Close
Det här är en blogg om resor

Det här är en blogg om resor

Resfredag är en blogg om resor. Närmare bestämt om mina resor. Hela bloggens poäng går ut på att vara en personlig form av bilddagbok där jag skriver om mina erfarenheter, tankar och känslor kring resor jag har gjort, resor jag gör och resor jag drömmer om att göra. Jag är fantastiskt glad över att bloggen växer och uppmärksammas i både resebranschen och media. Och jag ska inte sticka under stol med att det är smickrande att höra att jag är en inspirationskälla. Men först och främst är den här bloggen ett utlopp för min passion. För jo, resor är min passion!

Först och främst antar jag att ni som läser den här bloggen gillar resor. Kanske har ni varken tid, pengar eller hälsa över för att resa själva, men är ändå intresserade av att läsa bloggen för nöjes skull. Nedan listar jag några påståenden jag har fått höra om mig själv och bloggen, samt mina (och mammas!) uppriktiga försök till svar på dem.

resa_med_barn

1. Jag tar för givet att alla kan resa som vi gör

Svar: Jag velade fram och tillbaka över en kommentar som menade att jag tar för givet att alla kan resa som vi gör – alla har faktiskt inte råd. Då dök följande svar upp, från min egen mamma. Hon sätter huvudet på spiken, såklart. (Det gör hon alltid.)

”Jag tror inte Annika tar för givet någonting, uppvuxen som hon är i en familj med sju barn. Det längsta vi tog dem var till Sturkö. Sedan började de tjäna egna pengar, spara och resa. Så roligt att de reser och låter sina drömmar bli verklighet. Annika skriver att man kan börja hemikring med att göra världen bättre. Det får vi göra som inte längre orkar, har råd eller kan resa. Men vi kan fortfarande drömma och läsa resebloggar. Heja Annika!”

boat_kambodja

2. Jag menar att alla kan resa med småbarn bara man prioriterar om

Svar: Alla kan inte resa med småbarn bara man prioriterar om. Verkligen inte. Ett par som står mig väldigt nära skulle skratta mig rakt upp i ansiktet om jag kom med det påståendet. Deras barn föddes med en CP-skada och barnet spenderade nästan hela sitt första levnadsår på sjukhus. Skulle det gå att prioritera om livet då för att resa, med risk för hans liv? Nej. Självklart inte. Alla kan inte resa med småbarn. Alla vill inte resa med småbarn. Jag kan resa med mina småbarn. Jag vill resa med mina småbarn. Mitt budskap är att våga ta ut svängarna om viljan och förutsättningarna finns. Är ni friska i familjen? Har ni en dröm om att se världen? Vilka hinder står i vägen? Kan ni på något sätt övervinna dem? Har ni inte förutsättningarna – prova att utforska närområdet. Alternativet till ”Långbortistan-resan” behöver inte vara att stanna hemma i lägenheten/huset.

istanbul_dream

3. Jag borde ha en disclaimer i vissa inlägg om att jag avsäger mig ansvar för uppgifternas riktighet

Svar: Om jag hade bott i USA och hade skrivit ett blogginlägg om vad som krävs för att söka visum till Thailand hade jag förmodligen kunnat bli stämd om någon följde mina råd till punkt och pricka, men på grund av olika anledningar ändå inte fick sin visumansökan godkänd. Kanske på grund av belastningsregistret, eller, vilket kanske är mer troligt, för att en tjurig tjänsteman vaknade på fel sida sängen. Hm, jag får fundera på den här punkten. Just nu känns det inte aktuellt med en sådan klausul.

Varning! Disclaimer! Nu kommer jag att raljera.

Tänk dig att du läser en modeblogg med flashiga bilder som drivs av en trådsmal modebloggare. För det första kommer du bara att gå in på bloggen om du själv är intresserad av mode, eller möjligtvis för att du vill provoceras just eftersom du inte gillar modebloggare. Hur skulle du känna för följande text?

”Klänningen jag har på mig är i storlek 36, men eftersom många människor på grund av olika anledningar, t.ex. sjukdomar, gener eller rent av dålig karaktär, oftast har en betydligt större klädstorlek än så, kommer den här klänningen inte att sitta lika bra på er som den gör på mig. Vidare köpte jag den aktuella klänningen över internet, men eftersom alla människor på grund av olika anledningar inte har tillgång till en dator, t.ex. på grund av fattigdom eller elöverkänslighet, kommer inte alla att kunna beställa den här klänningen.”

Nej, just det. Det skulle inte kännas så… inspirerande. Och det är väl ändå grundtanken med en blogg, att den ska inspirera.

Det här är min blogg. Mina ord. Mina tankar. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om vår första vecka här på Koh Lanta. Om jag skulle göra alla till lags skulle det inlägget eventuellt kunna se ut så här:

”Efter en vecka på Koh Lanta (*Jag vet att många av politiska skäl inte vill åka till Thailand eftersom det anses vara en diktatur. Dessutom är det ur miljösynpunkt förkastligt att åka flygplan hit. Förlåt!) börjar vi landa i rutiner (*Jag vet att många personer skakar på huvudet av blotta uttrycket rutiner eftersom de t.ex. har småbarn med kolik som inte sover på nätterna, och/eller äldre syskon som har bokstavsdiagnoser av olika slag. Våra barn har varken kolik eller diagnoser, så vitt jag vet. Förlåt.) och jag vaggas sakta men säkert in i en behaglig kokong av värme (*Eftersom många personer, vuxna såväl som barn, inte klarar av värme särskilt bra kan de inte åka hit till Thailand. Jag kan i så fall rekommendera mina inlägg om Sälen under vintern, sök efter ”Sälen” i högermenyn.), omåsten och lugn (*Enligt de senaste semesterrapporterna vill många turister numera ha en aktiv semester, personligen gillar jag faktiskt lugnet.) Igår firade vi (*Jag vet att t.ex. Jehovas vittne inte är särskilt glada för firanden av olika slag. Förlåt.) vår första vecka på plats (* Ja, jo, vi kommer alltså inte bara att stanna här på Koh Lanta i en vecka, utan TRE MÅNADER. Jag vet att inte alla människor har varken tid, pengar eller hälsa för att göra en sådan resa. Förlåt.) genom att åka till det som var, och är, ett av våra absoluta favoritställen här på ön: Thai Cat (*Ja, alltså, stället heter så, fast vi såg mest bara hundar i närheten. Om man är allergisk mot katter går det nog bra att äta där ändå, min man är jättekänslig men klarade sig finfint.) Bar & Restaurant på Long Beach (*Stranden heter Long Beach, men jag kan inte garantera att det är den längsta stranden här på Koh Lanta.)”


Så. Nu har jag raljerat färdigt. Nu vill jag väldigt gärna höra vad ni tycker!

55 comments

  1. haha. klockrent! skrattar lite så att jag nästan kissar på mig. Men, hmm, kanske man inte får skriva i ett bloggkommentars- fält. Det är konstigt att man måste definiera vad en blogg är för bloggläsare. herre. 🙂 Heja dig som alltid! Man vet att man blivit känd när dessa kommentarer börjar rulla in! 😉

    1. Håll helst dina tankar om kiss för dig själv, hehe…

  2. Bra innehåll och älskade raljeringen!

    1. Tack Lena. Vi har såklart också ett ansvar inför våra läsare, jag tror att det är viktigt med en diskussion om hur det här ansvaret ser ut.

  3. Klockrent skrivet, så roligt!

    1. Tack Cathinka, kul att du tycker det.

  4. Akta Katarina, skriver du så kanske de som har inkontinensbesvär blir kränkta. Passar sig icke i en blogg! 😉

    Så himla rätt. Och så skönt nu, för nu kan du avsluta varje inlägg med en disclaimer och enkelt hänvisa till detta inlägg. Så bra!

    Bäst är vad du är och jag håller med i allt!

    1. Vi kanske borde ha samma disclaimer i podden!? 🙂

  5. Hahahaha, jag skrattade högt!

    1. Särskilt åt kattallergin va, jag känner dig! Hehe.

  6. Underbart inlägg! Får du så många frustrerade kommentarer?
    Jag kan förstå att många inte har råd att resa men flera är säkert sådana som inte förstår att man måste prioritera utan tror att du har lyxhus, lyxbil och hushållerska också. Kvar blir de som verkligen är låginkomsttagare och ensamstående och ja, då är det jättesvårt att få råd att resa ens till grannstaden ibland faktiskt när man mest äter blodpudding och havregrynsgröt men det kan du inte ensam hjälpa och du måste få berätta din historia. Sedan finns det faktiskt möjligheter bara man ser dem. Jag vet ensamstående arbetslösa som rest med sina barn eftersom de ändå inte hade något kvar hemma att förlora. Vi har så många bidrag och föräldraledighet och annan lyx i Sverige. Bara se på England där inget av det finns…

    1. Du tar upp en väldigt viktig aspekt Charlotta, att vi har otroliga förmåner här i Sverige. Det vi har är unikt.

  7. Såå bra skrivet! och som sagt, det är när man börjar bli känd som det kommer kommentarer av diverse ja…vad ska man säga..olika ”avundsjuka” karaktärer? Grattis!

    1. Jag tror inte att det handlar om avundsjuka Anita, utan uppriktiga funderingar som jag försöker bemöta.

  8. Alltså. Disclaimern. Världsklass! Världs. Klass! #weltklasse

  9. Hej dig, Annika! Det är det bästa sättet att bemöta det hela – med humor. Helt avväpnande. Bästa disclaimern! Ever.

      1. Hej på dig också Anna… 😉 Och tack för din kommentar!

  10. Haha. Jo, de rike de kan. Den har vi hört förut. Att vi bott på en båt i 13 år för att spara pengar och aldrig unnat oss ens en charterresa och knappt en middag på restaurang för att kunna göra det vi drömt om. Sånt glöms lätt bort. Stekta sparvar kommer inte flygande. Vi är alla kaptener över våra egna liv och sätter upp våra mål baserade på våra egna förutsättningar. Visst, man kan ha lite osis ibland men att göra sig själv till offer brukar inte hjälpa. Njut nu med gott samvete, och skit i tråkmånsarna. Tack för underhållningen. Kram, Linda

    1. Ja, fast visst är vi verkligen privilegierade i Sverige som Charlotta skriver med föräldraledighet och andra ”lyxigheter”. Vi svenskar reser otroligt mycket med våra barn jämfört med invånare i andra länder (baserat på mina egna empiriska undersökningar…)

      Men ja, jag tror stenhårt på att sätta mål. Ni är verkligen fina exempel på att drömmar kan gå i uppfyllelse, med råge!

  11. Mitt i prick, välskrivet och väldigt roligt! Hör av dig om du vill starta kräkklubb och prata om hur en kan hantera dryga kommentarer av människor som vill missförstå. Har ju mött en del sånna när jag haft åsikter om en aningen provocerande dryck.

    Du är supertydlig med att det är din blogg, det är allt som krävs. Ändra inte på dig! Den enda kommentaren jag tycker är svår är den om att alla inte har råd att resa och dör handlar det ju om att vara ödmjuk och tacksam för att du har den här möjligheten och det tycker jag du är. Kör på!

    1. Jag borde gå i skola hos dig Linda, men det gör jag ju till viss del redan. Ja, man får verkligen inte glömma bort att vara ödmjuk. Just nu har jag möjligheten att resa med min familj, vilket jag är otroligt tacksam för.

  12. Riktigt bra skrivet!!!!! Jag är mest avundsjuk på er….. Skulle göra nästan vad dom helst för stt vara i Thailand nu….. Snö stormen är tillbaka i Sthlm! Msn löser väl din blogg för stt inspireras? Inte för att klanka ner på dig! Men det är väl den typiska svenska avundsjukan?! Njut!!!!!!!! Kram

    1. Det är okej att vara avundsjuk Linda, det är en åkomma jag själv drabbas av då och då… 🙂

  13. Så jäkla bra, ibland förstår man sig inte på folks kommentarer. Om man inte tycker att bloggen inspirerar behöver man inte heller läsa. Vad jag vet finns det inget bloggläsningstvång (iaf inte i Sverige)?

    1. Nej, det finns inget tvång, men det gäller att vara ödmjuk inför folks uppriktiga kommentarer. Jag har så gott jag kan försökt svara med glimten i ögat.

  14. Haha bra rutet! Men blir också lite förskräckt över kommentarer du fått. Måste vara PK-Sverige som knackat på. Tror Lina är inne på något sant: den svenska avundsjukan. Fy.

    1. Som jag skriver till Lina – det är okej att vara avundsjuk lite då och då. Det är vi nog allihop, vare sig vi är svenskar eller thailändare. Så länge avundsjukan är konstruktiv är den harmlös tänker jag.

  15. Bra skrivet! Men oj vad mycket trista kommentarer du fått… Avundsjuka finns ju och ja vi har oxå råkat ut för det. Inte så farligt mycket dock. Läste däremot nyligen i en utländsk blogg (pin the map-projekt?) om fruktansvärda kommentarer…. Självklart kan inte alla resa, men väldigt många i Sverige kan om nan prioriterar annorlunda. Sedan vill inte alla det och det har jag full respekt för. Men det är ju en annan sak… Själv tycker jag att det är otroligt inspirerande nör man ser och läser om människor som reser trots att de är studenter eller trots att de har tre barn eller vad det nu kan vara. Heja heja!

    1. Tack! Som jag skrev ovan tror jag inte det behöver handla om avundsjuka, utan uppriktiga tankar. Alla är vi olika helt enkelt, och har olika inställningar till livet och resor. Jag ville mest få en chans att förklara hur jag tänker i frågorna. Rätt eller fel? Tja, vem avgör egentligen det!?

  16. Det där är ju mindre kul, när man bara vill inpirera. Vi har ibland också fått höra kommentarer som ”de rike de kan”. Nja, i vårt fall, som i ert handlar det om möjligheter och omprioriteringar. Inget hus, få restaurangbesök, väldigt lite shopping, inga gymkort osv. Det är ju synd att du ens ska behöva skriva ett sånt här inlägg. Även om det var ganska kul. Bara fortsätt inspirera ?

    1. Jag ska absolut fortsätta inspirera, precis som du gör! Kram!

  17. Vill man så kan man, det är min åsikt! Jag får OFTA höra att ”Oj vad ni reser”, ”Var får ni egentligen pengarna ifrån” och ”Men nu räcker det väl ändå” av vänner och bekanta. När det gäller ”ha-råd-biten” så lever vi på mindre än två heltidslöner (och dessa är inte av höginkomstkaraktär), har hus och tre barn och lever för övrigt ett mycket gott liv. Vi har anpassat våra utgifter så att vi kan lägga större delen av pengarna på resor för att VI prioriterar det. Jag kan uppriktigt inte förstå varför det stör så många. Vill man inte resa så låter man bara bli, så enkelt är det.

    1. Haha, känner igen alla de där uttrycken. Ja du, en del lägger pengarna på cigg och öl, en del på handväskor och en del på sina husdjur. Med mål och prioriteringar kommer man långt. Sen förstår väl alla vettiga människor att det finns ohärliga situationer som gör att man inte kan resa alls. Men betyder det då att jag och min familj _inte_ ska resa om vi vill och kan? Hm…

  18. Grymt bra skrivet! Heja dig!

    1. Tack, vad glad jag blir Camilla!

  19. Bra skrivit Annika!
    Vi alltid står bakom dig Annika! Det är bara den typiskt ”svenska avundsjuka”. Jag har lärt om (och skrev om) det när jag flyttade hit. Jag bryr mig inte vad andra tycker längre. Ju mer man växter i sitt arbete och passion, desto flera av den avundsjuka som krypa ut att kritisera man. Jag förstår att det är svårt när det gäller ens familj men de brukar säger att om man har ingen fiender, man har inte gjort ingenting stor än.

    1. Som jag skrev på FB: Lola, tack! Du måste ha blivit helt chockad över att komma till Sverige och ta del av det här konstiga klimatet!?? Jag kan inte säga att jag inte bryr mig om vad andra tycker, jag har inte riktigt kommit så långt än. Däremot blir jag mer och mer säker på mig själv. Du är ett bra exempel Lola!

  20. Så härligt skrivet! Helt rätt. 🙂

    1. Ja, det här inlägget satt jag och knaprade ihop mitt i natten – jag kände att jag verkligen ville förklara hur jag tänker.

  21. Hade missat detta inlägg och måste bara, trots sent ute, säga att det är så OTROLIGT mitt i prick!! Väldigt roligt, men också lite ”sätta-skrattet-i-halsen”-känsla… Vad är det med folk..?!
    Hur som helst, härligt att ni njuter av fantastiska Thailand! Fortsätt så 🙂
    /ida

    1. Tack Ida, vi njuter för fullt här borta! 🙂

  22. Hjälp, detta var det roligaste jag läst på länge!!!! Förstår varför just detta inlägget blev din favorit!

    1. Hehe, tack, vad kul att höra att du gillar det!

  23. Alltså å vad bra inlägg. Blir också full i skratt. Förväntningarna som vissa ställer är verkligen totalt orimliga!!

    1. Tack Anna! Ja, det ska inte vara lätt här i livet… 🙂

  24. Haha, hittade hit först nu, men disclaimern! Genialisk!

    1. Var nog lite upprörd när jag skrev… det har hunnit lägga sig nu. Haha, tack!

  25. HAHAHAHA jag DOG av skratt den sista raljeringstexten om thailand! 🙂 Klockrent hela inlägget!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Close