Close

RESFREDAG

Reseblogg världen över!

Respodd: Om jordbävning, terrordåd & oväntat frieri

Respodd: Om jordbävning, terrordåd & oväntat frieri

I vår respodd går vi idag högt och lågt och behandlar allt från utlandsjobb, jordbävningar, känslor efter Stockholms terrordåd och ett oväntat frieri i Costa Rica.

I dagens avsnitt av vår uppskattade respodd Att resa-podden ägnar vi åt oss att svara på frågor från våra lyssnare.

respodd Att resa-podden

Bilder från min jorden runt-resa, på 10A har jag nyss fått uppleva mitt livs första jordbävning i Costa Rica på självaste julafton.

Ett oväntat frieri i Costa Rica:

– “Annika, will you marry me?!” Om jag hade varit lite mer spontan av mig och tackat ja till det där frieriet i Costa Rica, kunde jag idag ha spenderat mina dagar någonstans i ett varmt Florida som äkta maka till Mr B. Och visst var jag väldigt spontan under den där jorden runt-resan, men att gifta mig efter att ha känt en kille (som jag inte ens var kär i) en dryg vecka blev inte aktuellt ens för mig.

De där jordbävningarna:

I podcasten berättar jag mer om min skräckupplevelse i Taipei, då jag kände hela höghuset svaja rejält och tavlorna plötsligt började trilla ner från väggarna. Min första jordbävning fick jag däremot uppleva redan tio år tidigare, ute i Costa Ricas djungel mitt under julaftonsfirandet.

Terrordådet i Stockholm:

Jag känner mig fortfarande skakig efter terrordådet i centrala Stockholm för några veckor sedan, vilket vi också pratar mer om i podden. Det blev helt plötsligt på riktigt, på allvar – även om händelserna i exempelvis Paris, Bryssel och London givetvis också är högst verkliga. Den här gången hände det här. I Stockholm. Jag gick själv på Drottninggatan mindre än en halvtimme innan lastbilden dundrade fram – på samma gata där jag såg mina små döttrar springa omkring mindre än ett dygn innan det terrordåd jag fortfarande har mardrömmar om inträffade. Mina första spontana tankar om att “det kunde ha varit mina barn, det kunde ha varit min man, det kunde ha varit min vän, det kunde ha varit min kollega, det kunde ha varit jag…” förtar på inget sätt min uppriktiga sorg för alla nära och kära till de fyra personer som alldeles för tidigt faktiskt miste livet Den Där Fredagen, och även övriga drabbade personer som fick livslånga skador – både fysiska och psykiska. Därför håller jag faktiskt inte alls med Underbara Clara i hennes senaste Expressenkrönika “Höjden av narcissism” (jag vill poängtera att jag i vanliga fall brukar säga “amen” och “halleluja” till det mesta hon skriver och lyfter henne ofta som en stor inspirationskälla!). Ett utdrag från Claras blogg om vad krönikan handlar om:

“Min nya Expressenkrönika handlar om någonting som gnagt i mig sedan terrorattacken. Någonting jag blivit väldigt illa berörd av. Nämligen alla människor som får terrorattacken på Drottninggatan att handla om dem själva – istället för de verkliga offren. Alla som är upptagna att berätta hur de nästan hade kunnat vara där och kanske råkat illa ut. Men klarade sig.

Människor dog. Ännu fler skadades. Jag vill inte veta att du köpte korv på Drottninggatan en vecka innan. Det är höjden av okänslighet och narcissism att i denna situation flytta fokus till dig själv – om du hade turen att vara i säkerhet precis när det hände.”

Jag tycker personligen att alla måste få bearbeta den här händelsen på sitt eget vis, även om det uttrycker sig i termer som “det kunde ha varit jag!”. Hur tänker ni om det här, vilka känslor rörde sig – och rör sig – hos er efter Stockholms terrordåd?

Så här lyssnar du på vår respodd:

7 comments

  1. Hotellet som Air France Flight 4590 kraschade in i år 2000 bodde jag på 1992.

    I övrigt anser även jag att folk ska ha rätt att bearbeta en händelse på ett sätt som passar dem själva. Samtidigt kan jag tycka att man bör välja vem man diskuterar sina egna känslor med. Jag kan hålla med Clara i att det blir fel när man hela tiden måste överträffa någon annans känslor/händelser. Jag kan irritera mig rent generellt på folk som hela tiden ska överträffa andra, oavsett vad det gäller (“Jag var uppe i Burj Khalifa” > “Aha, ja jag var uppe i spiran och hängde med sugfötter där också en gång!”) även om jag själv säkerligen också är skyldig emellanåt. Jag försöker tänka på det och istället göra “överträffandet” till något mer åt “dela erfarenheter”-hållet, om du är med på vad jag menar.

    Själv kan jag tänka på att jag föredrar att bo centralt i Stockholm och har flera gånger bott på Scandic Klara, som ligger längs lastbilens väg. Det kunde nog inte ha varit jag som gick på gatan där (eftersom jag oftast jobbar de tiderna på dygnet) men den första tanken som slog mig var att någon jag känner, nära eller flyktigt, kunde ha drabbats.

    1. Tack för, som vanligt, kloka tankar Daniel! I det här fallet tror jag att väldigt få personer ville försöka överträffa andras upplevelser av själva terrordådet – men är helt med på grundtanken. När min pappa var som sjukast i cancer hade jag ett behov av att prata om honom och hans sjukdom. Vissa personer var dåliga på att känna av stämningen, utan malde på om varenda person de någonsin hade träffat som också var cancersjuka – utan att knappt låta mig tala till punkt. Så ja – känn in stämningen och sammanhanget är väl en bra riktlinje!

      1. Men lite så. Man behöver faktiskt inte ta tävlingsinstinkten om att vara bäst/värst _varje_ gång.

  2. Visst tänkte jag som så många andra att det kunde varit jag som gått där på Drottninggatan fredagen 7 april. Även om jag inte bor i Stockholm men många är de gånger jag befunnit mig nära Åhléns.
    Känns ganska naturligt att tänka så när en sådan händelse är så nära.
    Håller inte riktigt med Clara i sitt inlägg. Att känna in stämningen är dock alltid bra.
    Titti

    1. Tack Titti! Just nu hade jag nog känt mig tryggare “hemma” på Koh Lanta än på Stockholm gator, det trodde jag aldrig att jag skulle säga…

  3. Jag reagerade också på vissa delar av den krönikan. Tävlingsgrejen som Daniel (och Clara) tar upp stör mig också, samtidigt så tror jag att det i grunden är en slags samhörighetsmekanism – liksom “vi är lika du och jag, jag tror jag kan förstå”. Fast vissa är ju förstås bara egocentriska och lyckas få precis varenda samtal att handla om dem själva, oavsett vad.

    Jag tänkte precis som du och det var ett sätt att försöka greppa och bearbeta. “Herregud, min gata i stan” liksom. Att min syrra & min bästa kompis hade varit där nån timme innan gjorde att det kom ännu mer skrämmande nära, men jag inbillar mig inte att jag står i centrum för den här händelsen för den sakens skull och så tror jag inte någon tänker när de säger så.

    Jag har aldrig upplevt en jordbävning och hoppas jag slipper. Det känns som att måste vara en av de mest fundamentala upplevelserna av otrygghet – att själva marken rämnar och försvinner. Tur att du kom helskinnad ur det!

    1. Intressant att du tar upp den där samhörighetsmekanismen. Jag antar att det är ren psykologi att försöka mötas i samtalet…

      Jordbävningarna ja, så oerhört galen känsla. Först trodde jag att det var min jetlag som kickade in “alltså, det känns som att marken gungar under mig”, för att sedan verkligen konstatera att det var just det som hände. För folk som bor i Costa Rica och Taiwan inträffar jordbävningar både nu och då, men jag har svårt att tro att man någonsin vänjer sig vid den känslan fullt ut!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Close