Livet är en konstig linje. Eller snarare icke-linje. Upp ibland, ner ibland – och ibland bara en lång raksträcka. De här månaderna har definitivt tangerat den övre livsskalan, tiden här har gjort gott för vår familj! Vi trivs här, mår bra här. Hade vi velat stanna längre? Ja och nej. Barnen är helt redo att åka hem nu, till vänner, skola och livet där hemma. Tobias verkar också ganska färdig för den här gången, och ser fram emot att komma hem till jobbfix. Jag hade verkligen kunnat stanna längre, men känner också någon slags pepp att komma hem och ta itu med saker. Jag gillar både avslut och nystarter, att vända blad och börja om – eller för all del fortsätta.
Det är en konstig bubbla att vara i, här på Koh Lanta, det kan jag inte säga något annat om. Värmen, miljön, maten, vårt sätt att leva – en lojhet som inte alls är förenlig med måsten och borden. Jag undrar ibland om jag borde skämmas. Hur kan vi vara här och vara glada när världen ser ut som den gör? Tänker i nästa varv att jag tankar sol, energi och livslust just för att orka med den där världen. Det är okej att må bra.
Jag har också funderat mycket på det faktum att det i många sammanhang är ”ute” att resa. Vad hände ens? HUR hände det? Hur kan det vara ute att se, lära sig, uppleva, känna, dofta, förundras? Det finns så mycket att må dåligt över, så många saker att oroa sig för. Klimatångest, krigsrädsla, oro för ekonomisk kollaps, galna världsledare och rubrik efter rubrik som får mig att vilja undvika nyheterna. En allmän känsla av… hopplöshet? Jag kan skriva det hur många gånger som helst: jag VET att jag är privilegierad. Vi har det bra. Gott ställt! Fick vi det gratis? Får någon något gratis? Inte så ofta nej. Det har varit konstiga tider, är konstiga tider och det var inte alls självklart att åka hit. Vem vet när chansen och möjligheten kommer igen?
Alla drömmer inte om att spendera några månader utomlands. Det gjorde jag, och gör fortfarande. Jag tänker ofta – mer regel än undantag faktiskt – hur det hade varit att bo på platserna vi besöker. När barnen blir äldre har jag någon slags vision om att provbo några månader på alla möjliga ställen i världen. USA? Absolut. Italien. Självklart! Spanien och Portugal- givetvis. Nya Zeeland, 100 procent! Bali? Jajemen. Norge? Eh ja. Jag hade kunnat fortsätta ungefär hur länge som helst, men nu ska jag återgå till planering inför hemresa med allt vad det innebär. Snart är vi tillbaka i snömodd, men också vitsippebackar och grönskande träd. Det ser jag fram emot!
Här kan ni läsa fler inlägg om Koh Lanta och här specifikt om vår Thaimout 2023.
4 comments
I min värld handlar det mesta om aktiva val och prioriteringar. Jag gläds med er som haft möjligheten att njuta av ett land ni ville hänga i ett tag. Att leva långsamt och slippa en massa krav och måsten är inte bara skönt utan viktigt också. Inte ska du skämmas! Jag bor i Portugal och jag skäms inte. Jag lever enkelt, gör få avtryck på jorden och väljer det jag mår bra av. Om inte jag gör det, vem ska då göra det? Nä njut på bara! Fyll dina år med liv, inte tvärtom.
Fina tankar Anna, tack!
Så nyfiken på vilka vibbar av att det är ute som du syftar på. Inte lika hypat eller statusfyllt/eftersträvansvärt köper jag, men till och med ute? Jag kanske bott under en sten senaste tiden…?
Tänker mer på hur det var under den värsta flygsskmpsperioden – men upplever absolut att känslan kvarstår i vissa sammanhang. Här väver jag dessutom in mina egna tankar under de senaste åren, funderade om jag ens VILLE ut och fara i världen eller om det kanske räckte med mitt absoluta närområde? När jag väl kom tillbaka till Asien kom mycket av den där wow-känslan tillbaka. Inte all, men väldigt mycket!