Om somrar som sveper fram

Det har varit en lång helg med många känslor. I fredags kom mina vänner och deras barn över – vi fick en fantastiskt fin kväll här ute i Nynäshamns skärgård.

Jag kan verkligen rekommendera att parkera nere vid Lövhagen och sedan gå genom skogen bort till Knappelskär. Det är ett av mina absoluta favoritområden här i Nynäshamn. Mellan bad, picknick och barnskratt (och gråt) hann vi vuxna i vanlig ordning avhandla livets upp- och nergångar.

I lördags, samma datum min far skulle ha fyllt år, var jag på bröllop för en god vän. Jag grät såklart en skvätt eftersom det var så fint.

Kärleken, gemenskapen, löftena och lyckan – jag är så glad att jag fick dela den stunden tillsammans med mina vänner.

Några timmar senare grät jag igen, den här gången i bilen hem eftersom jag hade nåtts av beskedet att en av mina första tränings- och bloggförebilder, Terese Alvén, inte kommer att vakna igen. När jag körde hem från bröllopet i den sörmländska sommarnatten susade det vackraste av Sverige förbi mig. Färgglada lupiner i vägkanten, bondgårdar på rad – och vid ett tillfälle fick jag stanna bilen för att se en ståtlig älgko spatsera förbi med två gängliga kalvar. Min sommar är precis i startgroparna, och för en annan slutar sommaren innan den knappt har börjat.

Igår spelade jag “Himlen är oskyldigt blå” på repeat, och jag kom att tänka på mina egna sommarminnen från Sturkö. Om kusinerna, om det evighetslånga sommarlovet som nu väntar för mina egna barn – och om tacksamheten för alla minnen jag har bakom mig och alla minnen som väntar på att få skapas.

Somrar svepte fram, jorden värmde våra fötter där vi sprang.

Rågen gungade, och gräset växte grönt. Hela livet var så skönt.

– Himlen är oskyldigt blå, Ted Gärestad.

Efter gårdagens grillmiddag hos vänner börjar nu en ny vecka och även en ny fas för vår familj. Vi planerar för en vecka med stort och smått – som bland annat innebär ett nytt jobbläge för Tobias, skolavslutning för barnen och en resa till Höga Kusten för mig. Ännu en sommar är redo att svepa fram. Jag säger inte att jag ska tillvara på varje sekund, så kan ingen människa orka leva, men jag lovar däremot mig själv att ta tillvara på guldkornen.

Tack åter igen Linda och Erik för att jag fick vara med och dela er stora dag. Och Terese, vila i frid. Jag kommer att fortsätta springa för dig.

Tänk gärna på insamlingen “Spring för Terese” .