Tina! Mina funderingar är fortfarande desamma, trots att det var ett tag sedan jag publicerade inlägget. Jag drömmer vidare om att flytta söderut framöver. Hoppas du/ni landar i ett beslut som känns bra för alla inblandade! /Annika
Jag är i liknande situation som dig… Dvs i skåne med partner och har mitt första barn på väg (pga biologisk klocka). Har tyvärr inte tiden på min sida att göra abort, då jag har tecken på att hamna i menopause (klimakteriet) upp emot 10-15 år tidigare än vad som är normalt, så då riskerar jag att aldrig kunna få barn igen.
Men mina nära och kära bor i sthlm och det är där jag vill vara, nära de, skärgården etc, det skriker min själ om varje dag.. Tyvärr är min partner helt fast här i skåne pga eget företag så en flytt för honom är omöjlig, tror heller inte han skulle bli lycklig i sthlm.
Livet är så himla tufft… Jag trodde jag skulle kunna anpassa mig… Har bott i olika länder men senaste åren byggt upp så fina relationer till mina syskonbarn och familj i sthlm. Som brorssonen uttryckte det, ska M ta L ifrån oss… När de fick reda på att jag var gravid här nere.
Saknaden är i mina tankar varje dag… Jag gråter ofta och känner mig så lost.
Åh Lejla, hoppas verkligen att det ordnar sig till det bästa. Man kommer långt på FaceTime och regelbundna besök. <3